Hej alla ni fina läsare! Nu är det snart dags för Litteratursalong hemma hos mig så om ni befinner er i närheten så är ni välkomna lördagen den 4 maj 2024 då är det öppet hus i min ateljé mellan kl 14 – 18. Arrangemanget ingår i Litteraturrundans program.
Jag kommer att läsa dikter hämtade ur mina två diktsamlingar, Våra andetag andas haikusommar och Ur orkesterdikets djup, plus utdrag ur min text i antologin, Om rätten till Orden.
Stina Larsson läser utdrag ur sin historiska 1600-talsroman Mannen ur skuggan, som handlar om Fabian von Fersén.
Joakim Larsson berättar om sina barnböcker och ett sommarlov med Månstret Olsson och kanske får vi höra något om Grållen och Silvia.
Alla som är nyfikna på vår litteratur är hjärtligt välkomna. Det är fri entré och vi bjuder dessutom på gofika.
Dagarna går och tiden tickar på, oavsett om jag är här eller någon annanstans, men nu är jag tillbaka med ett inlägg om en rykande färsk bok, en antologi Om rätten till Orden, utgiven av Litteraturrundan (2023). Boken ligger mig varmt om hjärtat, inte bara för att jag är en av författarna och initiativtagarna, utan även därför att jag har många tankar, idéer och åsikter om yttrandefrihet, om att skapa dialoger och om att att våga samtala även om det som kan betraktas som obekvämt. Om rätten till Orden.
Trettioen röster med trettioen olika infallsvinklar möts kring det högaktuella ämnet, Om rätten till Orden. Denna nya antologi är utgiven av Litteraturrundan (Artes Liberales, 2023). Boken innefattar en buffé av olika texter i form av noveller, krönikor, essäer och dikter.
Variationen av författare berikar innehållet med sina olikheter i form av texter som bland annat bearbetar hur det kan vara att flytta till ett nytt land, lära sig ett nytt språk och hur det kan kännas när man inte hittar orden. Andra författare skriver om vikten av att lyfta fram historiska röster, några lyfter vilka ord det är som definierar oss som människor, ord som sänker, sätter spår eller lyfter oss till nya höjder. Några skriver om hur orden berikar, om ordens magiska kraft, om trycksvärta, sena nätter och mycket annat.
Min text handlar om yttrandefriheten, den berör de maktförhållanden som styr vems röster som får ta plats i det offentliga rummet och vem det är man egentligen lyssnar på. Jag skriver om det fria ordet, ” Det fria ordet är aldrig fritt – med ordets kraft följer ett ansvar.” (s 48).
Boken inleds med ett förord av Helen Halldórsdóttir som är Litteraturrundans ordförande och redaktör till antologin. Hon skriver ”- De fria orden har sällan varit så viktiga som just nu då det fria ordet inte kan tas för givet i alla länder, även i länder som kallar sig demokratier.” (s 8)
Första texten i boken är skriven av vår folkkära Björn Ranelid som skriver filosofiskt om rätten till orden, ”Alla bokstäverna i ett alfabet är gengångare och det är ett mirakel.” (s 11). ”Ingen kan sätta språket och ordet i fängelse.” (s 12).
Namnen på samtliga författare är : Björn Ranelid, Maria Bielke Von Sydow, Agneta Berliner, Stina Larsson, Birk Andersson, Andrea Kontos, Christina Karlsson, Katarina Frankel, Göran Blohm, Lisa Fransson, Ida Andersson, Anneli Magnuson, Mikael Rudesjö, Barbro Blomberg, Torun Ewald, Helen Halldórsdóttir, Ulf Persson, Lotte Vikléa, Ann-Britt Eklund, Barbara Fellgiebel, Helena Sund, Mikael Håkansson, Maria Elena Bergman, Birgitta Sulau, Marianne E. Gunve, Bert Westerström, Eva Grip, Peter Winai, Karin Eberhardt Grönvall, Gunilla Kare och Emil Ahlbertz.
Om rätten till Orden är en betydelsefull bok i pågående debatt om yttrandefrihet och om rätten till orden. Läs den, låna den på ditt bibliotek, köp den via Litteraturrundan, på Bokus, Ad Libris, Akademibokhandeln eller direkt av mig.
