Sara Stridsbergs bok, Beckomberga, ode till min familj (2014) är en gripande och märklig roman. Det är en ovanlig men ändå intressant bok. Berättarrösten och huvudpersonen tillhör den magra tonårsflickan Jackie som har tovigt hår och är klädd i leopardpäls. Handlingen utspelas på mentalsjukhuset Beckomberga där Jackies pappa är intagen.
Jag tyckte att boken var svår att få grepp om eftersom den består av många korta avsnitt som är utdrag ur olika personers liv där dessa avsnitt dessutom förflyttar sig framåt och bakåt i tiden.
Patienterna har märkliga egenheter och det verkar som om Jackie ser Beckomberga i någon form av sagoskimmer. Det är lätt att bli berörd av författarens tålamod med de olika karaktärerna, bli berörd av kontrasten mellan det mörka och ljusa, det vackra och fula. På baksidan av boken beskrivs den som en berättelse om drömmen om att hålla någon kvar i ljuset, någon som aldrig riktigt har velat vara där. Det är också intressant att känna till att mentalsjukhuset Beckomberga funnits i verkligheten och att Sara Stridsbergs pappa varit intagen där under en tidsperiod.
” Det är välfärdsstatens födelse ur mörkret. Ett slott på botten av världen som egentligen är ett fängelse, ett palats för vanställda och hopplösa där de får tumla omkring i ett stillastående och smutsigt ljus, ensamma, inlåsta, bortglömda. En ren och upptänd sjukhussal som tränger fram ur marken som ett foster ur sina blodiga hinnor, en slottsliknande majestätisk sjukhusbyggnad där bara skogen har varit innan: fåglar, träd, himmel, vatten.” ( sid 118)
Boken berör, den är sorglig och vacker på en och samma gång. De flesta av oss har någon gång kommit i kontakt med psykisk ohälsa på olika sätt. Vi vet hur komplicerat livet kan vara när psykisk ohälsa slår rot i en människa. Precis som att det kan vara svårt att förstå psykisk ohälsa är det svårt att greppa bokens budskap, men i slutet av boken vävs trådarna samman och någon form av andemeningen klargörs. Det här är en bok som inte lämnar någon oberörd. I slutet av boken står det dessutom skrivet att den är tillägnad alla som mellan åren 1932 – 1995 passerat sjukhusparken vid Beckomberga.
Jag lämnar boken med en känsla av att just ha läst en underlig och svår bok, samtidigt som jag fascineras av Stridsbergs sätt att berätta och hur hon använder språket. Boken är märklig på ett sätt som väcker min nyfikenhet och därför beger jag mig iväg till biblioteket för att låna en ny bok av Sara Stridsberg.
Christina Karlsson
Jag har också läst boken och jag delar helt din uppfattning om den. Däremot har jag inte kommit till skott och läst mer av Stridsberg.
Kram och god kväll!
Just nu håller jag på att läsa hennes Drömfabriken, även den har de där märkliga uppdelningen med korta avsnitt.
Kram
Tack för tipset.
Det känns som o en bok som jag skulle vilja läsa.
Ha en skön kväll!
Kram
Det är en bok som kräver tid, att man kan läsa den i lugn och ro och hinna tänka igenom vad man läst. Intressant bok.
Kram och fin onsdag!
(jag jobbade ett par år i min ungdom på mentalsjukhus, för länge sedan då det inte var så trevligt, sett bältade patienter, sett elchocker, personal som slog patienter… jag var bara arton år och fick som kvinna inte ens ha långbyxor, sa den gamla chefen… vill inte läsa boken)
Det låter inget vidare, men i den här boken fanns det som sagt ett litet skimmer över det där… Kan förstå att det är en tuff situation att arbeta på en sådan plats, speciellt om vården inte är human – då blir det bara obehagligt.
Kram
Tack för tipset! Man både tycker om och inte tycker om sådana här böcker. Mitt i allt sorgligt och ogreppbart, finns det i regel också ljus och värme. Ditt boktips påminner mig om den jag nyligen har läst: ”Ditt liv och mitt”, av Majgull Axelsson. I fokus finns syskonen Märit och Lars, eller ”Tok-Lars” som han kallades för. En berättelse om en dysfunktionell familj, där ”Tok-Lars” hamnar på Vipeholm, i Lund. Läs den om du inte redan har gjort det!
Kram Gunilla
Maj-Gull Axelsson skriver bra så den boken kan nog vara något för mig också. Sen så gillar jag när handlingen utspelas i miljö man känner igen och Lund där har jag ju gått och pluggat 🙂
Kram och fin onsdag!
Har inte hört talas om boken.
Tänker på alla de människor som blev förvisade till mentalsjukhus, utan en bra anledning. Vilka hemska historier det finns om detta. Många män med pengar som förvisade sina fruar till mentalsjukhus, det var enklare och billigare än en komplicerad skilsmässa. Vad hemskt!
Hujedamej, det låter ju hemskt. Tur att tiderna har förändrats till det bättre i detta avseendet.
Tack för boktipset!
Intressant verkar den.
Intressant men säkert sorglig om psykisk sjukdom.
En älskad pappa som hon om jag läst rätt vill behålla så mycket ljusa minnen från.
En bok som hamnar på min ”läslista” bra med boktips ,-)
Ha det jättefint
KRAM Primrose ,-)
JA, visst är det sorgligt och vackert på en och samma gång.
Kramar <3
Det är en bra bok, tycker jag. Flickan Jackies utsatthet kommer fram så hjärtskärande. Den visar också på hur svårt det var för många patienter att lämna sjukhuset och komma ut i världen utanför.
Jag vet fortfarande inte om jag kan säga att den är bra: jag känner nog mer att den är intressant…och läsvärd.
Jag har läst boken för ett bra tag sedan och av det jag minns så delar jag helt din uppfattning. Har av henne också läst Kärlekens Antarktis, en ännu äldre bok, som också verkligen tar upp människors utsatt het men på ett ännu mer grymt sätt tycker jag. krävande att läsa men också väldigt bra. Tog tid att komma igenom den.
Kram!
Den boken höll jag i, men vågade inte låna eftersom innehållet verkade alldeles för tungt. Vet inte om jag klarat av att läsa den… den verkade alldeles för obehaglig, förstår att det tog tid att ta sig igenom den.
Kram och fin helg!
Det är kanske dags att jag ger henne en chans snart. Namnet är bekant sedan några år.
Helgkram Bosse
Ja, varför inte…men var beredd på att den är lite annorlunda.
Helgkram tillbaka!