Kategoriarkiv: Krönika

frågestundssvar…

Publicerat av
8

Häromdagen när jag höll frågestund ställde Anna Margareta  denna fråga ” –  Vad gjorde du innan du började plugga? Och hur kom du fram till att du ville läsa det du gör?”

Svaret på den frågan skulle kunna fylla en hel roman, mycket har hänt i mitt liv men jag ska försöka hålla svaret ”blogg-kort”. Och för att gå rakt på sak så var jag faktiskt sk långtidssjukskriven åren före studierna. Jag har inte skrivit så mycket om detta tidigare då jag varit mån om att ha en positiv ton i bloggen. Men det fanns år efter en trafikolycka, då det var svårt att se ljuset i tillvaron. Och jag förstår att många säkert undrar om tiden före studierna – så här kommer nu en del av min historia.

När jag var 27 år var jag mitt uppe i en karriär som egen företagare.  Åren före livet som företagare hade jag utbildat mig inom modedesign, sömnad, företagsekonomi och marknadsföring. Jag gick flera kurser samtidigt, var superenergisk och jobbade dessutom extra under studieåren. Barnen var i ”lågstadieåldern” och hade massor av aktiviteter som vi skjutsade till och från. Min man och jag totalrenoverade en gammal lanthandel där jag öppnade en designateljé. Christina K Creations hette verksamheten.

Jag designade och sydde upp dräkter, bal- och brudklänningar på beställning och det var vansinnigt spännande. Att starta eget var en dröm som jag förverkligade. Verksamheten låg på landet och att få en fast kundkrets var kämpigt men efter ett år började det röra på sig och jag upptäckte att kunderna kom tillbaka. Tänka sig att detta var före internets genombrott…

En dag i januari -98 hände det som inte får hända, jag blev som bilist påkörd bakifrån på ett övergångställe och jag skadades allvarligt främst i nacken, men även rygg och huvud påverkades. Hela mitt liv kastades omkull och plötsligt handlade vardagen om att överleva. Om att kunna göra sådant som är självklart när man är frisk….som att gå upprätt, läsa en hel sida i en bok och förstå vad man läser, kramas utan att det känns som om nacken håller på att brinna upp när någon råkar nudda vid ens nacke. Jag spydde av smärtor i flera år men tänker inte fördjupa mig i alla symtom, diagnoser, läkarbesök och rehabkliniker jag varit med om…. Jag tänker inte fördjupa mig i alla moment 22 som försvårade min rehabilitering delvis pga att jag inte var tillräckligt försäkrad som egen företagare, men även pga långa väntetider inom sjukvården. Försäkringskassan mer eller mindre tvingade mig att avveckla företaget och när jag efter några år och rehabilitering på Alfta Rehab Center mådde bättre – då hade jag inte något arbete att återvända till och att få en anställning som designer var omöjligt eftersom det hänt så mycket inom den digitala sfären under de där åren. Att starta upp en verksamhet på nytt när man inte är helt frisk och har gått igenom allt det jag gick igenom var inget jag orkade just då. Jag insåg att jag måste omskola mig.

Jag bestämde mig för att bli läkare och forska inom den typen av skador som jag själv hade. Men för att ens komma in på läkarlinjen behövs ett högt snitt, så jag började plugga och i min studieiver brände jag snabbt ut mig. Gick i väggen och då kom jag på att jag skulle bli psykolog, började studera igen och gick i väggen igen, riktigt rejält…

Hela denna resa gjorde mig självklart arg och besviken på avsaknaden av resurser i samhället. Jag började skriva insändare och debattartiklar i framförallt RTP:s medlemstidning (RTP är en handikappförening för trafikskadade). Jag har ju alltid varit kreativ och engagerad och hade såklart massor av tankar om hur förbättringar kunde göras. En dag ringde dåvarande förbundsordföranden Jeanette Mellvig Lind upp med anledning av en artikel jag skrivit, hon ville att jag skulle resa till Stockholm för att delta i en tribunal om smärta och livskvalitet, dit bla en representant från varje politiskt parti var bjudna. Ja, tackade Ja och kort därefter ringde Bengt Westerberg (tidigare partiledare för Folkpartiet) som skulle vara moderator på kongressen och därför ville intervjua mig. En f.d partiledare ringer och vill intervju mig av alla personer… Sen fick jag flyga till Stockholm och vara med om tribunalen, som fick Greger Hatt att skriva en krönika i Dagens Industri (tror jag att tidningen hette).

