Utanför min komfortzon…

Leendet utanför min komfortzon

En komfortzon är en plats där man känner sig trygg. En plats där man känner att man har någorlunda koll på läget. Att gå utanför sin komfortzon kan kännas extremt obekvämt och att stanna kvar innanför kan vara extremt begränsande. Begränsningarna kan handla om allt möjligt, från att inte våga hålla tal inför en grupp människor till att inte våga framföra sin åsikt i en viktig fråga.

En komfortzon kan liknas vid en ankdamm där man simmar runt i en lugn och trygg tillvaro. Problemet uppstår när man blickar ut över omgivningarna men inser att man inte vågar ta sig dit därför att man inte vill lämna sin trygga sfär och då är det ju extremt begränsande. Min tes är att verklig utveckling sker när man vågar utmana sig själv och utforska världen utanför den egna komfortzonen, åtminstone ibland.

Det värsta som kan hända är oftast inte någon större grej, men vinsterna kan få en själv att må så mycket bättre och det är en hel del värt. Det är när vi vågar gå utanför våra egna ramar som vi verkligen lär oss något nytt, både om oss själva och om andra. Ibland kan det handla om att man behöver göra sådant som att hålla ett tal inför en grupp människor, be någon om hjälp, säga ifrån om man känner sig felaktigt behandlad, uttrycka sin åsikt, eller helt enkelt bara tillåta sig själv till att spricka ut i värsta leende och visa tänderna på bild (eller något annat kul).

Jag precis som alla andra har mina mer eller mindre logiska komfortzoner. Jag minns en händelse i grundskolan då jag pga av nervositet skrattade mig igenom ett framförande och faktum är att jag lärde mig av att utmana mina gränser, försöka, misslyckas och inse att det värsta som hände inte var värre än att publiken inte hörde mina repliker och därför inte förstod vad mitt framförande handlade om. Faktum är att jag både överlevde och insåg vikten av att kunna förmedla ett budskap genom att tala inför en grupp människor. Vid nästa framförande gick det bättre, inte bra men bättre och sedan dess kastar jag mig hejdlöst ut i den ena utmaningen efter den andra. En iakttagelse jag noterat på vägen är att vi människor ibland spelar våra roller utifrån hur vi förväntas att vara och när vi inser att vill spela en annan roll och börjar agera på ett nytt sätt då kan det påverka inte bara oss själva utan även andra människor i vår omgivning. Att ta sig ut från sin komfortzon är inte alltid enkelt, men så länge man är ärlig mot sig själv har man mycket att vinna.

När man tar sig ut ur sin egen komfortzon kan det till en början både uppfattas och kännas turbulent men faktum är att man i det långa loppet blir så mycket starkare av vetskapen om att man inte låter sig begränsas, utan att man faktiskt kan genomföra det mesta man vill och drömmer om. Gränsen för var ens komfortzon går är inte alltid logisk så det gäller att vara vaksam och sann mot sig själv när man utforskar sina möjligheter. Är du också en person som värnar om tryggheten i din komfortzon samtidigt som du värnar om friheten att utforska världen utanför? Ett steg i taget, framåt och alltid på väg någonstans.

Vad tänker du om din komfortzon? Är den utvecklade eller begränsande?

Christina Karlsson

14 svar på ”Utanför min komfortzon…

  1. Det är genom prövningar man hittar sin comfort zoon.
    Jag har inget som helt problem att tala inför 10 eller 100 eller 1 000 människor, bara jag kan ämnet.
    Däremot när det kommer till teknik är jag helt utanför min comfort zoon och allt känns bara jobbigt och inte blir det mycket bättre heller.
    Ha det bra!

    • 1000 personer är många…Håller med om att det gäller att ha koll på det man ska tala om och då går det helt okej 🙂 Kan tänka mig att du är en stjärna som reseguide.

      Ha det gott!

  2. Väldigt intressanta tankar och ämne .
    Kan tycka att det varierar. Men jag har nog sedan jag varit liten, alltså väldigt länge, varit villig till att göra och testa saker utanför min bekvämligthetszon. Jag är ganska otekninsk och även opraktisk med mina händer men det hindrar mig inte från att testa. Mina föräldrar uppmuntrade mig till det och det var nog inte så vanligt då.
    Att prata inför andra, även många, har också alltid fungerat bra och givetvis är det ju då viktigt att kunna sin sak.
    “Friskt vågat är hälften vunnet”. Vet när jag jobbade i Kina och många sa “åh, hur vågade du det” eller jag skulle vilja men det går inte”. Här blev det inte 6 månader utan nästan 4 år som vi bodde i Peking och jag jobbade där. Fantastiska år.
    Kram

    • Du verkar till att ha en oas av erfarenheter och det låter så himla spännande. Du som också arbetat som lärare förstår säkert att det jag bearbetar just nu är att försöka finna bästa sättet att vägleda mina studenter så att de vill, vågar och törs äga klassrummet när det är deras tur att stå på scen.

      Må gott! Kramar

  3. Så sant och intressant det du skriver. Jag har ju hela mitt yrkesliv arbetet som handledare till personal i förskola och skola och ibland ställt frågan till pedagoger – vilka historier/berättelser har det berättats om dig när du var barn? Det är så lätt att vi från tidig ålder beskrivs som ex. blyg, sprallig, hyperaktiv eller – hon kommer jobba med barn för hon är så snäll, – han kommer köra lastbil för han kan allt om lastbilar, hon älskar klä ut sig så hon kommer jobba med kläder. Klart vi ska uppmuntra men det är en annan sak.

    • Vad intressant att vara handledare till personal, kan tänka mig att du fått höra många olika historier 🙂

  4. Hmm….man gör ju mycket av bekvämlighet och en hel del landar då i trygghetszonen. Folk tror och tycker att jag är oblyg, orädd och hur tuff som helst, men i själv verket vill jag nog vars kvar i min zon. Fastän man måste ge sig hän stt kliva ut då och då.
    Precis som du skrev, så känner jag att det är jobbigt att prata inför andra. Men när jag tar steget, gör det så mår jag bra. Jag klarar det och det känns vettigt. Å andra sidan kan jag prata med många i ett socialt sammanhang, där man känner sig ett och avslappnad med de Andra.

    • Visst är det så det är, man utforskar nya möjligheter samtidigt som man flyttar fram gränserna.

      Må gott!

  5. Intressant! Jag tror att man dessutom blir säkrare med åren . . . iallafall i mitt fall! Minns med fasa skolans framföranden men med enorm glädje och stolthet talet på min sons bröllop!!! 🙂 Och nu är jag inte rädd längre för att hålla tal!
    Trevlig Helg!
    Kram

    • Jag tyckte inte heller att det var något vidare att hålla tal i skolan, men numera tycker jag att det är ganska kul. Höll ett fint tal på makens 50-års dag för några år sedan som jag är särskilt stolt över.

      Kram och fin helg!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.