Ibland känns det som om somrarna var soligare och vintrarna snöigare när jag var barn. Det fanns åtminstone betydligt mer tid och utrymme för lek och för att bara vara. Vi åkte ofta till stranden och bara njöt av att vara där, bada, bygga sandslott, slappa och det fanns inga krav på att hinna hem till en viss tid, plugga till en viss tenta, på att ordna så husgavlarna blir målade innan de faller isär. Inga krav på tusen miljoner saker som skulle hinnas med och det var så himla skönt…att bara vara närvarande i nuet eller ”dået”.

Häromdagen hälsade jag på min barndomsvän Mia, vi har så många fina minnen av roliga saker som vi hittade på som barn. Vi kom fram till att vi inte träffats på närmare fem år och det är ju alldeles för sällan!  Vi som delade hästintresse och cyklade många mil för våra vänner hästarnas skull, en gång cyklade vi till och med mellan två eldhärjade åkrar, vi fikade på höloftet, mockade och skrattade, delade hemligheter, lyssnade på samma musik, spanade på nästan samma killar och smidde planer för livet. Sov under bar himmel och plockade jordgubbar mitt i natten, gick på första skoldansen tillsammans och experimenterade med att sminka oss tillsammans, hujedamej vad mycket roligt vi har haft tillsammans. Som vi har skrattat och gråtit. Men när vi gick i åttonde klass flyttade min familj 20 mil uppåt i landet och på den tiden fanns inget internet och även om vi höll kontakten så blev det ju väldigt sällan som vi kunde träffas…

Vi har ändå lyckats hålla kontakten genom åren, ibland oftare men under de senare åren mer sällan men när vi väl ses finner vi den där vänskapen direkt – kanske beroende på att det är något visst med vänner man känt sedan man var barn  – de vet hela den oredigerade sanningen om vem man är och allt det där.  Och faktum är att jag har en hel del att tacka Mia för, då det var på en hejdundrande fest hemma hos henne som jag träffade min nuvarande man…. Avståndet mellan mig och Mia tar en dryg timmes bilresa och jag hoppas verkligen att det inte ska behöva ta fem år tills nästa gång vi ses… och varför träffas man då inte oftare kan man undra och det svar jag kan komma på är att livspusslet ibland kommer emellan när bitarna blir så många att det tar väldigt lång tid att finna plats och utrymme för allt man vill och måste göra.

Och alla dessa minnen – när vi var små behövde man inte koka varm mjölk på sommaren för att slippa frysa inomhus då var det alltid soligt och läge för en dag på stranden.