Jag började engagerada mig i RTP:s Nackskadegrupp med syftet att förbättra sjukvården för nackskadade personer. Det var fantastiska år och erfarenheter som så småningom ledde till att vi gav ut ett dokument om Nackskador. Vi höll presskonferens, syntes i tv och intervjuades i radio och tidningar, där vi presenterade ett detaljerat förslag om förbättrad sjukvård för nackskadade. Vi samarbetade med smärtrehab på Lunds universitetssjukhus. Vi anordnade en stor föreläsningsdag om Nackskador, arrangemanget blev en sådan succé att hela föreläsningssalen på LUS blev fullsatt, och föreläsningen kunde följas på storbild från de andra salarna. Vi lobbade mot politikerna i Region Skåne och fick så småningom igenom vårt förslag, alla partierna i Region Skåne röstade enhälligt Ja för vårt förslag och verksamheten för nackskadade utökades i Skåne. Vi var en grupp på ca 11 personer som aktiverade oss med detta, Och vi fick så småningom Ellikapriset av RTP för våra insatser.

Styrkan till att kämpa vidare och rikta blicken mot nästa mål har jag hämtat i konsten, bilderna, lyriken, litteraturen och Måleriet. Och självklart hos familjen. Jag har månat om att visa mina barn att det är möjligt att vända motgång till framgång.

Jag älskar att måla och så många idéer har uppstått samtidigt som jag skapat bilder. Jag gick målarkurser i på Studieförbundet vuxenskolan som ledde till att jag så småningom blev kursledare och höll i egna kurser. Och då upptäckte jag hur roligt och utvecklande det är att vara lärare och inspirera andra och framförallt barn och ungdomar.

Hela tiden, tränade jag dagligen och byggde upp min fysik stegvis och mådde så småningom allt bättre och till sist så bra att jag sökte in på Lärarutbildningen, Bild och visuellt lärande. När jag fick mitt antagningsbesked blev jag överlycklig! Alla som varit med om vad som händer när kroppen sviker förstår vilken prestationsångest det skapar. Jag vågade inte tro att jag skulle klara hela utbildningen eller att det jag gjorde var bra nog, utan la alltid in den där överväxeln och var till 200 procent förberedd och påläst inför varje lektion. Jag ville ju inte att det skulle märkas att jag varit med om en olycka, jag ville vara minst lika bra som alla andra i klassen. Och nu i efterhand förstår jag att det ledde till att jag nog alltid var en av de som var mest förberedda inför varje lektionstillfälle.

Jag som visste hur det var att ligga hemma och spy av smärtor, att ligga i en magnetkameratunnel och oroligt lyssna till det klapprande ljudet, glo på röntgenplåtar, och få dystra besked. – Jag var så överlycklig för att vara tillbaka till ett vanligt liv, att jag nästan grät av glädje när jag gick över kanalen på väg till Malmö högskola det där första studieåret. Självklart har jag tvingats göra prioriteringar för hålla hela vägen, det har inte varit lätt alla gånger. Jag har prioriterat bort en del av mitt sociala liv för att kunna fokusera på studierna. Mina erfarenheter har gett livskunskap och jag har lärt mig att uppskatta och se glädjen i det lilla.

Jag har erfarit hur mycket bilder och bildernas budskap betyder, hur människor påverkas av bilder och därför vill jag arbeta med bild och bildkommunikation, därför att det är ett högst angeläget område. Jag vet hur viktigt det är att uttrycka sig på rätt sätt i rätt forum och vilka möjligheter man kan skapa genom att kunna uttrycka sig. Därav min ämneskombination Bild och Svenska. Bild och konst har betytt så mycket i min rekreation och jag vill dela mig till andra. Ge andra människor redskap för att analysera, granska och forma såväl inre som yttre bilder som ger styrka och kraft.

