Se där hur en tulpan växte upp, ur min kaffekopp…
Och jag är här, där jag är. På väg. Det finns mycket att säga… mer än vad som rymmer ett rimligt blogginlägg. Det finns en del att Önska. Och en del att Se. Och jag må vara kryptisk ibland… för när orden tar slut och bilden tar över… kanske är det då en kaffeböna slår rot, för att i nästa stund växa upp. Transformeras och bli en rosentulpan. I en helt vanlig. Kaffekopp.
… och det finns en kommande utställning att Se. Den är på väg hit just nu. Alla lampor lyser. Jag bara andas in och snurrar runt…
<3
En kram är nog aldrig fel, så (((kram)))
En kram känns alltid bra 🙂
Jag blir glad av kramar
Kram
I bland bara måste man få vara kryptisk, så är det bara 🙂
God natt för i dag och trevlig torsdag!
Kram
🙂 Ja, så är det. Kryptisk får man vara.
Kramar
Åh, vilken vacker bild … och så poetiskt skrivet. Och koppen står på en värld som är ”borta med vinden”.
Älskar det!
Kram
Mmm, vad fint att du tänkte på det om Borta med vinden <3
Glad, jag blir<3
Kramar
Borta med vinden *skrattar gott*
Mormorsspets, bok med år på nacken, en kaffekopp och till allt detta en tulpan.
Nostalgi men ändå välmående tankar om en ny tid *bra*
/kram
Ja, för tänk…. vad vore den nya tiden om inte historien fanns?
Kramar <3
Vilken mustig kaffetulpan!
Vackert! Mjukt!
Kraaaam
Tackar <3
och Kramar
Har inte så många ord idag…men vackert och poetiskt är det som jag tänker och känner.
Kram, Gunilla
I min värld passar det alltid bra med poesi…
Kramar