Don´t embarrass the Bureau är namnet på utställningen som pågår just nu, på Lunds konsthall. Jag var där på en visning för pedagoger.

Och jag måste nog säga att upplevelsen krävt några dagars bearbetning. Utställningstemat är både högaktuellt och intressant. Utställningen ifrågasätter hur byråkratin fungerar i en tid som kännetecknas av det  man tydligen kallar ”läckornas demokrati”. Ett antal konstnärer undersöker vilka oskrivna regler och normer man faktiskt kan bryta utan att få reprimand.  Syftet är att utmana Byrån för att få visa hur känslig eller sårbar, den kan vara.

Utställningen är synnerligen intressant och gav mig mycket att fundera vidare på. Men jag saknade nya infallsvinklar och något lite mer ”vågat”. Att byråkratin är en oändlig massa av bokstäver och pappershögar med nummer, det visste vi ju redan. Att byråkratin kan vara byråkratisk till den grad att man går vilse och fastnar i labyrinter utan utgång – det visste vi också. Att somliga  namn och ord kan betraktas som glödheta är ingen nyhet.

 Men det var fantastiskt intressant att möta alla dess olika tolkningar och funderingar på en och samma gång. Jag saknade dock visuella höjdpunkter men så här i efterhand inser jag att den vit, grå och svarta utställningen faktiskt lyfter fram sitt budskap genom sin avsaknad av färg och avsaknad av häftiga visuella upplevelser.

Titeln Don´t embarrass the Bureau har lånats från en roman av Bernard F Conners,(1972) . Han hade varit specialagent för FBI i åtta år och hävdade att hans roman för första gången avslöjade alla Byråns hemligheter. Och det han menade att alla agenter får tydligt inpräntat är att  – ”Vad som än händer, genera aldrig någonsin Byrån”.

Jag blev frustrerad av färglösheten, och av kravet på att den egna tankekapaciteten skulle göra hela arbetet. Inte därför att jag inte gillar att använda min tankekapacitet utan därför att jag vill ha mer än så, jag vill överaskas och bli hänförd!

Samtidigt så var det en intressant sätt att förmedla hur byråkratin fostrar oss till lydiga medborgare som försvarar våra ”Byråer” in i det sista….. genom att sätta upp en utställning där man tvingas att läsa en hel del mellan de gråtonade raderna……  Det är ju just så man ofta betraktar byråkratin – som svårtolkad, gråtonad och lite trist eller hemlighetsfull beroende på vilket humör man är på…

Och sist men inte minst så är det intressant att reflektera över att det trots allt kan vara så att – Vi alla har en liten ”byrå” att kämpa för, en liten ”byrå” som vi tror på och försvarar i alla lägen….och vi skulle aldrig någonsin drömma om att genera den, eller?