Nu blev detta ett längre inlägg än vad jag tänkt, och det finns så mycket jag ändå utelämnat och som jag skrev tidigare så skulle jag lätt kunna fylla en roman med innehåll… Jag brukar inte prata om skadan och diagnoserna eftersom jag inte velat att jag som person ska försvinna bakom en diagnos. Men detta är ett utsnitt av min historia och svaret på vad jag gjorde före studierna och lite om varför jag vill arbeta med bilder. Och att nu 15 år efter olyckan har tagit en examen efter fem års heltidsstudier, känns som en seger. Och att jag dessutom har en anställning känns som ytterligare en seger. Att vara bitter över att jag förlorat 10 år av mitt liv, de åren som kunde varit de bästa i min karriär – tjänar ingenting till. Jag väljer att glädjas åt att jag faktiskt har lyckats ta mig tillbaka och över att sjukskrivningen trots allt innebar att jag oftast fanns hemma när barnen kom hem från skolan. Men jag tror tyvärr att hela denna resan har varit jobbigast för barnen – jag kan bara föreställa mig hur det känns att inte veta hur ens förälder mår när man kommer hem från skolan. Men mirakel sker, jag har blivit frisk, jag har studerat på heltid i fem år och idag mår jag riktigt bra. Och jag kommer aldrig någonsin att ifrågasätta eller misstro någon annan människa för jag vet hur det känns när livet rasar i bitar och man förtvivlat gör vad man kan för att laga det igen.

Ha det fint!

 

 

 

Röda rosor som doftar alldeles underbart…och en liten glimt av mig.

Publicerat av
8

130611_2

Igår kom maken hem med röda rosor och delikatesser för att fira att jag skrev på anställningskontraktet och nu vågar ropa – Hej! Fick ju besked om att jag fått tjänsten redan i förra veckan och redan då köpte min make med sig champagne som vi skålade i, men jag har inte riktigt vågat ta ut glädjen till fullo förrän anställningspapper och sådant är klart. Nu har jag ett anställningsavtal i handen och så småningom ett examensbevis – bara en del teknikaliteter som ska ordnas först…

Tänk vilken otrolig resa jag gjort, jag höll nästan på att skriva att jag knappt själv kan fatta det men det kan jag faktiskt. Jag är den som kämpat och varit högst närvarande varje liten sekund, så jag vet vilket otroligt arbete och vilken beslutsamhet som ligger bakom. …jag vet hur det känns att bli påkörd och få hela sitt liv omkullkastat när man nyss förverkligat en dröm… Jag var 27 år, drev en designateljé – sydde och designade dräkter, brud-  och balklänningar på beställning, barnen gick i lågstadiet. Jag var mitt uppe i min karriär när jag som bilist blev påkörd bakifrån på ett övergångsställe av alla ställen, och skadades väldigt allvarligt. Först trodde jag att jag skulle bli återställd på några få veckor, så jag satte upp en lapp på ateljédörren där det stod att jag beräknades vara tillbaka om några veckor…men veckor blev månader som blev år och ibland är det nog en himla tur att man slipper veta i förväg vad man ska gå igenom….

Och det är en himla tur att jag alltid haft en positiv inställning till tillvaron, annars kanske jag aldrig hade blivit frisk eftersom beskeden efter olika undersökningar många gånger var högst dystra. Jag har alltid tänkt att – Allt är möjligt bara man vill tillräckligt mycket. Och den inställningen har fått mig att kraschlanda några gånger men samtidigt är det just den inställningen som fått mig att rikta blicken mot nästa mål. Jag är den typen av människa som alltid reser mig upp om jag faller… men tro inte att jag går vidare oberörd, jag stannar upp och analyserar detaljerna och lär mig av erfarenheterna och på så vis kan jag känna mig lite rikare när jag går vidare. Rikare på erfarenheter och livskunskap. Jag har lärt mig att prioritera och jag fann rätt träningsmetoder och strategier för att bygga upp den fysik jag behöver för att ta mig vidare. Jag känner mig stark och nöjd med att kunna vända motgång till framgång. Och framförallt så känner jag mig lyckosam för att min familj alltid funnits vid min sida. Och för alla de intressanta människor jag mött på livets väg,  som jag inspirerats av, lärt mig av och förhållt mig till på olika sätt…

Nu påbörjas ett nytt kapitel i mitt liv och det finns så mycket jag vill göra framöver att bokstäverna flödar över och rinner ut över dukar och bokblad där de skapar de mest färgstarka mönster och kreationer.

Lev väl!

Måndag. Nu börjar allvaret och jag vässar armbågarna…med ekokritiska perspektiv

Publicerat av
8

130513_3

Jag har ytterligare ett examensarbete att skriva, förra terminen var det i bild och nu är det svenska som gäller. Jag laddar för slutspurten – deadline börjar närma sig. Och än så länge har jag inte hunnit skriva vidare mycket. Årets förutsättningar har inte varit gynnsamma, min dotter har varit allvarligt sjuk och jag allvarligt orolig, svärföräldrarna har blivit senildementa, sjuka, trillat och brutet ben, maken behöver operera sitt knä, vi hade påbörjat en renovering i årsskiftet som medfört att huset varit uppochnervänt sedan årsskiftet och mer än så har hänt under tiden, men tanken är inte att skriva en eländeskrönika. För med facit i hand tänker jag att det nog finns en superkvinna i mig ändå. Jag har stått på benen och hållit i många av trådarna, jag har funnits där jag behövts som mest, jag har stigit upp varje morgon, hängt med i studietakten (någorlunda) och gjort mitt bästa för att skapa ordning i kaoset. Jag har dukat fint och anordnat stämningsfulla söndagsmiddagar för familjen nästan varje vecka. Jag har piffat upp oredan genom att göra det fint på utvalda ytor.

