Himla mysig shoopingtur och sen fika hos dottern i hennes lägenhet. Tänk att mitt lilla barn vuxit upp och flyttat hemifrån, känns så magiskt och lite läskigt på samma gång. Jag som är van vid att koll på allt och alla här hemma tvingas släppa taget litegrann…. 😉  och inse att både sonen och dottern är vuxna. Jag är en stolt förälder som känner mig trygg med vetskapen att varje generation faktiskt blir smartare än sina föräldrar (teorier jag kan styrka via forskaren Säljö). De är båda rustade för att stå på egna ben. Samtidigt inser jag att oavsett hur gamla de blir så kommer de alltid att vara mina barn. Och nu planerar vi tillsammans för nya traditioner och ett förslag som vi ska inviga på söndag är att äta söndagsmiddag tillsammans i den mån det är möjligt med tanke på allas almanackor.och med tanke på att sonen kommer hem från schackturnén på lördagkväll så passar det perfekt. Och det ska bli himla trevligt, tycker jag…jag ska bjuda på så god mat att de frestas att planera in den där söndagsmiddagen varje vecka 🙂

Jag är fullt medveten om att jag lovade en årskrönika och det är just den som är anledningen till att det varit lite tystare ett tag. Jag fastnade i april när Siena dog och sen kunde jag helt enkelt inte avgöra hur jag skulle gå vidare…hur skriver man i en årskrönika att man förlorat en av sina bästa vänner, en familjemedlem, en goldenretrieverhund som varit delaktig i familjelivet de senaste 11 åren? eller hur låter man bli att berätta för att kunna hålla inlägget positivt, när man då känner att det framstår ytligt och utan innehåll? Hur berättar man att i början av året var vi fyra människor och en hund och i slutet av året fyra människor och en stor saknad? Hur berättar man att man varje gång man kommer hem, känner att något fattas, varje gång man promenerar saknas någon? Hur berättar man att tjejträffarna med fyra flickor och två tikar förvandlats till tjejträffar med fyra flickor, en tik och en saknad?

Jag väljer att inte berätta om sorgen. Sorgen är min privata. Jag bara gläntar på dörren och konstaterar att Siena tillförde vår familj ovärderliga stunder av kärlek och glädje och hon kommer alltid att ha en speciell plats i våra hjärtan. Därför blir detta ett eget inlägg som separeras från årskrönikan.

Det är ju trots allt som Queen sjunger i  ”The show must go on” … showen fortsätter alltid oavsett vad vi tycker om fortsättningen, så är det bara…  Livet är en gåva man bör förvalta som den dyrbaraste skatt!

Nu är detta avklarat och årskrönikan på gång…

Nyårsafton var lugn och skön precis som planerat men sedan dess har det varit full fart. Tre människor har burit möbler och lådor, besökt möbelvaruhus, monterat ihop möbler och svurit över antalet skruvar, städat och ställt iordning och slängt skräp. Skrattat och suckat, ätit pizza i flyttröran och blivit bjudna på första tilllagade middagen i dotterns nya lägenhet. Tidiga mornar och sena kvällar…hu, vad trötta vi är men oh vad omvälvande, spännande och samtidigt roligt detta är.

Ikväll ska vi bara vara, äta en riktigt god trerätters, lyssna på behaglig musik och ta det lugnt…Imorgon är det nämligen stora omvälvande händelser på gång, käraste dottern vår ska påbörja ett nytt kapitel i sitt liv genom att flytta in i ett eget litet bo och det ska bli så spännande att vara där…att lyssna till hur hon vill ha det, hur hon ska inreda och planera… Det blir en händelserik inledning på det nya året!

Samtidigt håller vi tummarna för sonen som tillbringat mellandagarna Stockholm där han inleder det nya året med att vara på schackturné och spela i Riltoncup.

Gott nytt 2013!

Återkommer med årskrönika för år 2012 inom kort…

Fångade dessa fåglar på bild vid en stunds fågelskådning, i trädgården där dessa små varelser kvittrande flög omkring och letade småfrön och sånt. I ett av träden hänger en korg med frön och om det finns fb i fågelsfären är jag ganska säker på att den där korgen hade fått många gillningar, med tanke på hur populär den blivit bland fåglarna.

Är allmännt förkyld, smågnällig med halsont och trötthet. Har mest struttat runt i min blommiga klänning med udda knappar, druckit treo och suckat över hur tråkigt det är att inte må bra… sen har vi packat och travat lådor längs med väggarna i vardagsrummet. Och jag har i ena minuten ojat mig över att båda barnen flyttar hemifrån nästan samtidigt och i nästa minut kunnat glädjas åt att det är roligt att de båda fått lägenheter i städerna där de vill bo och tröstat mig med att det faktiskt inte tar mer änn ca 25 minuters bilresa för att hälsa på … Det är ju en naturlig del av livet att bli vuxen, vilja stå på egna ben, inreda sitt eget hem och skapa sina egna rutiner och traditioner. Klart att jag känner spänningen, glädjen, förväntningarna och det känns så fint att vara här och kunna dela alla dessa händelser med både Robin och Emelie…händelser som blir våra magiska ögonblick tillsammans.