Jag njuter av mjuka februarilovsdagar och gissa om jag log för en stund sedan då jag i postlådan fann ett rykande färskt nummer av Konstvärlden. Just nu sitter jag här, dricker en kopp kaffe och bläddrar i årets första nummer. Jag äter rubriker, dricker bilder och njuter doften av en förunderlig konstvärld som består av allt från högt till obegripligt, fullständigt galet och alldeles underbart. I min värld är konsten en konstnärs idé om något som är så mycket mer än bara en avbild. Konsten representerar idéer, uttrycksformer, utveckling för framtiden och estetiska processer av allt från konst och utveckling till djupa insikter om liv och existens. Konst handlar om kommunikation; det finns en konstnär som uttrycker en idé och det finns en betraktare som nyfiket tolkar och analyserar med hjälp av referensramar. Människors referensramar består ofta av fler olikheter än likheter och därför blir våra tolkningar så in i vassen olika. Det en av oss ogillar, gillas av en annan…eller? Kan det vara så att vi alla faller för samma ideal?
Jag fastnade för Caroline Törnholms artikel, Håller finkulturen på att försvinna? Hon skriver att finkulturen egentligen hade sin guldålder under mitten av 1800-talet när idén om en gemensam och personlighetsutvecklande bildning växte sig stark. Vidare säger hon att begreppet finkultur först uppstod under 1960-talet när en hierarkisk syn på kulturyttringar började ifrågasättas.
Hon refererar till Ingrid Elam, professor på Konstnärliga fakulteten på Göteborgs universitet, när hon skriver att ” /../ god konst, oavsett om man kallar den fin eller ful ska ha en utopisk dimension, genom att den uttrycker något som ännu inte finns i TT-telegrammen. Den ska ana något om framtiden som vi inte förmår att medvetet uppfatta. /../ här är finkulturens konstformer inte helt ute ur leken.”
Vad är då finkultur ur mitt perspektiv sett? På fotografiet ovan skymtar det i vänster hörn en bild av Edgar Degas (1834- 1917) målning med titeln Dansöser i vitt. Måtten på det lilla verket är 53×65 cm. Värdet är desto större med tanke på att den enligt annan artikel i Konstvärlden värderats till 147 miljoner kronor. Den här typen av konst är vad jag sorterar in under benämningen finkultur. Jag tänker att konst som visas på etablerade konstinstitutioner kan sorteras in under benämningen finkultur. Men vad händer när vi börjar sälja och köpa kaffekoppar och brickor med fotografiskt tryck av Degas ballerinor? När artefakterna, dvs föremålen blir så populära att de söker sig hem till de stora massorna och blir en del av vår populärkultur? Några sträcker sig så långt att de benämner denna typen av massproducerade föremål som kitsch, och det som är kitschigt och populärkulturellt är det inte längre fint. Drömmen om den onåbara målningen blev till en bild på ett massproducerat föremål. Vi kan tycka om våra kitschiga små kaffebrickor och påminnas om det vackra originalet som hänger välbevakat på ett museum någonstans i världen. Vi kan tycka att våra kaffebrickor är fina men vi kan inte sortera in dem under begreppet finkultur; det skulle kunna liknas med att häda.
Finkultur är sådant som betraktas som fint (och här tänker jag att en smiley blink är befogad) och med tanke på att vi människor tänker så olika kan det vara klurigt att veta skillnaden mellan vad som verkligen är finkultur och vad som förvandlats till wannabe-finkultur, dvs sådant som fortfarande är fint men inte tillräckligt fint för att tillhöra finkultur. Oftast har vi en inbyggd referens kring vad som är fult, men något begrepp som heter fulkultur har vi således inte; kanske beroende på att vi gärna inte vill placera in sådant som artefakter och människors smak i facket för fult. Vi människor är ju trots allt sociala varelser som föredrar att se det som är fint.
