Somliga menar att ”Bloggare” har ett enormt bekräftelsebehov, vill synas och någon fördömer bloggares behov av att skriva om delar ur exempelvis, sitt liv. Många reagerar starkt på att man lägger ut bilder på sig själv. Några utbrister, – Hur vågar du? och menar att det kan vara farligt att publicera bilder av sig själv på nätet. Det kan vara farligt att skriva för mycket om sig själv och det kan vara farligt att sitta framför datorn eller att ”hänga” med sin mobil  – bara för att kolla uppdateringar eller uppdatera. Och framförallt så är det väldigt egofixerat att skriva om sig själv. Ungefär så diskuterades det i ett kort debattinslag på tv igår där det fanns ett uttryck av rädsla för vad vi kan råka ut för i den virtuella sfären, och detta är kommentarer som jag känner väl igen.

Suck och pust…. Att nya fenomen anses ”farliga” eller olämpliga är knappast något nytt. Människor har alltid varit misstänksamma mot ”nymodigheter”. Och när allt kommer omkring så är den där oron på sätt och vis befogad eftersom allt vi gör i livet innebär ställningstagande som kan vara riskfyllda oavsett vilket beslut vi fattar. I vårt moderna samhälle finns ett fokus på säkerhet, trygghet och minimerande av risker. Jag, liksom många andra gör vad jag kan för att minimera riskerna i mitt och mina närmastes liv. Men att minimera risker eller att utesluta sådant man vill göra pga rädsla och inte våga delta, är två skilda ting.

Det jag skriver i min blogg är sådant jag står för och även om jag gläntar på dörren till det som är jag, så är urvalet mycket restriktivt. Det jag skriver om i bloggen säger visserligen en del om vem jag är, men det finns oerhört mycket jag inte skriver om därför att det är mitt privatliv. Mitt innersta värnar jag om och det lämnar jag bara ut till dem som står mig nära, till somliga av de som jag umgås med i den fysiska verkligheten men långtifrån till alla. Jag bloggar därför att jag tycker om att skriva, jag tycker om att fotografera, dela med mig av tankar och bilder,  och därför att jag upplever att det virtuella forum i den offentliga sfären som bloggen är – ger mig en möjlighet att delta i den virtuella gemenskapen. Jag läser massor av andra bloggar, för mig känns bloggandet som en vidareutveckling av papperstidningen och bloggen ger möjlighet till direkt återkoppling genom att man kan föra en dialog med sina läsare eller med författarna till de bloggar man läser.

Men jag var vuxen när jag började blogga och jag har dessutom kunskap om potentiella risker. Jag väljer mina bilder och ord med omsorg och jag publicerar aldrig några bilder av vänner utan att först ha frågat om det är ok. Jag skulle aldrig publicera någon bild av en vän om jag själv inte tyckte att bilden var ”anständig”. När jag publicerar bilder av mina barn frågar jag först om det är ok. När det gäller hur jag formulerar mig i text så tillåter jag mig själv att skriva ledigt, ibland poetiskt och fantasifullt. I min vardag skriver jag ofta akademiskt och på ett helt annat sätt. Bloggen fungerar lite som avkoppling och som en form av virtuell gemenskap. Listan skulle kunna göras lång.

Det jag vill komma till är att riskerna som ofta diskuteras som farliga vad gäller bloggandet, är sådana som oftast uppstår genom okunskap. Unga människor (och även äldre) som lämnar ut sådant om sig själv som de sedan inser att de inte borde skrivit, eller fotografier som de inser att de inte borde publicerat. Och sen har vi alla fruktansvärda kommentarer inom näthatsfältet som gör att somliga inte längre vågar uttrycka sig. Eller när någon lägger ut festbilder av vänner som är berusade och i olämpligt tillstånd, kanske rentav kräks, är lättklädda eller gör något olämpligt.

– Detta är en existerande verklighet, och trots detta är internet och det virtuella forumet här för att stanna, av skälet att det finns fler fördelar än nackdelar med internet. Det jag vill säga med detta inlägg är att det virtuella forumets existens innebär att uppgiften för oss som är Bildlärare  har expanderat. Det är vi som ska förse elever med kunskap om vad bilder innebär, kommunicerar och hur de tolkas i det samhälle där vi lever och även i andra kulturer. Det är vi som ska förse elever med kunskap om vad det innebär att publicera en bild. Trots detta har regeringen bidragit till att skolämnet bild inte längre är obligatoriskt på gymnasiet. Jag undrar varför skolverket inte lyckades ifrågasätta detta beslut tillräckligt. Skolämnet bild är ett av de ämnen som har minst utrymme på skolschemat, en lektion/vecka är inte mycket. Bild är ett uttrycksmedel som används för att kommunicera och jag som är Bild- och Svensklärare menar att ämnet Bild måste få fler timmar på schemat i grundskolan och återinföras  som obligatoriskt i gymnasiet. Jag är övertygad om att en ökad kunskap inom området bild skulle kunna bidra till minskat näthat, minskat antal olämpliga bilder och texter som människor i efterhand ångrar. Bild är ett språk med längre historia än det skrivna språket och  att sakna bildkunskap är lika allvarligt som att vara analfabet i ett modernt samhälle. Därför menar jag att skolämnet Bild måste återinföras som obligatoriskt på gymnasiet och ges ett större utrymme på schemat i grundskolan.

Mer Bildundervisning i skolan skulle på sikt leda till ökad kompetens och förstålse för omvärlden, olikheter och framförallt utveckla och berika människors vardag!