Årets första vårblommor…

Vårblommorna börjar göra sin entré, fåglarna kvittrar och luften börjar få den där välbekanta doften av vår. Det är sportlovsvecka, jag är ledig och njuter av dagarna. Det är vår första vår i denna gröna by, och mycket spännande att undersöka årstidsväxlingarna i trädgården. I ett avsides hörn in bland buskar och bakom björnbärssnår lyser de vackraste vintergäcken upp som små vårsolar.

I ett annat hörn, under äppelträden och längs med gränsen till åkern har ett stråk av vackra snödroppar börjat titta upp. Om det är något som får mig på gott humör så är det vårblommornas ankomst. Jag har sett en antydan till en liten blå knopp och väntar med spänning på att få se vad det blir för blomma av den.

Har du sett några vårblommor där du bor ännu?

Vintergäcken och snödropparna är här!

Christina Karlsson

Hösten sluter sig…

Bekantat mig med den japanska haikupoeten Masaoka Shiki (1867-1902) som under sin tid betraktades som en av haikuns förnyare genom det att han gav dikterna ett realistiskt och vardagligt innehåll.

Författarnamnet Shiki är samma namn som ibland används för den lilla göken, “hototogisu”, som också är vanlig i den japanska poesin. Hösten sluter sig, är en skrift av Bo Ranman som innehåller en presentation och svensk tolkning av Masaoka Shikis haiku (Fri Press 2020). Boken ingår i en samling av skrifter vars syfte är att lyfta fram och presentera ett antal haikupoeter.

Jag fastnade för realismen, konstaterandet och igenkänningsfaktorn i dikten,

förra årets dröm

jag vaknar till detta årets

verklighet

Boken ingår i en serie av Bo Ranmans skrifter om haiku. Jag har tidigare skrivit om Ipomeans förgänglighet, Chio-nis liv och poesi, det inlägget finner ni här.

Min favorit är den om Chio-ni, men båda skrifterna är perfekta för den som vill bekanta sig med en japansk haikupoet och läsa en väl utvald skara av poetens haikudiktande.

Mer haiku åt folket!

Christina Karlsson

Tulpaner med flingor och frostrosor

Ingen höjdarvecka.

Vit som snö,

med feberyra och dystergråsvart blues.

Men ändå…

lite soligare när,

karamellröda tulpaner pryder hemmets vrå.

Ovanpå det en bukett alla hjärtansrosor,

i olika färger

likt en färgpalett

som gör mig glad…

Och nu bättre ändå, en feberfri vecka,

med nya utmaningar.

Ta väl hand om er och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

Snö och barnasinne ***

Ännu en arbetsvecka har passerat, en dag på min arbetsplats och övriga dagar hemifrån. Under kommande vecka ser det ut att bli en dag hemma och fyra på skolan, med elever på plats…

Jag loggar ut från jobbdatorn och dyker in i min eget lilla utrymme. Tittar ut genom fönstret. Tre snöänglar***

Alla som bor i Skåne vet att det gäller att ta tillfället i akt när snön visar sig. Man kan aldrig vara säker på om den bara är på en snabbvisit eller om den kommit för en längre tid.

Tidig morgon

jag pälsar på mig,

går ut i snön och andas.

Känner kylan och njuter av den klara luften.

Lägger mig på marken,

molnen täcker stjärnorna,

himlen är svart

men ändå, oändligt vacker

dekorerar innergården med snöänglar

blir några år yngre….

helt utan krämer och kemiska preparat

allt som behövs är lekfullhet…

Christina Karlsson

Helg, ljuva helg…

Sista helgen

i januarimånad

jag loggar ut

går till skogen

möter en hare och får för mig att den vill visa vägen

går in i skogen, bort från stigen, över stock och sten.

Något prasslar till

ljudet kommer en liten bit längre bort från där jag är

jag stannar till

ser spetsade öron och vaksamma ögon

våra blickar möts

bokträdens kala grenar

dovhjortar i flykt

hann inte ens fånga dem på bild

men jag ler

blir alltid så glad av att se dessa ståtliga djur

Snön faller på min kind…

och det känns gott att helgen nyss har börjat

att befinna sig i en skog och bara vara.

*

Stiger upp innan månen vandrat sin tysta ban

dricker kaffe och letar strofer…

gryningsblå

svart morgonkaffe

upplyst av månen

svart morgonkaffe

tonen av koltrastkvitter

upplyst av månen

Dagarna svischar förbi och innan man hunnit landa är skymningen tillbaka.

Nyss tillbaka efter helgens sista kvällspromenad.

