Läsning hör sommaren till och vid mitt senaste besök på biblioteket spontanlånade jag två serieromaner av den iranska serieskaparen Marjane Satrapi född 1969.

Persepolis (Galago 2023) består av fyra delar. I den första delen får vi följa 10-åriga Marjanes liv under den iranska revolutionen 1979. Den andra delen utspelas under tidigt 1980-tal i samband med kriget mellan Iran och Irak och vi får följa hur landet blev alltmer islamiserat, hur det var för en flicka att växa upp i ett land där man inte längre fick klä sig som man ville och hur hon för att kunna skaffa sig en utbildning mer eller mindre tvingades att flytta till ett annat land. I del tre får man följa Marjanes skolgång i Wien där hon bland annat bodde i ett inackorderingshem som drev av nunnor. I sista delen flyttar hon hem till Iran igen efter fyra års studier. Landet befinner sig i ruiner, styret är lika auktoritärt som tidigare och hon finner sig inte tillrätta så det hela slutar med att hon bestämmer sig för att emigrera till Frankrike.

Personligen så fastnade jag för bilderna och berättartekniken med korta men uttrycksfulla kapitel som ger små inblickar i hur det kan ha varit att växa upp i ett land som är mitt uppe i en islamisering åt det auktoritära hållet där slöjan blir ett tvång och fester förbjuds. Ett exempel är bokens första avsnitt som heter sjalen, avsnittet utspelas 1980 då det blev lag på att alla flickor skulle bära slöja i skolan och här får man en inblick i hur det kunde kännas och upplevas ur en flickas synvinkel. Boken fungerar även utmärkt som en ytlig sammanfattning av händelserna som utspelades i det iranska samhället under tidsperioden 1979 – 1994. Jag kan varmt rekommendera seriealbumet Persepolis!

Broderier (Galago 2006) av Marjane Satrapi utspelas under en tebjudning. Nio kvinnor i olika åldrar är samlade kring samovaren och allt eftersom tiden går öppnar de sina hjärtan och delar med sig av sina innersta hemligheter. Det som sägs under tebjudningen stannar där. Hemligheterna är av det mest intima och privata slaget men de framställs med en humoristisk underton, med glimten i ögat och ger en inblick i hur det är att vara kvinna i Iran.

Boken bjuder så sagt på intima samtal som utbyts i förtroende och bokens titel Broderier visade sig anspela på något helt annat än vad jag föreställde mig när jag lånade boken. Serieformatet gör det möjligt att med ett fåtal enkla med välkomponerade bilder och texter lyfta fram stora frågor och seriöst diskutera betydelsefulla fenomen på ett träffsäkert sätt utan att ”pekpinna” samtidigt som det finns en humoristisk underton.

Stort tack till serieskaparen Marjane Satrapi som genom Persepolis och Broderier delar med sig av sina erfarenheter och ger oss sin bild av den iranska kulturen.

Vad tycker du om den här typen av tecknade serier? Är det något du brukar läsa?

Christina Karlsson