En självklarhet vid vårt besök i Hollywood var en promenad längs stjärnstråket på Walk of Fame, längs med Hollywood Boulevard och en tur in på innergården vid Chinese Theater där kändisarnas signaturer med autografer, hand- och fotavtryck kan beskådas. Jag letade upp cementplattan med spåren av en av de skådespelare som jag beundrar, Meryl Streep. Hon har förmågan att verkligen leva sig in i sina roller och förvandla dem till personligheter man tycker om och fäster sig vid. En film med Meryl Streep gör alltid succé; hon är helt enkelt en av de bästa!
Staden glorifieras och hyllas i otaliga sånger och nu inför resan har jag lyssnat om och om igen på en spellista med låtar om Hollywood, Los Angeles och Kalifornien. Musiken jag har lyssnat på har varit så bra att den på något vis skapat en inre känsla av att luften och marken längs med Hollywood Boulevard är fylld av magiskt stjärnstoft och glamour, men verkligheten är en helt annan.
Hollywood är fyllt av kontraster som inte omges av något magiskt skimmer. Arkitekturen är bitvis vacker och det finns ett mått av charm, men miljön är på något vis alltför kommersiell, ytlig, trång och fylld av turister. Jag upplevde inget sådant som fyllde mig med eufori och lyrik, när vi var just där. Jag hade önskat att jag kunde förnimma en liten del av stadens filmkultur, men nej den känslan var inte nämnvärt större här än någon annanstans. Kanske var det något liknande som fick Madonna att sjunga ” … I’m just living out the American Dream, And I just realized that nothing Is what it seems….”.
Min upplevelse är ändå att det känns fantastiskt att ha varit just på denna plats! Det är en mycket speciell stad, en fin stad och det finns mycket att se. Men det fanns ändå alltför många kontraster med spår av människors flackande och sorgsna blickar. Drömde verkligen någon av dessa vuxna människor om att stå på en trottoar utklädd till katt och fotograferas med turister, eller att arbetslösa dra runt med sina få tillhörigheter i en kundvagn, sova i en buske i ett avlägset hörn av en trottoar, sova utan tak över huvudet, mitt i en vägrefug, på en ödetomt… Nej, jag tror inte det. Troligtvis drömde dessa människor om ett helt annat alternativ och kanske bestod drömmen inte ens av röda mattor, glitter och glamour. Vad vet jag? Kanske förvandlades drömmarnas stjärnglitter till dammigt stoff?
”People out in Hollywood, they got a lot of class… People out in Hollywood, they can make it to the stars….Nobody give a break…. You got to strut your stuff, When your down on your luck, You can´t take it easy it ain´t good enough, When you´re down on your luck…” (Thin Lizzy, Hollywood)
Utsikt från ett av stadens köpcenter.
Palmer, överallt dessa magnifika högtsträvande palmer som söker sig långt över hustopparna. Kanske är det så att även palmerna siktar mot stjärnorna… Ja, nog finns det sådant i denna stad som är vackert och fint på många vis. Högt och lågt. Glitter och damm.
” You´re brilliant, but You´re Amazing….If my World gets rocked,…. Are you still besutiful in Los Angeles” (Garrison Starr)
Vart jag går med min kamera söker blicken blomster och nog fann jag mer än en och annan estetiskt tilltalande liten blomma, som de här poetiskt vackert blåblommande blomster som lyser upp buskarna längs en av de LA- Boulevards där vi struttade fram och betraktade omgivningen med turisthungriga blickar,….. i jakten på upplevelsekickar.
Det här var som sagt ett litet utsnitt ur en av mina dagar och funderingar kring Walk of Fame, på Hollywood Boulevard.
Må väl och ha en fin dag!
Kram Christina Karlsson
