Jag har stiftat bekantskap med en poet som är helt ny för mig. Poeten heter Sanna Hartnor och på några få dagar har jag läst hennes verk Hamnen flera gånger; och att jag tyckte om hennes sätt att skriva insåg jag redan vid första läsningen.

Den här nyfunna bekantskapen började med att det anordnades ett författarsafari i kommunen där jag bor. Alla deltagare samlades utanför biblioteket och därifrån cyklade vi vidare ut mot landsbygden. Första stoppet var vid en liten å, som med glimten i ögat presenterades som en referens till Sanna Hartnors Hamnen. Men vid det här tillfället skulle hon inte läsa ur Hamnen utan sin egen fria tolkning av Petters, Sjätte sinnet.

Det var fint att stå där och lyssna till hennes helt oväntade fraser. Efter ytterligare två författarstopp var det avslutande mingel vid Aggarps mölla. Jag hade turen att få en fin liten pratstund med Sanna. Vi satt där på gräset och pratade om vårt gemensamma intresse för poesi. Hon berättade om Hamnen och jag blev så nyfiken på hennes bok att jag beställde den direkt när jag kom hem.  Om det är något jag tycker om så är det att finna nya läsvärda poeter och här får ni ta del av mina tankar om Hamnen.

Innehållet i diktverket Hamnen (2013), både berör och väcker frågor. Bokens omslag visualiserar innehållets kärna på ett sparsmakat och stilrent sätt. Omslaget består av en mörk bakgrund med bokstäver på. Bokstäverna är finurligt illustrerade då titelns bokstäver lyfter fram och förtydligar vikten av att HAMNEN på något vis är central för bokens handling. Bokstäverna på omslaget är formgivna som om de vore ritningar av möblerade bostäder och mitt i bokstaven A flyter en blå säl som en liten påminnelse om att där det finns en hamn där finns även ett hav och ett djurliv. Här börjar frågorna, vad gör sälen där – mitt inne i någons bostad?

Sanna skriver om människorna som bosätter sig i Västra Hamnen. Hon skriver om dem som ”ett annat folk” och jag kan inte låta bli att fundera kring alla dessa människor. Vem är alla dessa människor? Och jag blir inte riktigt klok på vad Sanna egentligen tänker om dem? Vad är det som fascinerar Sanna Hartnor till den grad att hon vill belysa denna plats i ett diktverk? Förutom att hon rakt på sak säger något om hur de bor, vad de gör och någonstans mellan raderna bjuds vi in i dessa funderingar kring människorna som bosätter sig i Västra hamnen. Människor som vill bo nära havet och gör ett medvetet val genom bosätta sig just där. Kanske fungerar läget som en statusmarkör, men vilket läge gör å andra sidan inte det? Vilka är då dessa människor? Kanske är de som människor i allmänhet? Samtidigt väcks tankarna om att människorna som beskrivs inte alltid verkar till att vara som människor i allmänhet, men vem är egentligen som människor i allmänhet?

Hon beskriver inte enbart människorna, utan även miljön kring havet där människorna bor. Kanske är det havets dragningskraft på oss människor Sanna Hartnor undersöker med hjälp av sin poesi. För nog kan jag hålla med om att havet har en dragningskraft och att vi människor tycker om att bege oss till havet. Hur många konstnärer har inte genom åren skrivit och målat havet ur flertalet olika infallsvinklar? Jag reflekterar över människors medvetenhet över sådant som havet och funderar över Sannas beskrivning av människors medvetenhet, havets/naturens omedvetenhet och hur vi i sin tur påverkas. Fraser som ” …de boende fick instruktioner/ titta lagom länge ut över horisonten/ för att inte genera den…” ”…havet såg inget alls/ de boende märkte det/gick och la sig tidigare…” väcker en tanke på hur vi människor har en tendens att besjäla naturen med mänskliga egenskaper. Jag som har en förmåga att besjäla det mesta finner de här stroferna särskilt intressanta.

Sanna Hartnors beskrivning känns ny, modern och fräsch. Jag blev inspirerad av att läsa Hamnen och kommer säkerligen att läsa och diskutera den i fler olika sammanhang framöver.

Må Väl!

Christina Karlsson