Hur vet vi då vad som är finkultur? Är det priset som avgör graden av att vara fin? Priset ger oss ofta en bild av graden av vad som är fint ur finkulturens ögon sett. Av denna anledning är det oftast lättare att placera historiska föremål i någon form av kulturtillhörighet; nutida konst kan vara svårare att värdera. Kanske är det så att konst behöver tid och det tar tid att upptäcka skillnaden mellan finkulturskonst och annan typ av konst. Kanske är det så att de olika konstinstitutionerna kan ses som vägledande eller kanske bör vi se med kritiska ögon på det som en självutnämnd elit presenterar?
Var står jag i frågan? Jag tänker att det är intressant att vi människor har behov att sortera in allt i olika genrer och fack av ute och inne. Jag tänker att det bor en estet i mitt hjärta, en estet som vuxit upp i en visuell kultur av allt och inget. Jag fascineras av sådant som är fint och innehåller djup av estetiska bilder och ord. Jag tycker om när konsten talar, väcker känslor och får mig att komma till nya insikter och får mig att resonera kring frågor jag aldrig tidigare tänkt. Jag kan mycket väl finna tillfredställelse i ett litet konstföremål skapat av någon som kallar sig glad amatör, men så länge det bara är jag och konstnären som känner till föremålet lär det knappast placeras i facket för etablerad finkultur. Nu blir det komplicerat och lättare att förstå varför det ibland är bra när en utvald elit valt vad som får kallas finkultur, eller?
Jag tycker om när möjligheterna för att frågorna blir fler än svaren är öppna och jag tänker att det är någonstans där jag befinner mig i min upplevelse av vad som är ren och autentisk finkultur av högsta klass. Finkultur är helt enkelt sådant som innehar ett kulturellt värde och ett kulturellt värde leder ofta vidare till ett ekonomisk värde.
Finkultur är helt enkelt sådant som är Fint!
Christina Karlsson ©
När det gäller kultur så ligger egentligen allt i betraktarens ögon men riktigt så enkelt är det inte. För visst finns det en finkultur som anses vara just finare och som det är rätt att uppskatta. Jämför man en målning av Degas och en tavla med ett ”gråtande barn” så vet många vad de tycker. Begreppet ”Hötorgskonst” är ju vedertaget och den sortens konst imponerar inte på många oavsett om målningen i sig är vacker. Men tack och lov så har vi en frihet att tycka om vad vi vill och ta del av den kultur som vi uppskattar.
Kram
Klokt svarat! Var och en har rätt till sitt eget tycke och tänkande, vad gäller fint och fult, och kultur…
Kram
Tanken att finkultur är det som man tycker är fint tycker jag är fin. Märkte dock när jag läste ditt inlägg och funderade på mina tankar kring finkultur att min egen inställning till begreppet inte var helt positiv. För mig känns det som om indelningen i sig blir väl snobbigt elitistisk och baseras mer på ekonomiskt än konstnärligt värde. Förutsättningen för finkulturens varande fordrar också att det finns sådant som inte passar in i denna kategori och då uppstår behovet av ett etablissemang som har mandat att bestämma vad som är fint eller inte. Eftersom få vill riskera att göra bort sig och förklara något fint som senare kommer att framstå som fult ser jag också en uppenbar risk att den så kallat fina kulturen kan bli både smal och förutsägbar.
Alltid intressant att fundera på olika begrepp och indelningar och se vilka förutfattade meningar och tankar som dyker upp ur de inre gömmorna.
Tack, vad fint att du gillar tanken om att finkultur är sådant som är fint 🙂 Jag fascineras av att fundera över begrepp och kategoriseringar, människor kategoriserar hela tiden det är som om vi inte kan låta bli att förhålla oss till vad som är fin och fult….
Ha det gott!
Vilka spännnande tankar! Jag har också då och då funderat över ordet finkultur och när jag hört det förr kunde jag ha funderingar om att det var något som inte var tillgängligt för alla eftersom det var för dyrt. Tänker då på teaterbesök, operaföreställningar och kilnande. Många är ju de konstnärer som bytt sina tavlor mot mat och logi och då varit mer tillgängliga.