130513_1

Men visst finns det andra projekt som är viktiga för mig, projekt jag inte hunnit med, men med facit i hand känner jag ändå att jag prioriterat helt rätt. Och mitt i allt mörker har det funnits massor av ljus överallt, ibland har det varit svårt att se men om man öppnar ögonen och tror på sina drömmar – ser man ljuset överallt och varje dag sker små mirakel mitt ibland oss – det gäller bara att stanna upp och reflektera. Och när verkligheten inte lever upp till förväntningarna får man helt enkelt acceptera förutsättningarna som råder, ta saken i egna händer och göra vad man kan för förändra verkligheten och förutsättningarna tills man lyckas skapa det liv man vill leva – för det är ju trots allt så att varje människa har ansvar för sin egen lycka.

Nu har jag en uppsats att skriva, och jag är medveten om att jag gör det lite komplicerat för mig själv eftersom jag inte hunnit etablera säkerhet i metodformen. Jag väljer att analysera lyrik därför att jag älskar lyrikens förunderliga värld. Jag väljer att analysera poesi som jag blir glad av att läsa. Ekokritiken däremot är för mig ännu ett outforskat område och kanske är det just därför jag väljer det området, jag är helt enkelt nyfiken och vill bekanta mig med ett forskningsområde som ännu betraktas som nytt. Och idag äter jag tidig lunch vid sminkbordet samtidigt som det är där jag sitter och skriver på både uppsats och blogg. Och nej, det ska inte bli någon vana att arbeta i sovrummet, men idag tänker jag njuta av det nyrenoverade rummet – och när jag ändå ska undersöka förhållningsätt mellan Byggmästers poesi och naturen, djuren och ekokritiken då passar det utmärkt att befinna sig i ett rum där rosenrankorna frodas, där fåglarna kvittrar och där fjärilar fladdrar med lätta vingslag.

130513_2

Konst på offentliga instutuioner

Publicerat av
Svara

130502_2Dessa underbara sagoskulpturer finns i centralblockets entré på Lunds universitetssjukhus. Jag tänker att det är viktigt att det finns konstföremål på offentliga institutioner och särskilt betydelsefullt är det på sjukhus. På sjukhus där man ser att omsorg och planering ligger bakom inomhusmiljön – där det finns konst och skulpturer – där brukar personalen vara vänligare, lugnare och man upplever ofta personalen som skickligare. Jag känner mig tryggare under sjukhusbesöken, som sker i en miljö där blicken kan vila på något vackert, rent och framförallt när blicken kan vila på något som triggar igång positiva tankar och fantasifulla idéer.

Vi människor påverkas av de miljöer vi vistas i, vi påverkas av färger, strukturer, mönster och material. Vi påverkas av naturen och omgivningen som vi vistas i. En stimulerande miljö påverkar människors sinnesstämning och kan påskynda tillfrisknande – därför är det betydelsefullt att den estetiska miljön på sjukhus planeras av personer med erfarenhet och kunskaper om estetikens inverkan och betydelse för människans välbefinnande. Jag har läst att färger faktiskt även påverkar blinda människor genom hur ljuset bryts och absorberas av kroppen, så detta gäller inte enbart för oss seende som man skulle kunna tro.

Min personliga erfarenhet är att besöken på de sjukhus där det finns något estetiskt tilltalande att låta blicken vila på – de besöken upplevs oftare på ett mer positivt sätt. Skräckscenariot hittills är några av husen som tillhör Malmösjukhuset, där golven är klädda i grälla plastmattor som fortsätter upp en bit på väggarna, grälla orangeröda färger och till råga på allt är det smuts i hörnen och en sjaskig sunkig inredning som får mig att vilja springa hem därifrån innan jag ens träffat läkaren. Akuthuset på MAS har visserligen en modern färgglad arkitektur på utsidan, men insidan är tom, låsta dörrar och olika väntrum som stänger en ute från nära och kära – där får man inte följa med sin sjuka vän in i akutaste akutläget. Utan sitta i väntrummet och lyssna på gäl konstig musik som de flesta reagerat starkt mot varje gång jag varit där. Ingen vidare trevlig miljö inomhus trots att det är nybyggt alltså.