Har du några spontana tankar Om rätten till Orden så skriv gärna och kommentera.
Ulla Conrads Bladvaerk (2019 Förlaget, Ravnerock) tar oss med på en resa genom årets tolv månader. Resan sträcker sig från från januari till december och det är en vacker resa med promenader i Köpenhamn, japanska teceremonier, besök i Shakespeare fotspår på Kronborgs slott, Brösarps backar och många fler platser. Ulla Conrad delar generöst med sig av de där små magiska stunderna i livet som bidar till att skapa vacker poesi och som bjuder in till en nyfikenhet på att besöka de platser som passeras.
Danska Ulla Conrad är inte bara haikupoet, utan även illustratör och grafisk designer så det är hon själv som ansvarat för bokens formgivning och vackra illustrationer. Jag har haft boken i min ägo sedan i somras då jag fick den med mig hem i samband med eventet i ”Tranås at the Fringe” där jag också hade förmånen att träffa Ulla Conrad som var inbjuden av Svenska Haikusällskapet för att representera dansk haikupoesi. Nu är jag ju inte van vid att läsa på danska men tycker ändå att det fungerar hyfsat bra och om det är något ord jag inte förrsår så är det ju bara att slå upp betydelsen. Ulla Conrads Bladveark är en vacker bok på 254 sidor och nu har jag ju inte räknat antalet dikter men på varje sida finns ca fem – sex dikter så jag skulle gissa att antalet landar kring ett tusental.
Jag har boken liggande på bordet i mitt vardagsrum och tar fram den lite då och då för att följa årstidernas skiftningar via hennes fina haikudikter. Är du nyfiken på dansk haiku så kan jag varmt rekommendera denna diktsamling.
Ett kapitel ur min debutbok, Våra andetag andas haikusommar är tonsatt och finns nu på Spotify.
Det är nu ca ett och ett halvt år sedan som jag blev kontaktad av musikern Peo Valastig som hade funnit och lånat min haikusamling på biblioteket. Han gillade mina dikter och frågade om det var okej att tonsätta dem. Jag blev såklart bara glad över att få höra att mina haikudikter uppskattas och inspirerar. Våra andetag andas haikusommar är uppdelat i tolv kapitel och nu har kapitlet som heter Utflyksdagar fått vingar och tonsatts. Jag tycker själv att låten är superbra och det skulle vara kul att få höra vad ni tycker så följ gärna med och lyssna till tonerna av Utflyktsdagar.
Utflyktsdagar består av tolv haikudikter hämtade direkt ur kapitlet med samma namn. Texten är min, dikterna är tonsatta av Peo Valastig som även sjunger och spelar i bandet Sicked Alló som framför musiken. Låten är precis sådär glad och strålande som man kan känna sig en härlig sommardag! Gå in och lyssna på, och om du har boken hemma så kan du följa med i texten.
Varmt tack till till dig som kikar in här
och stort tack till Sicked Allo´som uppmärksammat och tolkar min poesi!
Sommarens tidsresa gick tillbaka till 1900-talets första hälft. Till en tid då man som svensk konstnär hade möjlighet att göra som Sigrid Hjertén (1885 – 1948) och resa till Paris för att gå i lära hos Henri Matisse. När Sigrid Hjertén reste hade hon redan hunnit utbilda sig till och arbeta som textilkonstnär. Resan till Paris kom att förändra hennes liv, ty det var där hon träffade sin blivande make Isaac Grunewald och det var där hennes måleri utvecklades och tog fart. När hon kom hem från Paris kom hon att bli en av Sveriges ledande frontgestalter för avantgardet där hon både hyllades och kritiserades för sitt färgstarka måleri.
Många av de brev som utväxlats mellan Sigrid Hjertén och hennes nära och kära har bevarats vilket i sin tur bidrager till att ge en trovärdig och fängslande bild av det liv hon levde. Utdrag ur personliga brev tillsammans med en resultatet av en grundlig efterforskning presenteras i kronologisk ordning och det finns nog inte något läsande hjärta som kan låta bli att känna sorg över det öde som avslutade denna fantastiska konstnärinnas liv. Sigrid Hjerténs målningar och verk är och förblir en av våra mest färgstarka imponerande konstnärliga förebilder från den avantgardistiska tidpunkten i början av 1900-talet.