Helgen gick alldeles för fort, men ändå,

gott att den varit här och hälsat på <3

© Christina Karlsson

våren tvekar…

Vi befinner oss i den senare mitten av januarimånad. Det är nytt år och nya möjligheter men jag ligger inte alls på topp, utan känner mig snarare trött och sliten. Faktum är att jag har det bra men känner mig allmänt ur form ändå. Den senaste tiden har inneburit massor av skärmtid och det där statiska sittandet är inget min kropp gillar så jag försöker att ta mig ut och promenera så ofta som möjligt. Promenaderna får mig alltid på bättre humör.

Tycker det hade varit trevligt om snön som kom förra helgen hade fått vara kvar ett tag till men här ser det mest ut som om våren ligger i startgroparna och väntar på att få göra entré. En hel del träd börjar knoppas och allt fler gröna blad lyser upp bland fjolårets förmultnande vinterlöv. Jag hörde till och med hur en fågel kvittrade in våren när jag var ute på min promenad. Faktum är att det är alldeles för tidigt för vår och det brukar ju komma några köldknäppar till innan våren bryter ut till fullo. Oavsett vilket väder det är så inleder jag de flesta dagar med att skriva en haikudikt och när andan faller på så kommer det flera. Under gårdagens skogspromenad gav den här lilla haikun sig till känna.

våren tvekar

under bärnstenfärgade

bokblad på marken

Ny dag, nya möjligheter och det känns hoppfullt att våren är beredd, att den ligger i startgroparna och väntar på att göra entré.

Ta väl hand om dig och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

nyförälskad

Mitt första möte med den japanska haikupoeten Chiyo-ni (1703- 1775) ägde rum alldeles nyligen och jag blev förälskad vid första läsningen. Det finns en skörhet, en respekt för naturens förgänglighet och en förmåga att fånga ögonblicket som gör mig lycklig inombords när jag läser. En av utmaningarna för en haikupoet är att med få ord beskriva något stort på ett sätt som andra kan relatera till. När jag läser tolkningen av Chiyo-nis haiku blir jag alldeles upprymd och inser att jag vill veta mer, läsa mer och fortsätta att bekanta mig med denna kvinnliga haikumästares poesi.

Dikten om Ipomean, blomman för dagen är en av de dikterna som fångar min uppmärksamhet.

” Ipomeorna

har fångat min vattenspann

lånar grannens hink”

Den här fantastiska haikusamlingen, Ipomeans förgänglighet, Chio-nis liv och poesi, är skriven av Bo Ranman (Fri Press 2020).

Goda lässtunder i konsten tecken!

Christina Karlsson

Vår analoga hjärna befinner sig i en digitaliserad tillvaro

Pandemin har bidragit till att påskynda den digitala framfarten. I takt med att smittspridningen ökar, uppmanas vi att hålla avstånd och samhället stänger ner den ena verksamheten efter den andra. Våra naturliga mötesplatser försvinner, kulturinstitutioner stänger ner, vi uppmanas att hålla avstånd, vi uppmanas att arbeta, hålla möten och undervisning hemifrån. Vi hänvisas till olika digitala plattformar och produktioner som får fungera som någon form av substitut och ersättning för den fysiska och analoga verkligheten. Det ena arrangemanget efter det andra blir inställt och det känns som om samhället befinner sig i någon form av väntrum.

Titeln i Anna Tebelius Bodins bok, Den analoga hjärnan i den digitala tillvaron (2020, Hjärna utbildning) avslöjar att den diskuterar just precis det fenomen som upptar en stor del av mina tankar. Tankar som berör frågeställningar kring vad som händer med våra hjärnor, dvs vår förmåga att ta till oss kunskap och utvecklas i en digitaliserad värld?

Boken handlar om hjärnan och samtiden men den ger också en konkret bakgrund som kopplar vår stenåldershjärna till hur vi tänker, känner och agerar i modern tid. Vår hjärna befinner sig i en historisk kontext av att överleva i ett samhälle där det råder brist på socker, information och kontakter. Hjärnan är formad för att belöna jakten på energi. Våra förfäder tros ha upplevt lustkänslor när de fann sådant som tex frukt och bär, som gav energi. Hjärnan fungerar likadant idag och faktum är att den belönande känslan kommer redan innan vi faktiskt har fått maten/belöningen.

Men vad har detta med dagens digitaliserade samhälle att göra? Jo, vi har på kort tid rört oss från ett samhälle där det råder brist på nödvändiga saker som kontakter och energi, till ett samhälle där det är överflöd på detsamma Tillgången till information och digital interaktion är idag tillgänglig under dygnets alla timmar.