Men jag delar helt din uppfattning och det sista stycket och sista raden skriver du precis hur jag tänker,
Tack för ett fint inlägg spm sätter igång tankarna hos mig.
Kram!
Tack själv för ditt fina svar. När det gäller tillgängligt för alla så behöver det ju inte betyda att något är finare bara för att det är svårare att uppnå, alla kanske inte ens vill ha tillgång… Å andra sidan inför man på alltfler platser gratis entré till konstmuseum just av anledningen att det anses utvecklande att få ta del av kulturutbudet som klassas som fint. Vad skulle hända om man införde gratis entré på operan, teatern eller på en och annan rockkonsert? Skulle framförandet bli mindre fint, kvaliteten sänkas eller kanske är det ändå inte så att finkulturen kopplas direkt till det ekonomiska värdet även om de ofta följs åt…ojojoj här finns mycket att fundera kring. Blir kanske ett inlägg till framöver 🙂
Ha en fin dag!
Kram
Finkulturen har nog sin plats, men fram för all kultur ,-)
Vi har alla olika smak, och kultur ger så mycket, vi njuter på olika sätt.
Den tidningen har jag inte själv men vid läkarbesök har jag bläddrat och njutit ,-)
Ha det fortsatt fint KRAM Primrose ,-)
Jag håller med om att all kultur är av betydelse, samtidigt är det nog just därför vi har behov av att fundera kring olika kategoriseringar… utan det ena vore inte det andra möjligt. Tänk som vi människor fungerar… det här lär nog bli fler inlägg om kultur.
Ha en fortsatt finfin dag!
Kram
För mej klingar inte ordet finkultur väl. Något som är till för få utvalda med god utbildning, högbetalda jobb och har en position i samhället. Men kanske jag misstolkar ordet.
Jag tycker det räcker med ordet kultur och det är vad man gör det till. Också mycket viktigt.
Ja, med din tolkning kopplas ordet direkt till det ekonomiska värdet och det är ju frågan som jag funderar kring… viken drivkraft finns bakom finkulturen, jag tänker att det är konstnärligt skapande och att det ekonomiska värdet är något som ofta men inte alltid följer finkulturen på sikt som en produkt av hur hela samhället fungerar.
Men det här är ett ämne som intresserar mig och jag har redan förberett ett annat inlägg som handlar om kultur ur ett helt annat perspektiv.
Ha det fint!
Finkultur kräver mera av konsumenten än populärkultur. Det krävs tid för reflektion, det är också en fördel att kunna konsthistoria och vara insatt i ämnet. ”Belöningen”, upplevelsen, blir också större, påstår jag. Ändå är t ex Mozart och Bach på sitt sätt väldigt lätta att ta emot och smälta… jag skulle påstå att finkultur kräver lite mera träning och insatthet. Tyvärr har finkulturen blivit lite av en bristvara. Här har skolorna en viktig funktion. Ja, det anses lite ”märkvärdigt” att gå på teater eller klassisk koncert numera, iaf här uppe i norr där utbudet är litet. Nuförtiden har tv, bio etc ersatt dessa.
Tack för dina fina reflektioner. Att finkultur kräver mer av sin konsument än populärkultur har du helt rätt i och även det att belöningen efteråt är större… När det gäller skolans värld gör jag mitt bästa för att lyfta in kulturupplevelser i klassrummet och för att försöka arrangera kulturupplevelser, som tex att min mentorsklass ska få besöka musikalen Billy Elliot på Malmö Opera och det ser vi fram emot 🙂
Ha det fint!
Finkultur är sånt som ska föreställas vara märkvärdigare än annan kultur. Helt befängt att tänka så, enligt mig.
🙂
… 😉 Ja, men nu finns den här benämningen och visst är det ändå ganska bra att kunna kategorisera. Vi måste ju ha koll på det som är märkvärdigt 😉 Skämt åsido… kanske finkulturen borde byta namn för att inte vara så provocerande? eller är det just provocerande finkulturen vill vara? Det här gillar jag, fler frågor än svar….
Ha det gott!