Mannen min är i Cambridge, barnen har flyttat hemifrån. I huset ljuder små trivsamma ekon och hemtrevliga ljud som bor kvar i väggarna. Knackningar av trivsamma minnen ger sig tillkänna alltsom oftast. Blicken vandrar runt i rummet och fastnar på provdockan, på sommarklänningen, vårkappan och den virkade sjalen. Funderar lite på att dra på mig kreationen och leka att jag är en poet som sitter i en vindsvåning i Paris och blickar ut över hustaken. Kanske smaka på den där absinten som jag inte vågat smaka och måla de mest förunderliga målningar, akvareller och experimentella  mästerverk….lyssna på någon svår annorlunda musik och bara göra vad som faller mig in utan att ha någon speciell plan i förväg….

Äntligen är mitt examensarbete publicerat via MAH och offentligt sökbart. Äntligen finns mitt slutbetyg dokumenterat i ladok. Jag har liksom inte riktigt vågat tro att det är sant förrän alla resultat och teknikaliteter är klara och jag kan se det med egna ögon. Jag har har kämpat och prioriterat för att nå detta mål på utsatt tid och tror att endast min familj har någon aning om allt arbete som ligger bakom, alla timmars läsning, skrivning och bearbetande. Men Å, vad utvecklande det har varit. I det stora hela är det kanske inte vidare märkvärdigt då massor av studenter tar examenen årligen. Men för mig som vet historien bakom, för mig är det väldigt speciellt ändå.

Jag har fördjupat min förståelse för bildspråket och erövrat kunskaper som gör det svårt för mig att slå mig till ro. Det finns så mycket mer jag vill undersöka, studera och utveckla. Så många paralleller och mötespunkter mellan det litterära svenska språket och det bildteoretiska språket som jag vill utveckla. Och nu är drömmen om att forska lite mindre abstrakt och lite mer möjlig. Samtidigt vill jag undervisa, men som sagt en termins studier i svenska språket och litteraturvetenskap återstår innan definitiva beslut måste tagas.

Samtidigt känns det märkligt att allt detta arbete just nu enbart syns som lite text på datorskärmen som kan skrivas ut med lite bläck på några enkla A4 papper. I grunden är jag entreprenör, designer och hantverkare och van vid synbart resultat som man kan visa upp, ta på och använda – därför känns det lite vilset att träda in i denna nya sfär och att röra sig fram och tillbaka mellan olika arenor och världar…

Så här ser väggen framför mitt skrivbord ut just nu, som ett litet collage med almanacka, ett konstverk och en anslagstavla med små speciella bilder och texter… Lite rörigt, men trivsamt är det. Rummet börjar ta form så smått.

Idag är en sådan dag då jag skulle behöva kunna klona mig mellan 10 och 12, vet ännu inte hur jag ska lösa den saken. Hela dagen är full av föreläsningar och seminarier och någon rast lär det knappast bli, så vi får väl se hur jag ska lösa detta på bästa sätt. Känner mig trött innan dagen ens har börjat, gillar inte alls sån här stress och känslan av att – nu sitter jag här samtidigt som jag skulle suttit i ett annat rum.

Igår överaskade Emelie med med att bjuda hem på nybakade maränger som smakade delikat. Det känns fortfarande lite overkligt att tiden har gått så fort, känns som om det var igår jag läste sagor, lekte och åkte till stallet med min lilla dotter och idag är hon en vuxen kvinna som flyttat till egen lägenhet, kör bil och bjuder hem oss på maränger…

På kvällen drog jag, Anders och min klasskompis Sara till till Helsingborg för att fira min klasskamrat Cias examen. Cia hade anordnat en toppenfest med god mat, tårta och festlig dukning med små citat vid varje bordplats. Tårtan hade en speciellt tjusig insida i regnbågens alla färger, en perfekt matchning till Cias passion för krambjörnarna.

Jag är den ända i klassen som valt sidoämne som medför att programmet blir 5 år istället för 4,5 år, därför inväntar jag mitt eget firande tills jag är helt klar med utbildningen om någon underar över den saken. Och jag har inte bestämt riktigt hur jag ska göra, om jag ska ha en hejdundrande fest i trädgården eller om jag ska ta familjen med mig på en avkopplande spahelg….

Min outfit gick som vanligt i NoaNoas tecken och efter en hel del velande blev det polotröja iallafall. Vädret är ju isande kyligt och pga konsekvenser som min nackskada orsakat, så tål jag ej att frysa om rygg och nacke –  fryser jag kommer migränen lika snabbt som ett e-postmeddelande. Därför får fina axelbandsklänningar och linnen antingen trängas med en polo eller vänta på varmare tider… detta gör att jag alltid har en tendens att vara den mest väl påpälsade människan på festen, men det är ju hanterbart… de första åren efter olyckan hade jag migränsmärtor oavsett om jag frös eller inte och mest hela tiden, så min situation har ju förbättrats avsevärt ur den aspekten. Det har alltså varit en riktigt festlig lördag!