Tänk att det finns längtan. Utan längtan vet jag inte vad jag skulle tagit mig till dagar som denna. Dagar som kan liknas vid en brant uppförsbacke i en motvind som får alla halmstrån till att blåsa iväg och man upptäcker att man trevar i mörker… då finns åtmistone drömmarna och längtan kvar..

Vid närmare eftertanke är drömmar och längtan som balsam för själen. Med drömmar och längtan kan allt bli möjligt. Ovädret utanför fönstret avlägsnar sig i takt med att våren nalkas och påskliljorna spricker ut i blom….

Finns det något vårigare än tulpaner…röda, gula, oranga, rosa, lila och vita. Tulpaner är som vitaminer för själen en mörk och ruggig men dock mycket tidig vårkväll, även om somliga skulle påstå att det fortfarande är vinter.

Idag var det mörkt när jag åkte hemifrån och mörkt när jag var på väg hem. I vanliga fall tycker jag att Domkyrkan är vacker, men ikväll när jag gick förbi kändes mörkret runtomkring så dystert. Kanske beroende på att dagen har ägnats åt svensk språkhistoria från 1300-talet med fyrkasussystem och tregenussystem järteckensboken, farfars moster och gud vet allt…Om det bara räckte att kunna tyda texterna hade jag varit med men här handlar det om att förklara tex – det där är ett indirekt objekt det ser man därför att det följs av dativ osv… fornsvensk formlära heter det. Känns lite som om att springa rakt in i väggen om och om igen, tappa andan och få panik över att 6 futtiga poäng känns svårare än hela utbildningen. Tro det eller ej men jag gillar ämnet, tycker det är väldigt intressant,  men att tenta av språkutvecklingen från år 500 e.kr – 1800-talet via några få timmars salstenta känns som en gigantisk uppgift. Blotta tanken på salstentor ger mig rysningar i hela kroppen…. Tänk om hela utbildningen går åt pipsvängen pga en futtig 6 poängare som känns som en 60-poängare om nu sådana finns överhuvudtaget… Usch vad jag kan vara dramatisk då. Självklart ska jag reda ut detta, med envishet kommer man ju ganska långt och Imorgon är det trots allt en ny dag!

Nu ska jag läsa, be och koka lite god brylékrämsmjölk.

Att dricka kaffe ur en tekopp går alldeles utmärkt och passar perfekt då man vill ladda uppmed extra mycket kaffe. Igår tog jag helt enkelt symaskinen med mig hem till min son för att lägga upp och fixa till gardiner. Både han och jag blev riktigt nöjda med resultatet. Jag tyckte att det var på tiden att han fick upp gardiner i sin våning…. Jag har ju inte velat tjata alltförmycket om det här med gardiner, utan har låtit det ta sin lilla tid. Hursomhelst blev jag väldigt förtjust i det gardintyg som valdes. Vita med en magnolialiknande blomsterkvist i svart och grått som slingrar sig genom tyget. Och det var så roligt att sy! Känns som om det var en evighet sedan jag sydde men det ska det bli ändring på nu när jag faktiskt har plats och utrymme!

Ganska ofta får man sig tankeställare i livet, men när de handlar om livets ändlighet stannar man alltid upp. Igår fick jag veta att en av de välkända konstnärerna i samhället där jag bor hastigt och oväntat avlidit. Och att inse att någon som var livs levande för en tid sedan, att någon som målade, ställde ut och skapade små avtryck med sina målningar plötsligt inte längre finns är sorgligt och ledsamt.

Då undrar jag vad jag själv håller på med, speciellt när jag stressar mig ”blå som ett gehu” och ändå inte hinner med en bråkdel av allt jag vill göra. Igår var en sådan dag då jag från tidig morgon nästan sprang från en föreläsning till en annan och vidare till ett möte utan att hinna äta någon riktig lunch och sen när jag kom hem strax efter 19 på kvällen var jag så trött att luften totalt rann ur mig. Under sådana dagar är det, det där lilla extra i tillvaron som gör att jag orkar med att uträtta de där små storverken i mitt liv. Instagrambilden ovan visar en bild av det konstverk som pryder skolans bibliotek på andra våningen, när jag småsprang förbi igår fick den färgstarka målningen mig att stanna upp och betrakta, fundera och filosofera innan jag hastade vidare. Och inom mig ekade små citat från kurslitteratur som berör på olika sätt och det är just där drivkrafter finns – i bilderna och texterna. Men också hos nära och kära som jag inte hinner träffa så ofta som jag vill och därför undrar jag ibland. – Är det värt att stressa sig blå som ett gehu för att göra det man måste göra? När det finns så mycket annat som man också vill göra, men tvingas att prioritera bort på grund av hur olika strukturer är konstruerade i samhället.

