en bild av bilden

130301

Idag finns fotografiet av Bernt Franckie Grunewald som jag for iväg och knäppte av häromkvällen i Sydsvenskan på sid C9. Såg det imorse när jag ivrigt bläddrade för att undersöka om den kommit med. Jag har sagt det förr och säger det igen, denna utställning finns all anledning att gå man ur huse för att Se. Utställningen går i teaterns, tv-studions, musikens och konstens tecken. Vernissagen är som sagt nu på lördag den 2 mars klockan 11-15, på Galleri KVIS, i Svedala.

…det är så roligt att vara engagerad i galleriverksamheten här i Svedala. Skulle gärna ägnat mig åt det på heltid och ha något slags samarbete med skolor där elever arbetar konstinriktat, man får träffa så många konstkunniga spännande människor och det är så inspirerande att hålla till på ett galleri där konsten talar från väggar och piedestaler…

http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/burlov/dockor-porslin-tavlor-foton/ länk till artikeln men tråkigt nog är min bild inte med i nätupplagan – men texten är densamma om någon vill läsa.

 

inför Vernissagen fotografering

130227_4

Ikväll for jag iväg till galleriet för att fota Bernt Franckie Grunewald och några av hans konstverk. På lördag är det vernissage på Galleri KVIS mellan 11-15 och den här utställningen blir något alldeles extra. Bernt Franckie G har arbetat inom SVT och vid teatern i Stockholm i ca 30 år med scenografi och kostym och nu ställer han ut på vårt galleri i Svedala. Helt otroligt spännande!

Typiskt bara att mina stämband inte är vad de borde, jag är hes i halsen som en kraxande kråka och det var så mycket jag ville säga och fråga om kring konstverken nu när jag hade tillfälle – men inte fick fram på grund av att jag knappt kan prata. Typiskt…som det kan bli. Men rösten ska väl bli bättre tills på lördag…så då får jag ta igen pratandet.

Berörd blev jag iaf av konstverken, kostymskisserna från Moulieres Tartyffe och modellen av Döda mästares sällskap… fashinerad av kostymskisserna som är så välgjorda, stora och vackert inramade. Oh, vad spännande det ska bli på lördag!

 

litteraTUREN

130215_1

fredagkväll

ikväll är det bara jag och litteraturen

litteraTUREN, visst låter vackert

Lyckosamt

jag smakar på ordet och känner den ljuvliga doften

av litteraTURen

den får mig att rysa av välbehag

Å, dessa böcker med alla orden, bokstäverna

som nynnar och trallar

olika melodier

en melodi för varje bok

varje bokstÄv är som en ton som tillsammans med andra

Toner som utrycker olika toner

Arior

Dramatiska och sköna

de där Bokstäverna med sin Aura

©

Tänk så upprymd man kan bli av ett fint examinerande seminarie i litteraturvetenskap och av att få en hemtenta med sig hem som är så fin att det blir ett sant nöje att skriva den.. Allt vore frid och fröjd om det inte vore för att jag har ytterligare en kurs ska klaras av under kommande vecka… en otäcking med lingvistiska termer – en mardrömstenta som jag klagat över förr… den är så ryslig att man nästan kräks på den ålderdomliga katederundervisningen och den summativa bedömningsmetoden får en att tänka på giljotiner och franska revolutionen…det säger liksom bara tjoff och så blir man av med sitt huvud utan att man ens hinner reagera. Klimatet i det lingvistiska huset är inte alls gynnsamt för en litteraturvetare. Men det ska jag inte tänka på ikväll.

Ikväll ska jag hålla fredag, mingla tillsammans med litteraturvetenskapen och sen någon gång framåt natten anländer flyget med min kära make och honom ser jag ju såklart fram emot att få träffa.

130215_2

 

queerteori med ett fång tulpaner

130211

Läser queerteori och funderar kring normer eller kanske snarare vem som har rätten att ”bestämma” vad som är norm eller icke norm. Vem är normal och vem faller utanför ramen för vad som anses normalt och varför behöver man ens definiera normalitet så himla noggrannt? Enligt Fanny Ambjörnsson behöver vi redskap för att ifrågasätta de sanningar som samhället tar förgivet att vi anpassar oss till… Genom medvetenhet kan vi uppmärksamma hur olika aspekter av genus, sexualitet och makt präglar samhället och därmed uppmärksamma vårt förhållningssätt till oss själva, omvärlden och vice versa….

