Nionde luckan i julkalendern

Jag läser Champagne på skånska, av Monica Carnehult, LillemorBruce och Johanna Holm (HOI-förlag, 2015).

Ellinor bor på en av Lunds bästa adresser och arbetar som projektledare på en framgångsrik reklambyrå när hela hennes tillvaro vänds upp och ned. Hon har inte träffat sin pappa på många år och när han plötsligt dör uppdagas händelser och människor som kommer att påverka hela hennes liv. “På faderns sommarställe på den skånska östkusten krockar Ellinors två världar, den som hon flydde och den hon skapat.”

Det här är en härlig feelgood-roman, rogivande och lättläst med korta kapitel. Underhållande och läsvärd. Jag började läsa imorse, har hunnit halvvägs och det finns risk för att jag läser ut den under det närmsta dygnet.

Må gott och njut av goda lässtunder!

Christina Karlsson

Sjunde luckan i julkalendern

Världen behöver fler språkpoliser! Människor utvecklas, samhället förändras och att språket befinner sig i en ständig pågående utvecklingsprocess kan vara fascinerande och förfärande på en och samma gång. Fascinerande när vi hör precisa beskrivningar, fina formuleringar och vackra ord. Förfärande när fula ord används i vardagslag eller när svenskan blandas upp med någon slags ospecifik svengelska med dysfunktionell grammatik.

Bakom dagens lucka gömmer sig en hel del funderingar kring språk, grammatik och svärord. På baksidan av Sara Lövestams Handbok för språkpoliser (Piratförlaget, 2020) kan man läsa att “Handbok för språkpoliser är din vän i en värld där ligister svär på engelska och språket är i ständigt förfall.”

Ett av de språkliga misstag som stör mig mest är när människor använder sin och hans/hennes på ett felaktigt sätt. Det blir allt vanligare att folk skriver “Hon hämtar hennes väska” (alltså någon annans väska) när de i själva verket menar att “Hon hämtar sin väska” (dvs hennes egen väska). Låter kanske trivialt men den här typen av felaktiga formuleringar stör mig något extremt.

Tänk bara vad förödande misstaget blir om någon råkar säga att “Sven kysser hans flickvän” (alltså någon annans flickvän) istället för att “Sven kysser sin flickvän”. Ett språk som används felaktigt kan skapa förödande missförstånden och orsaka massor av onödigt lidande. Nåja, alla kan göra fel ibland och bästa sättet att göra rätt är enligt min mening att fortsätta läsa, skriva, tala, lyssna och använda språket, även om man riskerar att göra fel ibland.

Om du gillar att grotta ner dig i språkets förunderliga värld och fundera över den hårfina skillnaden mellan vad som är rätt och fel, då är Sara Lövestams Handbok för språkpoliser, definitivt något för dig.

Är du språkpolis? Finns det någon specifik grej vad gäller språket som du kan störa dig på?

Tack för att du kikar in här! Må gott och njut av språket som passerar.

Christina Karlsson

Sjätte luckan i julkalendern

Diktböcker i granen fungerar utmärkt och i dagens lucka läser jag, Eva- Stina Byggmästars, Älvdrottning (Söderströms, 2006). Älvdrottningen ingår i hennes trilogi om kärlek. Den är vacker, lekfull och precis sådär sockersöt att man nästintill dånar in ett rosa moln av läsningen. Kolla bara in dikten på bilden av bokens baksida – rosensöt som en gammeldags bröstkaramell; ni vet sådana där karameller som serveras i en papperstrut med en bokmärkesängel på framsidan. Gott så det förslår <3

Må gott och njut av dikterna som passerar!

Christina Karlsson

Femte luckan i julkalendern…

Julen nalkas och idag är det söndagen den andra advent. Biblioteket är nypyntat och den gamla vinylgranen har fått den grandiosa äran att lysa upp vårt lilla bokrum i ännu ett år. Efter att ha festat loss på innehållet i två av julpyntskartongerna kunde jag konstatera att julgranstemat landade i en stil, typ, kitsch à la extra allt. Granen är pyntad med allt från änglar, stjärnor, snögubbar, svenska flggor, tomtar, kulörta kulor, julgranskulor från Vatikanmuseet och nordiska trädjur till en teatermask…rävar, renar, domherrar, ugglor och en brunbjörn. Ingen ordning och absolut ingen reda men kul var det.

Spellistan med julmusik har gått varm och söndagen har för en gång skull varit precis så lugn och chill som jag behövde för att tagga ner och komma i någon form av balans.

Må gott och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

Fjärde luckan i julkalendern

Bikt om dikt, av Niklas Schiöler (Carlssons förlag, 2021).

