Söker poetiska strofer, skriver haikudikter, läser, promenerar, träffar vänner, går på konstutställning, jobbar och jobbar lite till…. Landar i höstens vagga och drabbas av tillfällig förvåning när jag tror att de lila blommorna är krokusar som ju alltid blommar på våren. I själva verket visar det sig att den lilafärgade krokusliknande blomman är en giftig höstblomma, Colchicum, som tillhör släktet tidlösa och kallas för naken jungfru.
Ibland förbereder jag inlägg för att publicera senare, sen kommer något emellan, inläggen hamnar i bloggens utkorg och raderas så småningom. Det här inlägget har legat i bloggens opublicerade utkorg sedan 2018, först glömdes det bort och sedan tyckte jag nog att det var för sent att publicera det men har inte nänts att ta bort det med tanke på att det trots allt dokumenterar en av våra dagar i Washington D.C. Nu när jag återfann inlägget häromdagen insåg jag att det känns som om den där resan skedde i en helt annan tid. Tiden före Covid-19. Mycket har hänt sedan dess, ny bostad, nytt jobb och ett helt nytt förhållningssätt till det här med att resa. Fotografierna väcker minnen av en resa full med äventyr…
———————————————————————————————————————-
Här kommer en liten fortsättning och återblick till sommarens resa. Dag nio: Jag och Emelie gick upp i ottan, och gav oss ut på en tidig morgonpromenad för att se solen gå upp över staden. Solen var dock lite tidigare än oss så den hade redan påbörjat sin otroligt vackra uppstigning. Vi begav oss till The Mall och före det att vi ens ätit frukost hade vi gått tiotusen steg. Den här morgonen fick vi svaret på hur stadens trappor, stenar och murar kan förbli vita och fräscha. Klockan sex på morgonen har renhållningsarbetarna fullt upp med att handskura trappor och marksten längs med The Mall.
Vi uppmärksammade skillnaden i arbetspolitiken vad gäller USA och Sverige. I USA är det överlag mycket personal som har tid över för att ta hand om kunder och besökare. Servicen är extremt god överallt och det räcker i princip att man tittar sig omkring så kommer det någon och erbjuder sina tjänster. Det kan ju vara bra, men skillnaden är att lönerna för tjänsteyrken är betydligt lägre i USA jämfört med här i Sverige, och därför förväntas det att man ge dricks överallt. Det är billigare för företag att ha anställd personal. Tanken är att om lönen är dålig så kommer personalen att ge god service för att få gott om dricks. Jag som inte är van vid att gå runt med kontanter i plånboken tycker att det känns märkligt att behöva gå runt och dela ut kontanter till folk som bara utför sitt arbete. Det faller sig inte helt naturligt för mig att dela ut dricks, men som turist gäller det att följa rådande normer och ta seden dit man kommer.
Besöker man Washington vill man ju kolla in Vita huset. Till min förvåning så var Vita huset mycket mindre än vad jag föreställt mig. Det mesta i USA är större än vad man förväntar sig så att presidentbostaden är mindre är ju lite förvånansvärt. Nu menar jag inte att det är en pytteliten bostad, men med tanke på hur känd byggnaden är så trodde jag att den skulle vara större.
Utanför Vita huset kan man kolla in The National Christmas Tree, som pyntas inför varje julhelg.
Vi hann med ett besök på The National Galleri of Art och där blev jag hänförd av att få se originalet till en av de målningar som finns på omslaget till en av min konstböcker.
Tre år sedan vi var där. Bilderna och texten mellan linjerna i dagens inlägg består av ett oredigerat fragment från ett tidigare ofärdigt inlägg som aldrig blev färdigt för att publiceras. Men fotot av min konstbok är nytaget och varje gång jag tar fram boken, minns jag på hur det var att stå mitt emot originalverket på The National Galleri of Art i Washington D.C.
Har du också sparat gamla opublicerade inlägg som du inte vill radera?