Jo, men visst är det intressant men samtidigt fruktansvärt tröttande och frustrerande…

 

 

Sommarnattens leende

”Sommarnatten ler tre gånger; en gång för dem som inte vet någonting, en gång för dem som vet för lite och en gång för dem som vet för mycket.”

130210_8

I slutet av 1500-talet skrev Shakespeare En midsommarnattsdröm och myterna om varifrån han hämtade sin inspiration är många. Shakespeares mästerverk, sägs ha inspirerat Ingmar Bergman till att skriva en av sina mest livsbejakande filmer Sommarnattens leende som spelades in 1955. Inspirationen spreds vidare likt ringar på vattenytan till Steven Sondheim som 1973 förvandlade Sommarnattens leende till en musikal som lever kvar på de stora scenerna för att inspirera oss än idag. Igår framfördes en av föreställningarna på Malmö Opera.

130210_6

130210_2 130210_7

I landet mellan Shakespearkomedi, Bergmanfilm och Sondheimmusical får vi följa Sommarnattens leende som handlar om kärlekens kraft, förvecklingar och visar vilka tokstollar den kan förvandla oss till. En befriande, lättsam och glad föreställning med en underton av allvar. En underton av allvar som framträder tydligt när Desirée Armfeldts framför låten ” Send in the clowns” som är en hymn för alla ångrade felbeslut som hon (och vi alla) gjort i våra liv. Man behöver inte skicka in clownerna i manegen – vi är alla redan där!

130210_3

Det sägs att passioner blommar upp när tiden är inne, men hur vet man när tiden är inne? I sommarnattens leende får felaktiga beslutsunderlag allvarliga konsekvenser för en grupp människor och om detta vore en opera kanske det skulle kunna sluta i död och katastrof. Men här går man ett steg vidare, tar tag i problemen och låter kärleken och glädjen styra vilket visar sig resultera i en framgångsrik och lycklig förveckling.Händelser vävs samman på Madam Arnfeldts lantställe, i den ljusa sommarnatten där kärleksparen tumlar runt och kommer till insikter som leder till att slutet blir riktigt gott.

Scenografi och kostym var som ni ser av bilderna från programmet – helt underbara.

130210_5 130210_4

Sådana här upplevelser gör mig upprymd och full av funderingar. Tänk hur litteraturen talar till oss, genom århundraden och sprider ringar på vattenytan där vi simmar genom livet. Ringar som berikar våra nakna små liv. Ringar som klär våra tankar, känslor och handlingar. Ringar som fortplantas genom våra sinnen, genom såväl förnuft som genom våra hjärtan. Ringar som gör oss till kärlekfulla människor som älskar och bryr oss om varandra. Ringar som får mig att beundra, ryckas med och hänföras av poetiska tankar och ord som författare, konstnärer och filosofer genom tiderna sänder ut som små meddelanden som får oss att känna gemenskap, passion och kärlek till livets olika detaljer.

130210_1

Brinnande facklor – bara för oss

130209_10

Jag älskar Malmö Opera, arkitekturen, atmosfären, de brinnande facklorna som avslöjar att det är en föreställning på gång. Det känns så festligt att komma gåendes över piazzan och mötas av allt ljus som strålar ut genom de stora panoramafönsterna via kristalllampornas sken. Vi var där. Läste programmet, drack vitt vin, satt i de tjusiga stolarna och beundrade de vackra textilerna. Njöt av musikalen, musiken. Sommarnattens leende  som var en riktigt uppfriskande och uppiggande upplevelse med helt underbar scenografi, kostym och sång…

130209_6

130209_11

130209_9

130209_8

130209_7

kommer mitt liv att förändras?

130208

Jag har påbörjat läsningen av en bok, vars omslag kommunicerar att jag gett mig in i ”ett läsäventyr som har förändrat otaliga kvinnors liv.” och det känns sannerligen spännande…. Redan inledningsvis har jag fastnat för Simone de Beauvoirs förklaring till varför lycka är ett begrepp som det inte kommer att refereras till.