Läs mer om Sigrid Hjerténs liv i boken, Kvinna i avantgardet; Sigrid Hjertén. Liv och verk som är skriven av Görel Cavalli-Björkman (2017, Albert Bonniers förlag). En fantastisk bok för dig som fascineras av Sigrid Hjerténs konstverk, eller för dig som är nyfiken på att veta mer om hur det var att leva och verka som kvinna och konstnär i början av 1900-talet. Boken innehåller dessutom många fina färgbilder av hennes målningar. Jag har lånat boken på biblioteket men det här är en sådan bok jag gärna skulle vilja ha i mitt eget bibliotek.
Känner du till Sigrid Hjerténs konstverk och vad tycker du om hennes konstnärsskap?
Tack för att du tog dig tid att läsa. Må gott och ha en fortsatt fin dag!
En mormor är något speciellt. De flesta av oss har någon form av funderingar kring tidigare generationer. Min mormor har alltid varit betydelsefull i mitt liv och även om hon inte längre finns kvar i fysisk person så finns hon i mina tankar och i mitt hjärta varje dag. Så när jag läste om Louise Halvardssons mormorsdikter blev jag genast nyfiken.
Det var i samband med festivalen Tranås at the Fringe som jag såg ett koreograferat framförande som var helt fantastiskt, vilket i sin tur väckte min nyfikenhet på att läsa hennes senaste diktsamling. Louise Halvardsson höll publiken fängslad med variation i tonläge, yviga rörelser och gripande scener hämtade direkt ur mormorsdikterna, Vi är inte klara med varandra.
Vi är inte klara med varandra är en helt underbar samling med mormorsdikter av Louise Halvardsson (2022 Poesi Verken). Diktsamlingen är skriven som en hyllning till poetens mormor och handlar om deras relation, om närhet, avstånd, generationsklyftor, kärlek och oställda frågor. En fin och mycket läsvärd diktsamling som ger tid för reflektion och eftertanke.
En bok jag varmt kan rekommendera är Carita Forslunds Haiku som mindfulness (Tala om 2019). Det här är en handbok för alla som vill finna balans i tillvaron, alla som söker strategier för att stanna upp i nuet och reflektera över det det där lilla i omgivningen som kan få oss att må bättre. Det är en bok för dig som vill komma igång med ditt skrivande eller som bara söker strategier för att utveckla ditt haikuskrivande. Poeten Carita Forslund delar med sig av egna erfarenheter kring mötet mellan mindfulness och haiku.
” Grundläggande i haiku är känsligheten för det märkvärdiga i det vardagliga. Dikten lyfter fram sådant som kanske vanligtvis går oss förbi.” (utdrag sida 17)
Boken är lättläst, informativ och språket vackert. Korta kapitel varieras med enstaka exempel på välkomponerade haikudikter skrivna av poeten själv. Boken är relativt kort med sina 49 sidor, den går snabbt att läsa och kan som sagt absolut användas som en handbok för den som vill utveckla sin förmåga att stanna upp i nuet, reflektera, bli lite mer mindfulness och samtidigt lära sig att komponera sina egna haikudikter.
”du trötta måne
trilla inte ner
från tallens topp”
(haikudikt av Carita Forslund sida 42)
Jag tänker mig att den här boken skulle kunna användas även av dig som inte brukar skriva dikter, utan som bara vill utveckla din förmåga att stanna upp och reflektera. Jag tänker också att den kan vara intressant för lärare som vill få inspiration till att lyfta in lite mer diktskrivande i undervisningen, samtidigt som eleverna får möjlighet att stanna upp och reflektera. Jag gillar boken, blev glad av att läsa den och kommer troligtvis att återkomma till den fler gånger.
Hur ser din relation till mindfulness och medveten närvaro ut? Är det något du brukar fundera på?