Vi behöver inte längre jaga och samla. Den tekniska utvecklingen har mer eller mindre kommit att “curla” banan för oss och vi behöver inte längre fundera någon längre stund på sådant som hur man stavar eller hittar en plats – allt finns på nätet. Våra villkor har på kort tid förändrats kraftigt, men trots överflöd och förbättrade levnadsvillkor är det inte alls säkert att vi mår bra.

Den digitala tekniken och tillvaron påverkar vårt sätt att använda vår hjärna, vilket i sin tur på sikt har stor påverkan på våra förutsättningar att tänka, känna, lösa problem och hantera vår vardag. Det som på kort sikt gör att vår vardag upplevs lättare kan på längre sikt påverka vårt välmående på ett negativt sätt, om vi inte tar hänsyn till hur vår hjärna faktiskt fungerar.

Den här boken förmedlar en konkret förståelse och bakgrund till varför vi agerar som vi gör, och hur vi kan ta vara på de möjligheter vår föränderliga tid innebär. Genom att skapa förståelse för hur hjärnan fungerar kan man påverka sin förmåga att förbättra relationer, stärka välbefinnande och ta till sig kunskap.

Tekniken är här för att stanna. Vår analoga hjärna behöver fortsätta tänka, lösa problem och skapa analogt för att kunna utvecklas. Hjärnan är formad att utvecklas genom tankearbete och det utvecklar såväl vår mentala hälsa som vår kunskapsanvändning.

Personligen tänker jag att den här boken borde läsas av alla som arbetar i skolan, av alla som vill förstå sig på sin egen hälsa, sitt lärande och utveckling. Med tanke på rådande situation som blivit mer digitaliserad än någonsin anser jag att den här boken ligger helt rätt i tiden.

Christina Karlsson

Averno, av Louise Glück

Vintern, barndomen och döden är tre återkommande teman i Louise Glücks, Averno (2006, Rámus). Boken är översatt till svenska av Jonas Brun (2017). Bokens titel Averno är inspirerad av namnet på den italienska kratersjö som i antikens Rom ansågs vara ingången till underjorden. I bokens centrum står myten om Persefone, flickan som rövats till underjorden och som alltid slits mellan modern och älskaren. Med myten om Persefone i centrum lyckas hon närma sig ämnen om barndom, förlust, ensamhet, besvikelse, död och dolda familjehemligheter.

Louise Glück, född 1943 i New York, har sedan sin debut 1968 kommit ut med tolv diktsamlingar. Hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 2020 med motivering: ”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”.

utdrag ur sida 25, Louise Glücks, Averno

Under julledigheten har jag läst en hel del Louise Glück. Hon skriver på ett intressant sätt som inbjuder till många funderingar kring livet, döden och relationer. Hon har snabbt blivit en en av mina favoriter.

De lediga dagarna är slut och jag har redan hunnit med ett antal arbetsdagar så nu lär det inte bli lika mycket tid över för nöjesläsning. Nåja, jag hunnit med några böcker till, och om dem får ni läsa i kommande inlägg.

Har du läst någon poesi nyligen?

Christina Karlsson

Julen varar väl till påska…

…men det var inte sant för däremellan kommer fastan. Nåja, än är det inte tjugondag Knut så här får julen vara kvar några dagar till. Har sett i sociala medier att många redan börjat städa ut julen, men hos mig får den allt lysa med sin magi i några dagar till.

Tror inte att jag visat bilder på vårt bibliotek tidigare, men så här ser det ut för tillfället. Planen är att så småningom inreda med likadana bokhyllor, funderingar på platsbyggda hyllor finns, ett runt bord och några sköna läsfåtöljer. I vårt förra boende hade vi bokhyllor och böcker utspridda i alla rum (därav de olika bokhyllorna) och när vi flyttade hit valde vi att inreda med det vi redan hade så att vi hinner känna in hur vi vill inreda innan vi rusar iväg och investerar i något nytt eller gammalt. Både maken och jag är svaga för böcker så vi har hunnit samla på oss en hel del genom åren. Ett bibliotek är något jag önskat mig länge så det känns lyxigt att nu ha ett sådant och jag ser fram emot att läsa många bra böcker i detta rum framöver. I skrivande stund så är dock soffan i vardagsrummet skönaste platsen så just nu är det där jag sitter och bloggar.

Hur går det med ditt julpynt? Är du en av dem som städat ut julen eller som mig valt att behålla den in i det längsta?

Ha det fint!

Christina Karlsson

Gott Nytt 2021!

Året som gått har varit ett av de märkligaste åren i vår historia och det känns bara bra att det är över.

