Det sägs att vi lever i en demokrati vars värdegrund betonar alla människors lika värde och rättigheter. I Sverige ges riksdagen rättigheten att representera folket via de ledamöter som röstas fram av oss vart fjärde år. Det sägs att vi lever i en demokrati där alla människor har rätt att delta i aktuella debatter och föra fram sina åsikter. Yttrandefriheten i en demokrati grundas självklart på förutsättningar där man visar respekt för sina medmänniskor och allas lika värde.

Trenden de senaste åren har tyvärr visat något annat. Trenden de senaste åren har visat ett samhälle av segregerade åsikter som ofta baserats på fördomar och okunskap. Ett konkret exempel är den rådande diskussionen om flyktingpolitiken. Många politiker har talat om att öppna sina hjärtan och Sveriges gränser för alla som vill komma hit. Andra politiker har talat om en oro för landets framtid, om bostadsbrist, om hemlösa invånare som fallit utanför det svenska välfärdssystemet, om gamla och sjuka som i somliga fall lever i eller på gränsen till misär. Medier har uppmärksammat allvarligt cancersjuka patienter som nekats sjukersättning, en psykiatri som inte har resurser att erbjuda samtalsterapi för självmordsbenägna patienter som är inlagda osv… Många vittnar om erfarenheter av stora brister i en välfärd med öppna hjärtan, där vi alltid hjälper vår nästa?

Vi är alla människor. Några tycks lida av hybris och tro att lilla Sverige kan lösa världens alla problem. Självklart kan vi alla drömma och önska att vi skulle kunna hjälpa hela världen, men det finns en tid för drömmar och det finns en tid för realism. Stategin hittills har uppenbarligen inte varit tillräckligt framgångsrik med tanke på hur det ser ut på många håll i vårt land just nu. Några skriker rasism när andra vill diskutera frågor som har med invandring, kulturella möten och flyktingpolitik att göra. Detta skapar segregation och kommunikationsproblem i samhället. Människors önskan att delta i en aktuell samhällsdebatt tas inte på allvar.

Jag ser en stor fara när människor som värnar om allas lika värde inte vågar yttra sig och engagera sig i samhällsfrågor pga att det plötsligt blivit etablerat att frysa ut och beskylla alla som vill diskutera invandring för att vara rasister. Jag ser en fara i att människor anklagas för att ha åsikter de aldrig givit uttryck för. Det finns inget som tyder på att den som vill begränsa invandringen och införa en mer utvecklad kontroll vid gränserna är rasist. Jag har förmånen att träffa många olika människor, med olika politiska åsikter och från olika kulturer och jag respekterar dem alla. Men jag blir bestört när jag upptäcker att människor som intresserar sig för samhällsfrågor och som anser att flyktingpolitiken måste förändras blir hotade och beskyllda för att vara allt från rasister till nazister. Man är inte vare sig rasist eller nazist bara för att man anser att vi bör förändra vår invandringspolitik.

Vi lever i en demokrati som baseras på en värdegrund om alla människors lika värde, och trots detta tycks det ha blivit allmänt accepterat att neka en stor del av befolkningen att uttrycka sin åsikt. Jag har sagt det förr och säger det igen, vi måste kunna diskutera frågor som handlar om invandring utan att vi för den skull behöver vara främlingsfientliga och rasistiska. Jag känner självklart för alla dem som är på flykt, samtidigt som jag känner för många andra människor i samhället. Jag tror dock inte lösningen är att alla kommer ”hit” med sina problem. Jag brukar leva efter principen att hjälpa min nästa men jag inser att förhålla mig till begränsningar, då jag vet att den som tar på sig mer än den orkar bära, den går under till sist.

En demokrati grundas på att allas röster ska få höras? Yttrandefrihet handlar trots allt om att utveckling sker genom möjlighet till samtal och utbyte av erfarenheter? Hur ska samhället utvecklas om vi kör över och bara tystar ner åsikter den stora massan inte vill höra? Jag tror på ett samhälle där människor ges utrymme att ha framföra och diskutera sina åsikter, oavsett om dennes åsikter är densamma som mina eller ej.  Jag tror på ett samhälle där man bemöter varann med ömsesidig respekt. Jag tror på ett samhälle där människor kan föra utvecklande dialoger, problematisera och komma fram till gemensamma civiliserade lösningar, utan att beskylla varandra för andras åsikter! Jag tror på ett samhälle som grundas på att vi faktiskt tar oss tid att lyssna på vad som verkligen sägs.

Christina Karlsson