”Man vet inte riktigt vad lycka betyder och än mindre vilka autentiska värden den omfattar. Det är omöjligt att mäta andras lycka och det är alltid lätt att hävda att den situation man vill påtvinga andra är lyckliga…………………När vi intresserar oss för individens möjligheter kommer vi inte att definiera dessa i lycka utan i termer av frihet.(s.37,38)”

Detta är något jag själv funderat kring många gånger, hur lätt det är att tro att många andra har det lättare, bättre eller förmånligare på något sätt. Ibland baserar man sitt underlag på ytliga bilder av artefakter och kring huruvida personerna i fråga upprätthåller vad som anses vara normen i samhället. Kanske har personen sett oförskämt lycklig ut vid något tillfälle, ja men då är det ju väldigt lätt att vara den som dömer och tror att den andre har det bättre, lättare och lasta över skulden på denne person. Sen finns teorier om att det är lättare att vara lycklig om man upplevt tragiska motgångar, just därför att man vet skillnaden mellan ljus och mörker. En annan aspekt är hur reklam fungerar och bygger på hela konceptet om att visa oss lyckan på bild, för att få oss att tro att om vi bara äger de föremål, möjligheter eller upplevelser som syns på bilden. Då blir vi lyckliga.

I själva verket är alla människor ensamna individer med drömmar, längtan och mål. Alla vill vara lyckliga men hur många går egentligen omkring och är lyckliga alltid? Hur många känner sig inte fångna i sina liv och i de förväntningar som påtvingas om hur man ska vara, uppföra sig och vad man egentligen får tala om och uttrycka. I vissa kulturer kan det rent av vara en skam att vara olycklig och därför ”sopas problemen under mattan”, därför att fasaden måste upprätthållas. Hur många människor känner sig egentligen helt och hållet fria att agera efter egna preferenser, när egoism är så vansinnigt fult?

Ett som sannerligen är sanning är att jag blir lycklig och fri när jag läser och funderar kring litteratur som Simone de Beauvoirs ”Det andra könet” och det är därför jag gillar mina litteraturstudier så mycket…. Litteraturen och de teorier vi tillämpar på den gör livet lite mer greppbart, meningsfullt, utvecklande och visst är det väl i utvecklingens olika former vi finner friheten att göra våra egna val.

upp och ner

130205_2

130205_3

På ett kontor i centrala Lund hänger vanligtvis denna akvarellmålning som jag målat. Min man arbetar där och det är i hans rum målningen hänger. När han fick ett nytt kontor för en tid sedan, flyttade han givetvis med sina grejer dit, vilka inkluderar ”min” akvarellmålning. Istället för att hängas upp hamnde den i en fönsterkarm där den så småningom fick sällskap av en blomma. Idag bad jag om en visning och i blickfånget när man stiger in genom dörren står målningen vackert placerat i en hög tjusig fönsterkarm.

Jag insåg dock genast att något inte var som det skulle och när det gick upp för mig att akvarellmålningen stod upp och ner! Då började jag naturligtvis fnittra hysteriskt, eftersom jag såg det komiska i situationen och genast funderade över över alla roliga konverationer som kan uppstå när min man säger. – Det är min fru som är konstnären. Och den andre då kanske tänker, vad uppochnervänt hon målar och kanske börjar fundera kring om man kanske skulle vända på målningen eller kring de mörka molnen som egentligen är växtlighet på marken framför en sjö…. När min man insåg sin blunder såg minst sagt smått generad ut och började förklara hur han såg motivet, men naturligtvis bad han mig att ställa den på rätt håll 🙂

Denna lilla upplevelse förgyllde min dag och självklart svarade jag maken min att han får ha tavlan på vilket håll han vill och sen föreslog jag att den kunde stå på högkant en tid. Men det tyckte han inte alls, utan nu vill han att den ska hänga på rätt håll. Ja vad säger ni, vilket håll tycker ni att den ska vara på? Som målningen över texten eller som målningen här under texten?