Jag firade nyår i en helt underbar klänning som jag köpte för ca ett år sedan, före det att pandemin kommit till Sverige, och då var planen att den skulle användas till min inbokade 50-årsfest. Strax därefter kom pandemin hit och sen har den ena festligheten efter den andra kancellerats. Nu har jag konstaterat att min temafest inte lär bli av och att det är dags att börja använda klänningen innan den blir för liten. Ärligt talat så hade jag vissa svårigheter att knäppa klänningen så det här året har inte varit skonsamt för figuren. Nyårsafton kändes som ett bra tillfälle för att inviga klänningen.

Vi firade in det nya året tillsammans med goda vänner, ett par vi känt sedan tonåren. I år var det vi som höll i firandet. Vi fyra hade en helt underbar kväll, mycket att prata om, god mat, musik och den traditionella nyårsskålen i skenet av fyrverkerierna utomhus klockan tolv.

Nytt år och nya möjligheter. Nu blickar vi framåt och styr stegen mot nya äventyr.

Välkommen 2021!

Christina Karlsson

God fortsättning till er alla!

Årets julafton blev otroligt fin! Vi började morgonen med en soft stund i soffan, gott julkaffe, lussekatter och sista avsnittet av julkalendern. Under förmiddagen förberedde vi julfirandet, dukade bordet, tillagade maten som behövde förberedas och gjorde oss julfina. Vår son som har en bit att resa anlände dagen före julafton, men dottern som bor i närheten och dessutom jobbade på julaftonsförmiddag hann hit lagom före tresnåret. Övriga gäster var min pappa, bror, mamma och hennes sambo, så vi blev precis åtta personer enligt årets rekommendationer. Vi drack glögg, åt traditionellt julbord och kände oss lyckosamma över att vara samlade. Julklappar delades ut och sen satt vi uppe och spelade Uno, ett kortspel som vi inte spelat sedan kidsen var små men som nu dök upp i en av årets julklappar.

På juldagen tog vi det lugnt, minglade, kollade in våra julklappar, åt goda julmatsrester och tog en långpromenad i skogen tillsammans innan det att sonen skulle återvända hem. Efter allt julstök och julfirande rann luften ur mig och jag har behövt tid för återhämtning. Faktum är att jag brukar bli utmattad dagarna efter jul, kanske beroende på att det alltid är så mycket som ska hinnas med före julafton, först ska man hinna bli klar och avsluta saker på jobb innan man går på ledighet och därefter ska man införliva alla förväntningar man har på sitt julfirande på hemmaplan – vilket oftast innebär en hel del förberedelser och arbete. Därför passade årets julklappar mig perfekt; jag fick en ny badrock, handdukar, set med badsalt och badbomber, ljus, presentkort på hudvård, ritblock och pennor. De senaste dagarna har jag tagit dagarna med ro, tagit hand om mig själv, promenerat, badat, läst, skrivit dikter och läst lite till. I skrivande stund håller dagen på att gry och jag är vansinnigt sugen på dagens första kopp kaffe.

Ta väl hand om dig!

Christina Karlsson

När det inte är någon snö ute får man göra sina egna snöbollar…

Tiden går fort och i skrivande stund är jag inne på min femte lediga dag.

Många av er vet att jag är svag för fina kaffekoppar och till skillnad från tidigare generationer som bara använde finservisen när det vara högtid och kalas, använder jag finporslinet för att lysa upp den grå vardagen. Den här månaden är det den fina decemberkoppen med motiv av julrosor som rymmer mitt vardagskaffe.

I år prövade jag ett nytt recept på lussekatter, ett med fyllning av smör och mandelmassa som fick dem att bli precis så där mjuka och goda att de smälter i munnen. Smörfyllningen var dock lite kladdig att hantera och gjorde det svårt att forma sådana där prydliga fina lussekatter, men med tanke på hur goda de blev så kan man ju stå ut med att ytan inte är perfekt. Man må äta med ögonen, men när det kommer till smaken så är det trots allt insidan som räknas.

Jag har även gjort ischoklad, några med hasselnötter, några med lakritssmak och några á la naturell mörk choklad.

Vädret här nere i södern bjuder inte på någon julstämning precis. Det är flera plusgrader, fälten är gröna och inte ens minsta lilla frostros på morgonen, så när jag av en tillfällighet fann ett recept på snöbollar var det givet att pröva.

När det inte är någon snö ute får man göra sina snöbollar av det man har. Snöbollarna smakade delikat och var enkla att göra, vit choklad, riven kokos, citron och det var det hela.

