I lördags var det premiär av Puccinis Bohème på Malmö Opera. Vi var där och svävade runt på små moln. Sången och musiken var alldeles underbar. Så ljuvlig att den stressrelaterade huvudvärk jag gått runt och burit på den senaste veckan flög sin kos redan efter de första tonerna. Och det bästa av allt är att tonerna dröjer sig kvar länge. Tonerna och den där fina känslan av välbehag som alltid infinner sig när jag besöker Malmö Opera.

Lite märkligt är det ändå… att en opera som handlar om ett gäng fattiga konstnärer som varken beter sig som gentlemän eller är speciellt framgångsrika… och som dessutom slutar med att den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, Mimi dör. Visst är det märkligt att en sådan opera trots all tragik, kan vara så innerligt vacker och bestå av – Toner som dröjer sig kvar i själen likt små kärleksfulla smekningar.

….fast när allt kommer omkring så är det just de verkligt stora kontrasterna som kännetecknar konstens värld – kontraster mellan ont och gott, liv och död… fulhet  och finhet… kanske är det just när man ser de starkaste motpolerna som man når de stora insikterna.

Eller så handlar det om att många av oss känner oss lite som outsiders, och på sätt litegrann kan identifiera oss med bohemerna – dem som inte passar in någon annanstans än i sina drömmar.-  Att vara lite bohemisk sådär att man vant sig och tänker att det är helt ok – att vara sitt unika jag – bara för att varje människa är unik. – Det är styrka! åtminstone i min lilla värld.

Som sagt, uppsättningen av Bohème på Malmö Opera gjorde succé redan före premiären. Vi var där både på genrepet och premiären. Vi var en av dem som bidrog till stående ovationer…

Mmm… historien utspelas i Paris, men har förflyttats från det romantiserade 1800-talet fram till nutid. En sådan förflyttning kan vara vansklig, den måste ske med finess och det tyckte jag att man lyckades med. Allt var så fint, att jag med lätthet gärna hade besökt föreställningen en gång till…