Bikt om dikt är en vacker titel på en vacker bok. Jag tolkar innehållet som en kärleksförklaring till dikten, men det är inte så författaren själv beskriver sitt verk. I förordet skriver han.” För mig är poesi inte förströelse eller arbete, inte heller glädje eller bildning. Det är något mycket vidare. Det handlar om liv och död. Mest död, tror jag.” (Niklas Schiöler)

Och visst innehåller den en hel del lidande, tungsinthet och sömnlöshet. Samtidigt som det är just där och då dikten träder in med sin obarmhärtiga verklighet, med sin skoningslösa humor, med sin varma famn och tröst. Den här boken placerar dikten i rampljuset. Dikten och den som umgås, läser och tolkar dikternas strofer. Det är en fin bok.

Njut av dikterna som passerar <3

Christina Karlsson

Tredje luckan i julkalendern

Selma Lagerlöf; Mårbacka – Ett barns memoarer – Dagbok

Mårbackasviten är Selma Lagerlöfs självbiografiska böcker som alla består av korta berättelser med utgångspunkt i det värmländska barndomshemmet. De korta berättelserna gör boken läsvänlig då man kan ta fram den då och då, läsa ett kapitel och drömma sig bort, inte till en helt annan värld utan snarare bakåt i tiden och ur Selma Lagerlöfs perspektiv. Selma har förmågan att beskriva karaktärer och vardagliga händelser på ett målande sätt som får en att vilja vara där, tänk bara att få vara med på en av de där tillställningarna som hölls på Mårbacka när hennes far fyllde år. Folk kom gåendes och åkandes i vagn från när och fjärran för att med sång, skådespel och buller och bång delta i den hjärtliga gemenskapen. Under 1880-talet blev familjen av ekonomiska skäl tvungna att sälja herrgården Mårbacka, men flera år senare lyckades Selma tack vare sina framgångar köpa tillbaks gården som idag är ett välkänt museum.

Selma Lagerlöf (1858 – 1940) arbetade som lärarinna när hon debuterade med Gösta Berlings saga 1891. Hon var den första kvinnan som tilldelades nobelpriset i litteratur år 1909, samt den första kvinnan som valdes in i Svenska Akademien.

Det här fotografiet ur en gästbok tog jag i samband med en utställning om Selma Lagerlöf, om hennes relation till och besök på Torups slott där hon skrev “Labor omnia vincit” vilket betyder Arbete övervinner allt. En fras som jag tror att de flesta av oss kan relatera till. Utställningen gav mersmak och jag kommer absolut att bege mig till Mårbacka för att ta reda på mer om Selma Lagerlöf.

Selma Lagerlöf är en av de personer jag beundrar och ser upp till. Vem beundrar du?

Må gott och njut av dagarna som passerar.

Christina Karlsson

Andra luckan i julkalendern

Idag vaknade jag upp till ett vitt landskap som lystes upp av den nyfallna snön. I mina morgondrömmar stannade jag hemma bara för att kura upp mig i soffan tillsammans med en bra bok, en kopp varm choklad med visad grädde och en varm och go filt.

I själva verket inledde jag morgonen med att läsa fem kapitel ur Jul i krinolin, av Amanda Hellberg (alaskapocket, 2020). Boken ingår i Ulltunasviten. Den här boken var ett ogenomtänkt spontanköp jag gjorde när jag strosade runt i bokhandeln för ett par veckor sedan. Jag föll pladask för bokens omslag – den röda krinolinklänningen, de röda julkulorna, stjärnorna och huset i den midvinterblå bakgrunden. När jag sen kom att läsa att den är “Ett måste för dig som vill drömma dig bort i en julsaga med romantiska förtecken” (omdöme av Amelia) då var jag såld. Köpte boken och sedan dess har den legat framme och spridit julstämning. Det var först nu på morgonen som jag kom igång med att läsa och intrycket hittills är att det är en lättläst bok, en bladvändare med korta kapitel, romantisk på ett feelgood sätt och jag ser fram emot att läsa ut boken.

Handlingen utspelas i december 1890. Huvudpersonen Lovisa Lind arbetar i en chokladpralinsbutik och drömmer om att emigrera till Amerika, men först ska hon hjälpa till med konfekten på baron von Drevers spektakulära vinterbal. Enligt texten på bokens baksida väntas “en hisnande karusell av alltmer mystiska hemligheter och omöjlig förälskelse”. Jag ser fram emot att följa med i denna karusell.

Nu ska jag se julkalendern på svt, därefter packa väskan och dra iväg till jobbet. Vad pysslar du med idag?