Maken och jag har nyligen tillbringat fyra dagar på Tranås at the Fringe som är en årligt återkommande internationell art-festival i den lilla småländska orten Tranås. Festivalen pågår i en vecka och dagarna är fullspäckade med intressanta och inspirerande föredrag, poesiuppläsningar, musik, framförande, utställningar och mycket mer. Sista dagen brukar det vara en liten bokmässa på biblioteket och i år hade jag redan samlat på mig en del böcker i anslutning läsningarna men kunde ändå inte motstå några till så med mig hem följde totalt nio nya böcker som nu väntar på att läsas.
Två av böckerna har jag redan läst ut så inlägg med recensioner om bla en helt fantastisk handbok i haiku som mindfullness, är på gång.
Har du också små boksamlingar liggandes med böcker som väntar på att läsas?
Idag vill jag passa på att tipsa er om två underhållande novellsamlingar.
Att finna spåren av Dag Persson (2023 Fri Press) är en ny fin novellsamlingar på 119 sidor som innehåller sex olika berättelser med teman som kärlek, längtan, gemenskap och medlidande. Här får man bland annat möta en hädangången hippie, en kvinna som doftar kurry och en djurrättsaktivist men den novellen jag fastnade mest för heter Den sista haikun och den har jag funderat vidare på en hel del. Titeln inbjuder till en hel del funderingar; Den sista haikun… har den redan skrivits? eller finns det ett oändligt antal?
Föregångaren till Att finna spåren heter Irrspår av Dag Persson och den gavs ut redan 2018 (Fri Press). Den innehåller sju olika noveller fördelade på 111 sidor och nu var det ju ett par år sedan jag läste den men om jag minns rätt så fastnade jag för berättelsen som heter Alve eller vid närmare eftertanke den som heter Gammelhönan och gubbdrömmen som är skriven med glimten i ögat.
Två trevliga novellsamlingar som inspirerar till vidare funderingar då sluten är lite mer åt det öppna hållet.
Tidskriften BlåEld ges ut av Svenska haikusällskapet två gånger per år och i det senaste numret representeras jag av två kortdikter som ingår i en renku. En renku är en form av japansk kedjevers som skrivs enligt specifika mönster som bland annat styrs av årstider. I samband med Tranås at the Fringe festivalen förra sommaren, dvs 2022 deltog jag i en workshop som leddes av Sten Svensson. Vi hann inte skriva klart vår renku där och då utan fullföljde uppdraget via mejlkorrespondens under hösten och vintern. En renku behöver tid och omsorg eftersom varje vers bygger på föregående samtidigt som den inte får vara en alltför tydlig fortsättning men ändå måste följa årstidsschemat plus inslag av referenser som vid detta tillfälle skulle relatera till kärlek, måne och blomning. Varannan strof är en trerading och varannan strof en tvårading. Traditionell renku innehåller historiskt sett fler verser så tolvtonsrenkun som vi valde att utgå ifrån har enligt det Sten skriver i Blåeld troligtvis vuxit fram för att få plats i den nutida människans livspussel.
Renkun I dunklet inleddes av Sten Svensson som också har guidat oss genom hela skrivandeprocessen och nu när vår tolvstonsrenku blev klar så publicerades den i Svenska haikusällskapets tidskrift BlåEld (#16 2023). Tack till Sten som guidat oss genom denna renku och som skickat in den till Svenska haikusällskapets tidskrift BlåEld där den nu går att läsa. Vill du ta del av vår renku så finns den även att läsa på fotografiet nedan.
Årets välbehövliga semester inleds med tid för att skriva haikudikter (se dikten ovan) läsa, måla, och promenera. I sommar går de långväga resorna via böckernas värld och de senaste dagarna har läsningen tagit mig med till Kyoto i Japan. Med regnbågen som sällskap är skriven av Yasunari Kawabata och översatt av Lars Vargö (Fri Press 2022). Yasunari Kawabata tilldelades nobelpriset i litteratur 1968 med motiveringen ” för hans berättarkonst, som med fin känsla uttrycker japanskt väsen i dess egenart”.
Romanen som utspelas strax efter kriget tar upp känsliga ämnen som otrohet, utomäktenskapliga barn och abort. Boken handlar om en arkitekt och hans tre döttrar, som har tre olika mödrar. Två av halvsystrarna har vuxit upp tillsammans men den yngsta dottern har de aldrig träffat. Arkitekten och hans två äldsta döttrar bor i Tokyo, men handlingen utspelas mestadels i den gamla huvudstaden Kyoto som blomstrar av körsbärsträd. Språket är respektfullt, vackert och en aning behärskat.