130205_4

 

 

pysselkväll…

130203

Jag älskar bilder och får så mycket energi av att bearbeta, sätta samman, skapa och pyssla med bilder. Månadsmagasin och egna fotografier innehåller ju så otroligt många vackra bilder och jag ger bilderna i tidningarna ett andra liv genom att återanvända dem och göra små vykort. Bläddrar i magasinen och river ut bilder. Det är så roligt att skapa något eget och varje gång jag gör det tänker jag att det måste ske oftare eftersom det ger så himla mycket energi, är roligt, utvecklande och välgörande för själen. Igår var temat Chanel, rosor och Paris…

yarden

130203_1

Utdrag ur Yarden

” Min son. Min lycka. En spegelbild av mig som bottnar i ljus där jag stupar ut i mörker.”

”Livet går sin egen väg. Jag frågar efter honom; ingen vet vart han tagit vägen. En del gissar. ”Han sitter inne” eller ”Han har flyttat hem!”. Han är bara borta som när man stänger dörren om ett ostädat rum och låtsas att det inte längre finns.”

Det som gör det så utvecklande och roligt att studera är bland annat att jag ”tvingas” läsa litteratur som jag inte självmant skulle valt. Yarden – en berättelse, av Kristian Lundberg är en sådan bok. Först tyckte jag inte alls om den, under de ca 50 första sidorna, upplevde att den var enbart deppresiv och eländig. Jag fortsatte läsa och fann intressanta poetiska formuleringar som trots allt väckte mitt intresse. Berättelsen är tragisk och jag upplevde först att handlingen utspelades i en annan tid eller annan värld, men när det gick upp för mig att den utspelas i nutid alldeles i närheten av en av mina älskade skolor, MAH 🙂 då triggade den igång en hel del reflektioner. Det är en sorglig historia samtidigt som det finns ljusglimtar som skymtar fram på enstaka ställen.

 

från Chanel till Beauvoir

130124_1 130124_2 130124_3Inspirerad av den franska kulturen kommer jag nog alltid att vara, minns att jag blev alldeles till mig av lycka när jag fick min första Chanel No 5 parfym…. den förde mig ett steg närmare mina modeskapande drömmars Paris. Och den doftade alldeles underbart. Coco Chanel har varit en av mina förebilder så länge jag kan minnas…. Och när jag nu ska läsa Simone de Beauvoirs ”Det andra könet”, går det upp för mig att dessa två kvinnor levde samtidigt i Frankrike. Vilket jag nog inte tänkt på tidigare då jag vanligtvis tänker på dem i olika sammanhang, trots att finns flera beröringspunkter. Båda var starka självständiga kvinnor som skapade bestående avtryck i sin tid, avtryck som vi har gläjde av och som påverkar oss ännu i dagens samhälle.

Undrar vad de två tyckte om varann, om de någonsin träffades och vilken syn de hade på varandras yrkesval. Det skulle varit så spännande att få träffa dem båda…Ett av Simone de Beauvoirs mest kända citat är, – Man föds inte till kvinna, man blir det. Undras just om detta är något som fröken Coco Chanel skulle hålla med om eller om hon skulle ha en helt annan åsikt?

 

Hey Dolly

130122_1

” Jag vet att om mitt hjärta inte satt fast bakom revbenen skulle det rymma sin väg och aldrig komma tillbaka. Det är för väl att människans viktigaste organ är placerat bakom galler. Där kan det sitta och bitas och slåss bäst det vill och slå mot trumhinnorna till allt som hörs är ett stadigt tickande. Som från en bomb eller ett präktigt schweiziskt armbandsur.”

”Jag undrar om man kan vara människa och hata spegelblanka hav. Emma krossar ytspänningen med en sten från sitt hjärta. En av alla tusen. That´s my girl.”

”Kaffekopparna klirrar som sockerkristaller. Vi kvinnor berömmer varandras manikyrer. På byrån ligger en ask Noblesse och sjunger på sista versen. Hum di dum di dum, du har uppfört dig finfint lilla Dolly darling! Nynnar de små chokladplattorna som smälter på min tunga som hjärnsubstans om våren”