Må gott och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

Första luckan i julkalendern

Dagarna börjar gå mot väntans tider och i sinom tid mot årets slut där en ny tid kan ta vid. I år tänkte jag ta upp en kär gammal tradition – julkalendern. Varsågoda och ta del av årets första lucköppning!

Nu är det närmare fyra veckor sedan vi var på Malmö Opera och såg den sagolika föreställningen, En midsommarnattsdröm. Föreställningen var fylld av estetiska praliner i allt från scenografi och kostym till den helt otroliga sången och musiken som var en lisa för själen.

En midsommarnattsdröm bjöd en magisk kväll i konsten tecken och jag önskar att det var möjligt att se den om och om igen.

Vad gäller En midsommarnattsdröm så är den en av mina Shakespearefavoriter och jag har läst dramat på svenska, engelska, sett flera olika teateruppsättningar och filmatiseringen med Calista Flockhart vid ett flertal tillfällen, men detta var första gången jag upplevde En midsommarnattsdröm som en operaföreställning. Operan baseras på den välkända komedin av Shakespeare (ca 1595). Musik är som ni kan se i programmet ovan av Benjamin Britten och regi Peter Hall. Är du nyfiken på musiken så finns Brittens A Midsummer Night´s dream att lyssna på på Spotify.

Språket är poetiskt, gåtfullt och alldeles underbart, precis som alltid i Shakespeares pjäser. Kolla bara in dramats avslutande strof… <3

Tänd ett ljus, låt det brinna och låt aldrig hoppet försvinna.

Må gott och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

en sista stund… direkt ur antologin Om rätten till min egen död

Alla goda ting är tre, och kanske är det just därför min dikt valt att ta tre boksidor i anspråk. Dikten finns på sida 109 – 111 i Litteraturrundans antologi, Om rätten till min egen död (Artes Liberales 2021). Jag har fått en hel del frågor kring dikten så nu publicerar jag den här i bild. Varsågod!

Boksläppet på Lunds stadsbibliotek gick förträffligt då intresset för antologin är stort. Jag har endast något enstaka exemplar kvar men den finns att beställa på akademihandeln, bokus och adlibris för den som vill läsa mera… Att läsa berikar och denna bok är precis som jag tidigare beskrivit en bok som berör, en bok med många starka berättelser, några hämtade direkt ur verkligheten, några bestående av funderingar kring döden, några är hopdiktade och allt detta innehåll varvas med en och annan dikt…

Goda lässtunder i livets tecken!

Christina Karlsson

Om rätten till min egen död

Om rätten till min egen död är titeln på en antologi utgiven av Litteraturrundan (2021, Artes Librales AB) Vi är 28 författare som deltar med texter som på olika sätt bidrar till debatten. Boksläppet äger rum lördagen den 13 november kl 11.00 i samband med bokmässan på Lunds stadsbibliotek.

Jag som har haft förmånen att läsa igenom boken känner mig djupt berörd av de många vackert skildrade och gripande berättelserna som ingår i samlingen. Mitt personliga bidrag består icke helt oväntat av en dikt. Är du nyfiken på att kolla in vilka författare som deltar så kan du se namnen på fotografiet av bokens baksidestext nedan.

Och här har ni programmet för dagen…

Allt gott och väl mött!

Christina Karlsson

Underhållning och filosofi – Inne i spegelsalen

Vi lever i en tid där de flesta går runt med en mobilkamera i handen. En tid där vi oftast är redo att snabbt ta upp kameran för att dokumentera såväl oss själva som vår omgivning, men vad gör det här beteendet egentligen med oss? I samhället förs debatter om hur vi människor förvandlats till individualistiska och allt mer ego-centriska varelser vars beteende ofta kan vara allt annat än smickrande. Vi säger att vi strävar efter ett samhälle som bygger på jämlikhet och allas lika värde, trots att vi dagligen agerar på ett sätt som har en tendens att motverka allt det vi säger och tror på och frågan är hur många av oss som egentligen förstår vad det är vi håller på med? Detta är bara några av de funderingar som vaknar till liv när man läser Liv Strömquists senaste seriemagasin, Inne i spegelsalen (Norstedts, 2021).

Det är med en stor portion humor som Liv Strömquist har lyckats fånga ett modernt beteende, placera det i en historisk kontext och samtidigt koppla det till ett helt gäng sociologiska och filosofiska teorier på ett enkelt och greppbart sätt. Hennes texter och illustrationer är både humoristiska, ironiska och fantastiskt uppfriskande. I seriemagasinet, Inne i spegelsalen tar Liv Strömquist med oss på en resa som inte bara låter oss brottas med dagens utseendefixerade ideal, utan även lyfter fram några av de framgångsideal som styr och alltid lockar oss att vilja vara lite bättre, lite starkare, smartare, rikare och lite mer av allt. Hon belyser dagens identitetsskapande i ett samhälle där jämlikhet eftersträvas men via normer och nedärvda traditioner ständigt motverkas av oss själva under tiden som vi är upptagna med att passa in i våra förväntade förväntningar som befästs och skapas av oss själva.

