Kvällen bjöd på en spektakulärt vacker dräktkavalkad inspirerad av 1700-talets franska överklass. Krinoliner, vertigulles, fantasifulla kreationer, vitpudrade frisyrer, även männen bar skor med klackar och rosetter som speglade så vackert i scengolvet. Det svarta scengolvet bjöd på tjusiga speglingar och skuggor.

Musiken var ljuvlig! Och det är så spännande att se det totala fokus som råder nere i orkesterdiket. Själva sången framfördes på det vackra konst- och kulturspråket, franska. Mina öron och mitt hjärta log av välbehag.

” Hon sa – Här är så vackert! Jag trivs verkligen här… tror du att det har med konsten och arkitekturen att göra eller är det känslan av att veta att man ska gå på en föreställning? Han svarade, – För mig är det känslan av att vara här med dig som gör upplevelsen speciell, allt det där andra skulle inte ha någon betydelse om jag var här utan dig.” Fina ord som värmer hjärtat en kylig vinterdag…

Massenets Manon, en opéra-comique som i slutet av 1900-talet sägs ha gjort en renässans på operahimlen. Ikväll läser jag in mig på den franska operan Manon av Jules Massenet – och jag känner mig så lyckligt lottad som har fått biljetter för att se genrepet på torsdag. Operan sattes upp första gången 1884….gissa om jag längtar…efter att få se årets version av denna franska historia…

Jag har hört rykten om att höstens uppsättning utspelas i ett elegant 1700-tal och de bilder som visas i höstens programtidning väcker förväntningar om en färgsprakande dräktkavalkad i rokokons tecken. Den svartvita bilden ovan kommer från någon premiär på 1934-talet enligt Operaboken som jag läser i. Åh, vad jag längtar… efter torsdagkväll med genrep av Manon på Malmö Opera!

Om man kan bli kär i en plats, så är jag kär i Malmö Opera. Jag njuter i fulla drag varje gång vi är där, njuter av atmosfären, arkitekturen, den vackra marmorfoajén, den pampiga trappan, de underbara skulpturerna och den magnifika konsten. Njuter av skulpturen med facklorna som brinner varje gång det är föreställning och framförallt av föreställningarna. Att besöka denna plats tillsammans med sin älskade make gör ju bara besöket ännu angenämare.

Nu har ju Miss Saigon haft premiär för ett bra tag sedan och alla som varit där, har varit lyriska och lovordat föreställningen, så förväntningarna var höga från min sida. Och nog var föreställningen magnifik alltid. När ridån öppnades kastades man rakt in i ett dimmigt, rökfyllt Vietnam. Den där dimman var så effektfull, precis som ljussättningen – vid flera tillfällen fascinerades jag speciellt av ljussättningen. Hur ljuset skapade mönster och förstärkte hela den visuella upplevelsen.

Orkestern skymtades längst bak på scenen och Å, vad jag gillade scenshowen, dräkterna, de fantastiska dansarnas stil och musiken.

Men samtidigt som temat känns på gränsen till uttjatat, är det tragiskt nog högst aktuellt. Handlingen i korta drag: Österländsk flicka/kvinna blir föräldralös på grund av kriget. Hon ser ingen annan utväg än att sälja sig själv, eller försöka finna en make som kan ta henne med bort från det krigshärjade landet . Kim som hon heter blir kär i en västerländsk man, Chris. De blir ett par, ”gifter sig” men Chris måste så småningom resa hem till USA.

Kim som troget väntar på Chris, föder dessutom hans barn. Detta gör att hon blir utstött i sitt land eftersom hon därmed anses svika sin egen kultur. Hennes barn blir utstött och kallas för bastard, men efter flera år får mannen veta att det finns ett barn kvar i Vietnam som har är far till. Vid det laget är han gift med en amerikansk kvinna, han berättar historien för henne och de reser dit.

Medans Kim väntar på att Chris ska återvända, blir hon uppsökt av den Viatnamesiska man som hon egentligen lovats bort till som barn. Han vill att de ska göra sina döda föräldrar till viljes och bli ett par men då Kim berättar om sitt barn vill han röja barnet ur vägen först. Kim ser ingen annan utväg än att skjuta Thuy för att rädda livet på sin egen son. I efterhand plågas hon av dåligt samvete för mordet.

Chris och hans nya fru anländer några år senare. När Kim får veta att Chris gift om sig blir hon förtvivlad, men hon vill att de ska ta med sig barnet till väst – för att barnet ska få ett bättre liv. Tveksamheter uppstår och det hela slutar med att Kim tar sitt liv för att hon tänker att det kommer att rädda livt på sonen om han får följa med sin far till väst. Då tar Chris med barnet hem.

Hujedamej vilken sorglig historia.  En tragisk historia…men en fantastiskt bra musikal.

Igår på konstmässan, hade jag den finaste utsikten då vårt utställningsbås var placerat alldeles intill dessa ”Ishästar från Ladoga”, av konstnären André Prahl. Jag fascinerades av dessa hästar som är tillverkade av drivved.  Att personen som tillverkat dem har en känsla för hur hästar rör sig syns tydligt på de väl sammanfogade djuren.