Skulpturen nedan där enhörningen och lejonet stegrar sig på vars en sida om en kungakrona – får mig att tänka på landet Narnia. Och på den kraft som både enhörningen och lejonet utstrålar. Visserligen kan man uppleva marmorn på pelaren bakom som lite kall, men samtidigt utstrålar den styrka, stilrenhet och exklusivitet. Det bästa är att man tänker på sagor, för visst är det väl så att de flesta moderna sagor slutar lyckligt och är man på ett sjukhus vill man ha ett lyckligt slut på sitt besök, ett leva lyckliga i alla sina dagar slut. Fina härliga skulpturer som förgyller våra besök!

130502_1

 

Doktorn titulerades med efternamn och sköterskan med förnamn

Publicerat av
6

Dr: Gripenhjälm

Sk: Anna

Igår när vi satt där i en korridor utanför läkarens rum, kunde jag inte låta bli att föra en genusdebatt i mitt inre. På dörren rakt framför mig fanns en skylt där någon antecknat namnet på läkaren och sköterskan (namnen ovan är naturligtvis figurerade). Läkaren var en man och sköterskan en kvinna. Och, Jag störde mig på okonsekvensen i att den manliga läkaren titulerades med efternamn och sköterskan med förnamn.

Vad betyder detta egentligen? Betyder det att vi förväntas vara mer formella tillsammans med läkaren och mer vardagliga tillsammans med sköterskan? Betyder det att den manliga läkaren har högre status än den kvinnliga sköterskan? Jag funderar på om samma princip gäller när läkaren är kvinnlig – att hon tituleras med sitt efternamn? Om fallet är så beror det troligtvis på att hon har ett yrke som historiskt sett varit mansdominerat. Jag undrar om personen som skrev på tavlan ens tänkte på hur invanda genusmönster bekräftas av små vardagliga händelser. Att tituleras med efternamn inger mer respekt och distans.

Det jag stör mig på är att okonsekvensen och befästandet av att ålderdomliga genusstereotyper tillåts  på ett sjukhus. Jag menar att antingen titulerar man båda vid förnamn eller efternamn. På ytan kanske detta inte verkar som ett stort problem – men jag hävdar att när man skrapar på ytan uppdagar man att problemet är stort. Det finns många studier som visar att manliga patienter får rätt vård snabbare än de kvinnliga patienterna. Att manliga patienter får komma till de dyrare undersökningarna snabbare än de kvinnliga patienterna. Att manliga patienter tidigare får rätt diagnos och behandling beroende på att de får tillträde till rätt undersökningar och kompetens tidigare.

Jag tänker att man då borde eftersträva jämlikhet inom vården och arbeta aktivt för att förebygga diskriminering. Men om personalen som arbetar inom sjukvården inte själv tänker på betydelsen i de där små detaljerna, vad händer då med jämlik sjukvård?

Vad tänker ni? Överreagerar jag, eller…har jag rätt när jag tänker att det kanske inte hänt så mycket sedan Simone de Beauvoir skrev , Det andra könet.

130501_3

Konstens betydelse

Publicerat av
3

När man diskuterar konst med människor i allmänhet, inser man vilken oerhörd betydelse konsten faktiskt har i människors liv – genom hur människor förhåller sig till konsten. De flesta har en stark åsikt om var deras gräns går, för vad som är ett konstverk. Jag har träffat människor som gör sig så lustiga över performancekonst att de nästan skrattar ihjäl sig. Några tycker att konst är sådant som riktigt vackra landskapsmålningar, medan andra föredrar abstrakta målningar. Några fnyser på näsan åt amatörer, medan andra hyllar amatörernas skaparglädje. Somliga anser sig tillhöra den utvalda elit som har rätten att bedöma vad som är konst och vad som inte är konst. Konst väcker ofta starka känslor. Människor kan bli vansinnigt upprörda om deras kommun köper in en dyr skulptur som de inte alls finner estetiskt tilltalande.