” När mannen mittemot henne också upptäckte regnbågen höll han upp sitt lilla barn mot fönstret och ropade ”Chiiko, regnbågen, titta, en regnbåge”.” (utdrag från sida 13).
En fin bok som hittills överträffat mina förväntningar och det är väl precis vad man tänker att en nobelpristagare bör göra. Behålla lugnet och överträffa förväntningar. Nu har jag ett fåtal kapitel kvar och därefter väntar nya äventyr!
Tack till dig som kikat in här och läst mitt lilla inlägg.
Vindarna blåste och gormade så in i norden och de var så pass vresiga att vårt litteraturtält höll på att blåsa iväg. Vi fick helt enkelt flytta in eventet i min ateljé men det visade sig bli en fullträff för det kom en hel del besökare som lyste upp dagen genom att gästa vårt Litteraturevent. Första offentliga eventet i ateljén. Vi hade tre pass med läsningar och det droppade in folk under hela dagen; först ut var Joakim Larsson och Ulf Persson som berättade om sin kommande barnbok Månstret Olsson, därefter läste jag dikter ur min senaste diktsamling Ur orkesterdikets djup (Artes Liberales 2022) och sen avslutade Stina Larsson med att läsa ur och berätta om sin historiska roman Mannen ur skuggan (Boklarssons 2022). Vi bjöd på boksamtal, fika, saga, poesi och historia så det fanns något som intresserade alla. Det blev en härlig dag med många berikande samtal.
Fotografierna från mina läsningar är tagna av Stina Larsson.
Min senaste diktsamling Ur orkesterdikets djup finns på en hel del av landets bibliotek så låna den gärna. De flesta biblioteken har valt att köpa in den som e-bok, några i traditionell fysisk form och om ni som jag föredrar att läsa den i traditionell bokform så kan man ju alltid fråga om de vill köpa in den. Vill du beställa den så finns den hos några bokhandlare här i Skåne, tex Söderslätts bokhandel i Trelleborg och hos Butiken Vackra Ting i Önneköp och självklart i de traditionella näthandelbutikerna som tex bokus, adlibris och akademibokhandeln.
Må väl, läs mycket och ha en fortsatt fin dag i konstens tecken!
Jag är i full färd med att planera en Litteraturrunda i form av ett event som ska arrangeras hemma i min trädgård. Vi är fyra författare som fyller ett Litteraturtält med högläsningar, böcker och plats för samtal och fika.
Jag kommer att läsa dikter ur min senaste diktsamling Ur orkesterdikets djup och ateljén kommer att vara öppen för den som vill kika på mina målningar. Om vädret tillåter det så ställer jag kanske ut några alster i trädgården också. Joakim Larsson och Ulf Persson talar om sin kommande barnbok, Månstret Olsson. Stina Larsson berättar om sin historiska roman, Mannen ur skuggan.
Det kommer att finnas möjlighet att bläddra i och köpa våra böcker som dukas fram på ett bokbord i Litteraturtältet. Och jag drömmer såklart om att sälja slut på alla mina böcker. Arrangemanget är öppet mellan kl 13 – 19. Högläsningarna äger rum kl 13.30, 15.00 och 16.30.
Alla som vill, kan och har möjlighet att komma är hjärtligt välkomna!
Tiden springer och den oplanerade pausen blev av oskrivna skäl lite längre än planerat…
Nu är jag här tillsammans med en brokig skara av böcker från årets bokrea. Dikter av Sylvia Plath, Brev i April och andra dikter av Inger Christensen, Bram Stokers Dracula och Charlotte Brontés Jane Eyre.
I samband med en tågresa hem från Jönköping passade jag på att läsa, Dikter av Sylvia Plath, en amerikansk 1900-talsförfattare som levde ett alldeles för kort liv från 1932 – 1963. Hon betraktas som en av 1900-talets förnyare vad gäller poesi och när jag läser får jag en känsla av att den tillvaro som beskrivs i hennes dikter är märkligt komplicerad och bräcklig vilket troligtvis kan förklaras med att hon led av återkommande depression. Jag upplever hennes dikter som något obehagliga och svårtolkade, samtidigt som det ändå finns något skört och vackert som skiner igenom lite varstans.