Det jag särskilt gillar med den här typen av seriemagasin är att det finns ett djup och en mening. Någon som i detta fall ju är Liv Strömquist, har tagit sig tid att fördjupa sig i en eller flera teorier, försökt att skapa förståelse för mänskligt beteende och dessutom på ett tillsynes enkelt och greppbart sätt med hjälp av bild och text lyckats visualisera ett utsnitt av mänskligt beteende. Enligt min tanke är detta en förutsättning för att vi människor ska få syn på vårt beteende och förhoppningsvis rent av påbörja en förändring mot en ljusare framtid för fler än oss själva.

***

Tack alla ni som dagligen kikar in här på min webbsida, ni ska veta att jag uppskattar alla besök och fina kommentarer. Av olika skäl har jag under den här hösten inte inte varit den flitigaste med att uppdatera min webbsida och inte vidare flitig med att besöka och kommentera andra webbsidor, men livet har ju sina små upp- och nedgångar och efter mörker kommer ljus. Jag samlar mig, buffrar energi, tar några steg bakåt och tar sats rakt in i en ljusnande framtid.

Må gott, njut av livet och ha en underbar fortsättning på dagen!

Christina Karlsson

Läser Demonen, av Michail Lermontov

Semestern är för länge sedan slut och återgången till arbetet har pga stora förändringar varit så mycket mer än bara det vanligt intensiva (därav min tystnad i detta forum). Jag skriver inte mer än så om den saken, utan väljer istället att berätta om en helt ny bekantskap. När jag besökte bokbussen i somras kom jag och bibliotekarien att prata om poesi, och han talade så gott om Demonen, ett verk av den ryska poeten Michail Lermontov, att jag inte kunde låta bli att låna hem.

Den ryska poeten Michail Lermontov (1814 – 1841) var bara 26 år gammal när han 1841 sköts ihjäl i en duell. Enligt förordet av Kristina Rotkirch, dök Michail Lermontov upp på Rysslands litterära himmel som en meteor för att i samband med sin död lika plötsligt försvinna. Idag betraktas han som en klassiker och hans litteratur har bidragit till att påverka den ryska litteraturen. Det sägs att han påbörjade Demonen redan som 14-åring och att han ändrade formuleringar och innehåll upp till åtta gånger innan han flera år senare kände att verket var fulländat.

Jag kan tänka mig att översättning av poesi är en utmaning som kräver kunskap om språkets innebörd, om bildspråk, idiom och att därpå dessutom ta hänsyn till komposition av versteknik. Bokens översättare, Lasse Zilliacus, liknar översättandet med “en hel bergskedja att bestiga, en där varje sång betecknar en utmanande topp”.

Jag tycker om att utgåvan är tvåspråkig, även om jag inte kan ryska så är det intressant att se originalspråket intill den svenska översättningen. Språk är fascinerande!

Jag tycker om boken, även om det klassiska innehållet kan kännas lite banalt då temat är klassiskt, där det manliga representeras av en rastlös, missförstådd, ensam demon och det kvinnliga representeras av en förbjuden oåtkomlig flicka som är oskuldsfull, ung, vacker och adlig. Demonen flyger över Kaukasus när han får syn på den sköna Tamara. Han försöker erövra hennes själ, misslyckas och förblir lika ensam som han var förut men nu utan hopp och kärlek.

Det här är en bok jag vill undersöka mera, återkomma till och läsa fler gånger så när lånetiden går ut lutar det mot att jag köper ett eget exemplar. Språket är vackert formulerat och inbjuder till egna associationer kring kärleken, livet, döden och den eviga kampen mellan det onda och det goda.

Vad är det första du tänker på när rysk litteratur och rysk poesi kommer på tal?

Christina Karlsson

Dagar av ensamhet

Jag har nyligen haft en omtumlande läsupplevelse. Dagar av ensamhet, av Elena Ferrante (Norstedts 2017) skiljer sig från böcker jag läst tidigare.

Boken skiljer sig på det sätt att jag stör mig något vansinnigt på huvudpersonen som heter Olga, är 38 år och har två barn. När Olgas man lämnar henne för en yngre kvinna tar det inte lång tid innan hon totalt tappar greppet och blir alltmer förvirrad och galen. Hon använder fula ord, beter sig ansvarslöst och hamnar i en djup depression som driver henne till att genomföra vansinniga handlingar.

