De polyglotta älskarna är en av de märkligaste böcker jag läst på länge. Ordet polyglott betyder flerspråkig, så titeln kan läsas ungefär som, De flerspråkiga älskarna.

Boken handlar om tre olika personligheter, Ellinor, Max och Lucrezia. Ingen av dessa tre personer väcker någon som helst beundran, tvärtom så är de alla tre både obehagliga och bisarra. Läsningen väcker mest förundran och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla upplevelsen av dessa udda personligheter. Samtidigt som jag störde mig på karaktärerna så var det något som fängslade mig och gjorde att jag inte kunde sluta läsa.

Vid närmare eftertanke tror jag att det var de spännande passagerna som väckte min nyfikenhet och fick mig att vilja läsa vidare. Jag tyckte helt enkelt om många av formuleringarna och jag förundras av hur författaren skildrar karaktärerna. Det märkliga är att trots att jag inte skulle vilja bli god vän med någon av dessa personligheter så kunde jag inte sluta läsa och jag tror att det har med språket och de flera olika intressanta passagerna att göra. Ett exempel på en sådan intressant passage kan ni läsa/se exempel av, på fotografiet av sida 219 här nedanför.

Den här passagen berättar en hel del om Lucrezia, eftersom den är hennes iakttagelse. Den berättar även en del om hennes mormor och om ”kyparna” som egentligen inte har någon framträdande roll i bokens innehåll, men som synliggörs av denna skildring och därmed tillför relevant innehåll till mysteriet.

Boken är på något vis svår att recensera eftersom att jag finner den provocerande, brutal och fascinerande på en och samma gång. Jag kan dock konstatera att den blev en läsvärd bladvändare som jag inte kunde lägga ifrån mig. Det kan till och med vara så att jag skummar igenom den en gång till för att se om jag kan skapa förståelse för vad författaren egentligen vill framföra. Jag blir definitivt nyfiken på att läsa mer av Lina Wolff.

Ha det fint!

Christina Karlsson