Citaten ovan är hämtade ur Amanda Svenssons debutroman. Aldrig förr har jag hört någon göra jämförelsen där hjärtat sitter i fängelse bakom revbenen. Eller så skickligt beskrivit den där känslan av ytspänning som stenarna i hjärtat kan orsaka. För att inte tala om den humoristiska svarta metaforen om Noblesse…. Boken fängslade mig totalt och jag sträckläste, hänförd av bildspråket…En på många sätt fascinerande bok, den är märklig, udda och inte som någon annan bok jag läst – därför tycker jag om den…eller inte bara därför att den är märklig utan snarare därför att den är det på ett speciellt vis. Till saken hör ju att jag själv ofta roar mig med att beskriva händelser i olika variationer av metaforer. Jag kommer absolut att läsa mer av Amanda Svensson och jag skulle gärna vilja veta mer om hur metaforerna vuxit fram…

 

 

 

The hobbit

Igår firade vi ännu en födelsedag i familjen och denna gång valde vi att avsluta kvällen med att gå och se The Hobbit på Royal. Det var lite som att bege sig rakt in i sagornas land till berättelsen om Bilbo Bagger och hans resa, den där gången för länge sedan när han bestämmde sig för att välja ett äventyr istället för vardagens trygghet. Han gav sig ut för att hjälpa dvärgarna att återkräva deras kungadöme Erebor som för länge sedan erövrades av draken Smaug…..en spännande och farofylld resa.

Jag gillar sagor och tycker att det verkar speciellt trivsamt hos hobbitarna. Fast om jag levde i Sagan om ringens värld, skulle jag helst vara en alv, deras rike är så graciöst och ståtligt. Absolut inte någon dvärg – för att leva i grottorna verkar inte speciellt trivsamt. Och inte trollkarl. Vem skulle du vilja vara om du levde i Sagan om ringens värld?

Och 3D effekten var sannerligen betydligt tydligare och verkligare än den brukar vara, jag blev nästan yr under flykten över de smala broarna som ledde över avgrundens djup. Och när elden sprutades rakt in i synfältet… och sträckte ut handen för att låta fjärilarna landa på den. Ja, tala om 3D effekt.

Som helhet var filmen välgjord men under vissa scener störde jag mig på att det var alltförtydligt att sagovärlden inte var en verklig värld. Träden rörde sig inte det minsta vid något av tillfällena då det vackra landskapet skulle visas upp. Och sen undrar jag var alla kvinnorna håller hus? Det är inte många kvinnor som förekommer i Sagan om ringen världen…

 

Patterns of Failure

130110_1Här har vi den igen, skulpturen med skärvorna. Materialet är glasfiberarmerad lackerad polyester och inte målad aluminuim som jag skrev häromdagen (har funnit lite olika uppgifter om materialet). Visst är den speciell? Och lite märklig. Men så här ser dt ut i entréhallen på min skola. Klicka på bilderna om du vill se dem i större format.

130110_2

130110_3

monument och katastrof

130108_3

Denna jättelika skulptur på 12 meter står i Malmö högskolas entréhall. Konstnären heter Sirous Namansi och titeln på konstverket är ”Patterns of failure”. Materialet är målad aluminium och färgerna är liksom färgglatt ”pastellakvarelliga”. Bilden ovan är tagen med mobilen och gör inte statyn rättvisa, den är betydligt färggladare och roligare i verkligheten. Skulpturen föreställer trasiga porslinskoppar, märkliga föremål som jag uppfattar som kitschiga. Under hela min studietid har jag förundrats över denna skulptur. Först har vi namnet som känns märkligt för oss studenter som kämpar för framgång, dvs allt annat än misslyckande som failure betyder. Samtidigt upplever jag namnet som humoristiskt och djupt, för visst har de flesta av oss studenter små eller stora ”missöden” bakom oss, i form av trasiga skärvor och kanske är det just de erfarenheterna som skapat behovet av att söka utveckling via kunskapens källa.

Hos mig infinner sig motivationen och glädjen i samma stund som jag kommer in i högskolan entré och får syn på denna lekfulla skulptur. Det skulle vara så spännande att få höra hur konstnärens tankebanor vandrade vid denna framställningsprocess, vid val av titel, färger och hela altet. Jag upplever den som rolig, lekfull, intressant, tokig, spännande och på något sätt är den ”fulsnygg” och vacker genom sin mäktiga uppenbarelse. Och den tillför högskolan det där lilla extra som gör livet och svårigheterna lättare att övervinna…