Det märkliga är att jag inte kunde sluta läsa boken. Elena Ferrantes beskriver denna galenskap på ett sådant fascinerande, verklighetstroget och tidvis skamlöst sätt att man drivs att läsa vidare. Den ursinniga berättarrösten bidrar till att skapa en story som är obehaglig och fascinerande på en och samma gång.

Jag har svårt att avgöra om den är något jag rekommenderar eller inte, så den saken får ni själv avgöra. Min nyfikenhet är väckt och jag planerar att låna fler böcker av Elena Ferrante.

Har du läst något av Elena Ferrante? Vad tyckte du isåfall?

Må gott och ha en fortsatt fin sommar!

Christina Karlsson

Målarflow med bildtolkningar

Vinden viner utanför husknuten när jag tar mig an ett projekt som just nu handlar om att måla nya tolkningar till dikterna i min bok, Våra andetag andas haikusommar (2018). Målningarna kommer att ingå i en samling av bilder som ska visas upp i ett sammanhang som jag berättar mer om när det närmar sig.

Besökaren bär

budskap, bringar abstrakt bild.

Essensens kärna.

Saker som dikten kan få en att fundera på: Vem är besökaren? Vad är det för budskap denne kommer med? Om bilden är abstrakt, hur ska man då tolka dess innehåll? Varför är essensens kärna viktig, och hur vet man när man förstår bilden av essensens kärna?

Faktum är inspirationen till att lyfta fram dikter ur min egen bok kom när jag var på antologisittning häromdagen. En av författarna frågade mig om jag skulle vara med på årets litteraturrunda och jag svarade att jag inte kommer att ha något eget arrangemang eftersom jag inte har någon ny bok att visa upp. Då svarade hon något i stil med att “En bok är alltid aktuell, den blir inte gammal och den upplevs som ny av den som inte läst den innan.” Vi pratade lite om hur ord och dikter talar till en oavsett hur nya eller gamla de är och hur våra erfarenheter gör att vi kan förändra våra egna tolkningar av det vi ser eller läser. Samtalet dröjde sig kvar hos mig och kanske var det just det samtalet som fick mig att gå hem och se på min bok med nya ögon. Faktum är att hon har rätt, boken har funnits här ett tag men dikterna man läser tolkas med nya tankar och erfarenheter i bagaget. Jag tycker om dikterna och att välja ut vilka dikter jag ska måla är ett äventyr och hur många av dikterna jag kommer att måla det har jag ännu ingen aning om…

Vad tänker du? Väcker dikten eller bilden några särskilda tankar hos dig? Och vad är det du först lägger märke till? Bilden eller orden?

Må gott och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

Minnet av vatten

” Allt i världen tillhör inte människorna. Teet och vattnet tillhör inte temästarna, det är temästarna som tillhör teet och vattnet. Vi är vattnets väktare, men framför allt dess tjänare.” (sida 85)

Vatten är en bristvara och den globala uppvärmningen har förändrat världen. Kina har tagit makten över Europa och den Skandinaviska Unionen som ockuperats av staten Nya Quian. Staten kontrollerar folket bland annat genom att kontrollera tillgången till vatten. Noria går i lära hos sin far som är temästare, ett yrke som innebär en hel del hemligheter varav en av dem är en dold vattenkälla.

Denna gripande framtidsdystopi är skriven av den finska författaren Emmi Itäranta som numera bor i England. Minnet av vatten är Emmi Itärantas debutroman (Modernista, 2017).

Trots att Nya Quian är under ockupation så är det är en vackert skriven bok. Författaren skildrar temästaryrket så väl att jag blir nyfiken på att vara med om en teceremoni. Vi får följa vänskapen mellan Noria och Sanja, svårigheten att välja mellan kunskap, släktskap och vänskap. Den mest betydelsefulla ingrediensen är vatten och boken väcker många reflektioner kring vatten och vattnets betydelse. Vatten är en förutsättning för liv så nog borde vi vara mer varsamma om vårt vatten.

Minnet av vatten är en allvarsam men vacker bok som tål en och annan djupdykning, och jag kan varmt rekommendera den.

—-

Allt läsande om te och temästare har gjort mig tesugen, så nu ska jag ta en kopp te och därefter blir det nog ett kvällsbad. Efter att ha läst den här boken är det lätt att känna tacksamhet över att leva i ett land där det räcker med att öppna kranen för att få tillgång till drickbart vatten.

Må gott och njut av dagarna som passerar <3

Christina Karlsson