Och här kommer vi in på en av de gemensamma nämnarna för människors uppfattning om konst. Konst ska vara estetiskt tilltalande! Men vad innebär estetik och var ska man dra gränsen för vad som är estetiskt tilltalande? En etablerad uppfattning är att estetiken har en speciell färg och form som tilltalar människor. Denna uppfattning har utvecklats vidare och idag handlar konst inte enbart om vad som är vackert att betrakta på bild utan även om tankar och idéer. Och nu blir det intressant eller svårt – beroende på om man är intresserad av konst eller inte. Konsten är ett språk och uttrycksmedel. Konsten är en del av den kultur vi lever i, och den kan framställas genom estetiska processer. Vad som är konst, går inte att sammanfatta i en mening. Konst handlar om att förmedla idéer och om vi analyserar de idéer konstnärer genom historien förmedlat kan man se att konsten ofta bidrar till att utveckla samhället!

– Nästa gång du passerar något som kan vara ett konstverk, stanna då upp. Fundera igenom vad det är som upprör eller attraherar dig och placera denna känsla i ett sammanhang av samhällets strukturer. Kanske är det så att konstverket förmedlar något mer än vad som kan uttryckas i ord, eller kanske är det så att konstverket får dig att våga uttrycka och diskutera, analysera och fundera över strukturer i samhället. Kanske blir detta ett underlag till angelägna diskussioner och gemenskap med andra. Kanske får konstverket dig till att fundera kring ditt eget liv, kring de stora frågorna om vad som egentligen är viktigt att kämpa för. Hur du vill leva ditt liv, och vilka problem du vill lägga ner kraft på att engagera dig i för att skapa så bra förutsättningar som möjligt.

Konst kan också ge dig en avkopplande stund, då du överaskas av innehållet i ett konstverk som du stannar upp för att betrakta. Jag tänker så här – Konsten är magisk och med konsten i livet är man aldrig ensam!

Christina Karlsson

att reflektera lite kring Björks teorier…

Publicerat av
Svara

130226_1

Jag gillar vitt porslin med blått motiv och dessa vita kakelplattor med blå frukter. Tänk vad nöjd jag känner mig med det här köket, som vi renoverade för cirka 7 år sedan. Det är roligare att laga mat, bjuda hem folk, städa och hålla till i köket när det är fint och så gillar jag ljuset…Men hur var det nu, med den där drömmen om det nya köket, var det min dröm eller en bild som konsumtionssamhället projicerade i mina tankar? Jag vill gärna tro att det var min dröm och att det var jag som kom på hur den skulle utformas, men så var det sjävklart inte. Jag fick en del hjälp på traven från inredningstidningarna och inredningsvaruhusen men jisses vad vi slet. Skåpen kom i platta paket och jag skruvade ihop alla skåpen själv, mannen och barnen hängde upp dem, jag fogade kaklet, Ja – hela familjen slet med renoveringen och goda vänner ryckte in och hjälpte till med en del detaljer. så nog var vi kreativa …

Alldeles nyss tittade jag på en intervju med Nina Björk i Min sanning. Intervjun handlade bland annat om det hon skriver i Lyckliga i alla sina dagar, om det ohållbara i konsumtionssamället och om hur våra drömmar och begär faktiskt inte enbart är våra egna, därför att de ofta skapas av någon som tjänar pengar på att vi drömmer om att konsumera. En av de frågor hon fick handlade om köksrenovering, därav mina associationer. Hon menar att vår konsumtion är ohållbar i längden ur ett globalt och miljömässigt perspektiv och det har hon förståss rätt i…

Jag vill inbilla mig att konsumtion under ansvar kan vara ett sätt att angripa problematiken på. Jag tänker att man återanvänder sådant som är rimligt att återanvända och att man tar väl hand om sina materiella ting så att de håller länge. Att man försöker undvika det där onödiga överflödet. Samtidigt är vi inte mer än människor, vi gillar guldkant på tillvaron, vi gillar att unna oss något nytt eller extra gott ibland. Vi vill göra karriär och få löneökning eller finna vårt eget valda sätt att leva livet på. Vi är alla individualister i ett modernt samhälle. Vi vill att det ska löna sig när vi arbetat hårt för något speciellt. Och vi vill framförallt att alla ska ha det bra.

Jag gillar Nina Björks idéer men de är precis som hon själv säger, utopier. Vi lever i en verklighet som bygger på specifika strukturer och att ändra strukturerna är inget man gör över en natt. Men att föra debatter och diskutera, reflektera och fundera över sina idéer, varifrån de kommer och vems de egentligen är, är ett klokt råd som jag gärna lyssnar på. Och så gillar jag ju det Nina Björk skriver, I lycklig i alla sina dagar…

programmet finns på svtplay