Ytterligare aspekter ges via konstverken och de där små betydelsefulla orden vars innehåll konstrueras av konstnärer eller forskare som präglar samhället med betydelsefulla spår och riktlinjer. Och många är de som redan konstaterat att – Visst gör det ont, när knoppar brista, varför skulle annars våren tveka. Och, att även om det finns mål på vår färd, är det vägen som gör mödan värd.

Fredagkväll och vår dotter tar sig tid att komma hem på spontanmiddag och det blev vi såklartväldans glada över och lyxade till middagen med vars en semla som efterrätt.

Under dagen bockade jag av några grejer från att göra listan. Jag går och grunnar på något speciellt, och släpar runt på några stenar i ryggsäcken – vilket kan vara skälet till att inläggen i bloggen inte varit de mest inspirerande de senaste dagarna. Och sen är det ju all litteratur som ska läsas, ikväll läser jag Beverly Skeggs bok om att bli respektabel.

Och jag som är svag för kontraster kunde såklart inte låta bli att fundera över vad som händer när jag för samman ”dagens bildspråk” via bokens titel med en semla…Inte kan det väl anses respektabelt att äta semlor? Jo, visst är det respektabelt att äta semlor? Det är ju trots allt både fredag och ”semlesäsong”. Men nyttigt är det då rakt inte, kanske är jag rent av tanklös som påverkar min familj till att äta onyttigt. Att äta vitt bröd, socker och grädde skulle kunna betraktas som skamligt, syndigt eller gott. En fruktsallad skulle ju vara betydligt nyttigare, färggladare och dessutom hur god som helst. Finns det ett avstånd mellan förstånd, förnuft och respektabilitet, eller flyter betydelserna samman? Kanske vet jag svaret när jag läst ut boken och kanske visar det sig att det inte passar sig att skriva så lättsamt om allvarliga ting som sin kurslitteratur, speciellt inte när det handlar om respektabilitet. Men å andra sidan, så är denna blogg mitt lilla utrymme där jag skriver precis vad jag vill. Och ibland mår man nog bäst av att bara njuta av sin semla utan att fundera över dess repektabilitet, eller inte…

Jösses! Vilken skrivardag, sitter fortfarande i pyjamas och morgonrock och skriver så tangentbordet nästan blir självlysande. Den nästsista uppgiften är avklarad och nu känns det nästan lite vemodigt att skriva den sista… och overkligt. Till min glädje upptäckte jag att deadlinen för texten inte är förrän imorgon, vilket innebär att jag kan skriva i ett helt dygn till 🙂 Dock med festliga avbrott imorgoneftermiddag… Jag är så himla lycklig och tillfreds med min utbildning. Men som sagt på måndag påbörjas nya äventyr som hjälper mig att knyta ihop säcken…

Sista redovisningen på MAH är avklarad, ute är det – 14 grader kallt och jag njuter av att sitta inomhus och skriva klart mina sista två examinationer…helt otroligt!

Idag borde jag stannat hemma….det var helt enkelt ingen bra dag alls. Först började duggregnet och sen stod det som spön i backen men även regniga dagar kan vara vackra – åtminstone om man är i Giverny utanför Paris…därför längtar jag dit just nu så vansinnigt mycket…Till platsen där det är vackert även när det regnar. Ja, ni ser ju själv på bilden ovan hur konstfullt regnet faller på den lilla näckrossjön i Monets trädgård….  men jag tror minsann att jag blev lite klokare och några erfarenheter rikare så om jag tänker efter skulle rubriken likagärna kunna vara ”idag är det min dag” – men då måste jag verkligen tänka efter riktigt noga….