Jag har ännu inte hunnit läsa den danska poeten Inger Christensens (1935-2009), Brev i April. Men bläddrandet har väckt min nyfikenhet och jag fastnade för dikten som diskuterar dikten (syns på bilden nedan) den tycker jag om så det här brevet ska jag passande nog ta mig an någon gång i april.
Dikt hämtad ur Inger Christensen Brev i april (Modernista, 2019 s.13)
Bram Stokers Dracula är en klassiker som ursprungligen gavs ut 1897 och jag skulle gissa att de flesta av er precis som jag har sett flertalet filmatiserade varianter av filmer om Dracula. Filmer som bygger på den irländske författaren Bram Stokers (1847- 1912) välkända roman Dracula. Nu ligger boken placerad i min samling av böcker ”att läsa” och när rätt tillfälle infinner sig så lär jag ge mig av till Bram Stokers äventyr om den odödlige greven Dracula i Transsylvanien.
Sist men inte minst.
Den engelska författaren Charlotte Brontés (1816-1855) klassiker Jane Eyre har jag redan läst, men med tanke på att den tidigare saknades i mitt bibliotek så kunde jag inte motstå att köpa den nu när den var på rea och jag ser fram emot att läsa den än en gång. Enligt texten på bokens baksida så står det att det är just Jane Eyre som gav upphovet till det feministiska begreppet The Mad Woman in the Attic som är en symbol för kvinnans inspärrade fantasi och tänkande. Boken som gavs ut under pseudonym 1847 har sedan dess fascinerat sina läsare.
Har du läst någon av de här böckerna? Vilken av dem är din favorit?
Det är alltid intressant att bekanta sig med nobelpristagarnas litteratur och just nu är jag i full färd med att bekanta mig med pristagaren för 2022, Annie Ernaux född 1940 i Frankrike.
Jag inledde bekantskapen genom att kika på den franska långfilmen Omständigheter som är baserad på en av Annie Erneauxs romaner. Filmen finns tillgänglig på svtplay i några få dagar till, den är absolut sevärd och borde ses av alla. Handlingen som utspelas 1963 baseras på en självbiografisk roman som skildrar situationen för en ung student som blir gravid i ett land där abort är olagligt. Filmen är gripande och min personlig åsikt är att den här typen av filmer och litteratur borde ses av alla för att skapa förståelse för frågor som handlar om jämlikhet mellan män och kvinnor, samt hur orättvist och ojämlikt konsekvenserna av en graviditet kan slå beroende på kön. Den här filmen skulle inte bara kunna användas som diskussionsunderlag i skolan utan även i politiska diskussioner som berör frågor kring abort, bildning och ett jämlikt samhälle.
När det gäller läsningen så är jag mitt uppe i åren, av Annie Ernaux (Norstedts, 2022). Åren skildrar händelser från författarens liv mellan 1941 och 2006, utan att upplevas som en traditionell självbiografisk roman, utan snarare som det beskrivs på bokens baksida ”ett slags egensinnigt kollektivt minne”. Svenska akademins motivering till Annie Erneuxs nobelpris lyder ” för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar”.
Min upplevelse av läsningen är att den ger en oväntad skildring av hur det kan ha varit att växa upp i Frankrike. Jag menar inte oväntad vad gäller hur det var att växa upp i Frankrike, utan snarare vad gäller den objektiva men ändå personliga berättartekniken som skildrar en situation på ett nytt sätt. Romanen är lättläst och skriven på ett sätt som gör den tillgänglig, inga uppstyltade komplicerade formuleringar utan snarare enkla skildringar, korta stycken som dock inte följer normen för traditionella skrivregler, samtidigt som dessa ändå finns i grunden och just därför kan brytas. En annan intressant detalj är att titeln inleds med liten bokstav, något som ger en känsla av och förstärker att berättandet och åren fortfarande är pågående.
Annie Ernauxs åren är en intressant roman som jag ser fram emot att läsa klart.