Imorgon är det julafton och jag planerar att ägna dagen åt att förbereda morgondagens julfirande. Ikväll anländer vår son, imorgon kommer vår dotter hem och senare på eftermiddagen kommer mina föräldrar med sambo och min lillebror, så om allt går som det ska blir vi precis åtta personer kring julbordet. Årets julfirande med de äldre blir anpassat men det känns gott att få träffa dem en stund ändå.

Jag hörde att vaccinet är på väg och därmed förhoppningsvis ljusare tider. Måtte vaccinet fungera väl, vara av god kvalitet och bringa hälsa åt oss alla <3

Jag önskar er alla en så fin och fröjdefull julhelg som man kan ha i tider som dessa. Håll avstånd, håll ut och ta väl hand om er <3

Christina Karlsson

Första julen i vårt nya boende…

Julledigheten har börjat! Det är något visst med att vara nyinflyttad och jag ser fram emot att uppleva årets skiftningar här ute bland skogar och gröna slätter. Utsikten är som ett konstverk och ljuset som kommer in genom de stora fönsterna i vardagsrummet lyser upp hela hemmet. Jag är barnsligt förtjust i den höga julgranen med sparsmakad pyntning bestående av röda kulor, ljus och några enstaka trädjur som jag inte kunde låta bli att smyga in intill stammen. Tanken är att man ska upptäcka djuren först när man börjar studera granen på närmre avstånd.

Den vackra Besökaren (skulpturen) har en självklar plats i fönsterkarmen där den för tillfället lyses upp av en fönsterljusstake med gloria.

Spegeln som har varit min mormors mormors passar perfekt där den står och när man speglar sig kan man samtidigt titta på utsikten.

På kvällarna när julgransbelysningen speglar sig i fönsterna ser det ut som om trädgården är fylld av upplysta julgranar.

Det känns gott att ha två veckors ledighet framför sig, en stundande julhelg tillsammans och kommande nyårsafton. Vädret är väldigt milt, som ni ser på det översta fotografiet så lite fin julsnö skulle vara mer än välkommet.

Livet går inte i repris, så ta väl hand om dig och njut av dagarna som passerar <3

Christina Karlsson

Bland julkort, kalendrar och promenader

Det är något visst med julkalendrar. En av de traditioner jag burit med mig sedan barndomen är att titta på julkalendern på svt och i år måste jag säga att den är fenomenal.

Årets julkalender heter Mirakel. Den utspelas år 2020 på ett HVB-hem där de föräldralösa barnen Mira och Galed bor. Tvisten är den att de plötsligt upptäcker ett svart hål på vinden. Det svarta maskhålet är uppfunnet av ingenjörerna Anna-Carin och Vilgot, men som av misstag blivit av med sitt svarta maskhål. Samtidigt som de börjar leta, råkar Mira som lever i år 2020 hitta maskhålet samtidigt som Rakel som bodde i samma hus år 1920 – deras själar sugs in i hålet och byter plats. Mira får uppleva år 1920 och Rakel år 2020, och problemet är det att tidsresor inte kan ske utan konsekvenser.

Jag tittar inte bara på svt:s Mirakel, utan lyssnar även på Boklarssons Skattjakt i Trelleborg, samt Malmö Operas kalender och uppdaterar Galleri KVIS konstkalender med dagens ängel.

När jag kollat in morgonens julkalender öppnar jag min chokladkalender för att kolla in dagens pralin som jag för övrigt brukar spara till kvällskaffet.

Däremellan försöker jag klämma in en promenad. De senaste två veckorna har jag mestadels jobbat hemifrån, dvs suttit framför datorn, stirrat in i skärmen och bedrivit undervisning och allt sådant som hör därtill. Det blir alldeles för mycket stillasittande för mig och så fort jag får en chans ger jag mig ut på promenad. Njuter av närheten till skogen.

Trots all denna extra hemmatid är det först nu mina julkort är klara, sista minuten som vanligt…planerar att posta dem före jobb imorgonbitti så de ska vara framme före jul.

I år har inte bara ägnat mig åt mina egna privata julkort utan även ägnat en del tid åt att formge ett julkort som går ut till alla medlemmar i Galleri KVIS. Julkorten på fotot är från årets skörd och det kändes bara fint när det landade ett egendesignat julkort i vår brevlåda idag. Jag tror att ni kan gissa vilket av korten nedan som är “mitt”.

Faktum är att jag hade en riktigt rolig dröm häromnatten. Jag drömde att vår postlåda svämmade över av julkort, och att det bara fortsatte att komma mängder av julkort. Hela marken runtomkring brevlådorna täcktes av julkort…vilken dröm!

Hur har ni det? Brukar du kolla på julkalendern och tillhör du också den skaran av människor som fortfarande skickar julkort?

Allt gott!

Christina Karlsson