Konstverken väckte en känsla som fick mig att så gärna vilja svepa in en av hästarna i en ullig filt, bära den med mig hem och placera den på en upphöjd plats. När man betraktar hästarna närmare inser man att varje häst ser så sårbar, naken, uttrycksfull och skör ut att man vill ta hand om den/ge den tröst. Och vid närmare efterforskning inser jag att det finns en gripande historia som ligger bakom upphovsprocessen.

Av alla dessa hundratals fantastiska konstverk jag såg igår, är den bild som dröjer sig kvar i mitt inre – bilden av ”Ishästarna från Ladoga”.

En föreställning i Molières tecken där skådespelarna undersöker de kulturella normer och värderingar som rådde inom det franska hovet under 1600-talet, och får oss att se parallellerna med nutid. Kanske var mänsklighetens beteende inte alls så annorlunda jämfört med idag. Skvaller, tomt babbel och förtal är knappast något vi är förskonade från idag, eller?

Misantropen – en flärdfull dräktfest och ett koketteri av krinoliner och vetugalls, höga vitpudrade peruker och män i pastelliga rosa och turkosblå kläder. Rosetter på skorna och vitpudrade ansikten med små moucher. En lek med repliker, rim och genusperspektiv på karaktärer. En stor portion humor och en ännu större portion av allvar och eftertänksamhet.

Visst finns det motsvarigheter till den tidens iscensättande och redigerade av det egna jaget och grupperingars vulgäritet i dagens samhälle.

Och var i dagens samhälle ger vi utrymme för en misantrop? En som ogillar, föraktar och vägrar anpassa sig till kulturella normer denne inte själv står ut med. En cynisk människa som inte står ut med all dubbelmoral. En som säger sina åsikter rakt ut, även om åsikterna anses obekväma. De flesta av oss anpassar sig till regler, normer och värderingar därför att det trots allt blir bekvämast för oss då. Om vi anpassar oss får vi vara med i gruppen, vi får socialisera och då får vi den där ”inbjudan till den stora festen”.

Alceste vägrar att anpassa sig genom att vägra vända kappan efter vinden men så går det som det går. Kan det vara så att detta är en sedeslärande historia? Och är det egentligen en komedi eller en tragedi? Och spelar det överhuvudtaget någon roll?

I slutet av pjäsen när alla de som anpassar sig till rådande kultur, minglar tillsammans framför lägerelden, spelar musik och har det bra.

Då vandrar Misantropen ensam iväg mot ett öde landskap – hon är ensam trots att hon var den som hela tiden höll sig till sanningen.

Det här var min lilla resumé av gårdagens föreställning av Misantropen på Hipp, Malmö Stadsteater. Föreställningen var spektakulär och in i vassen bra att jag mer än gärna skulle vilja se den igen. Och framförallt ta en promenad in bakom kulisserna för att titta närmare på dräkterna, prova dem;) och kanske rent av för att diskutera pjäsens innehåll med regissör och skådespelare. Enligt min åsikt är Misantropen ett alldeles underbart, allvarligt och filosofiskt intressant drama.

Konst ska beröra! Fotot ovan är en del av ett kommunägt konstverk som hänger på Folkets hus i Svedala. Och även om det egentligen inte ingick i gårdagens Kulnattaarrangemang så passade jag på att ”hälsa på” konstverket eftersom delar av Kulturnatta hölls i lokalen där konstverket finns. Konstnären är Gerhard Nordström och jag gissar att målningen är en del av samlingen med namnet ”Sommaren 1970”.

Första gången jag såg detta konstverk i verkligheten var i samband med att jag skulle se en annan utställning av denne konstnär. Då konstaterade jag att de här naturmålningarna som hänger i Folkets hus är vackra men samtidigt lite intetsägande därför att de inte berörde mig på djupet. Undantaget från denna målning som jag fotograferat ovan – den är intressant eftersom man börjar undra var människorna finns. Ett dukat bord mitt ute i naturen, väcker frågan – var är människorna? Senare besökte jag en annan utställning i Ystad (med konstverk av samma konstnär, dvs G. Nordström)där andra målningar från samlingen Sommaren 1970 visades.

Där blev jag djupt berörd och chockerad eftersom samlingen ingick i en politisk debatt kring Vietnamkriget. Utställningen visade upp kontrasterna i världen, genom att kombinera en vacker fridfull natur med lemlästade blodiga människor från krigshärjade Vietnam. Kortfattat har konstnären kombinerat dokumentära mediebilder från Vietnamnkriget med en västerländsk vacker natur och ibland till och med i kombination med fridfulla bilder av familjer som höll picknic i gräset. När man ser en sådan utställning blir man chockad och illa berörd samtidigt som tankarna sätter fart. Vad är det konstnären vill säga? Utställningen kan väcka en debatt som får fart på människors tankar och idéer. Utställningen visualiserar en idé om något som konstnären anser angeläget att föra fram i rampljuset och det är sådana utställningar som är verkligt intressanta – enligt min åsikt. Och sedan jag insåg att detta konstverket har ett budskap och ingår i den där samlingen – stannar jag upp och betraktar jag det på ett helt annat sätt.

Det är bland annat den typen av samhällsgranskande konst, dvs när konsten presenterar en idé och tanke om det liv vi lever – det är den typen av konst och diskussioner jag vill få igång på en Kulturnatta. Människor som kommunicerar och intresserar sig för djupare värden än det som är vackert på ytan.

Jag inser att det kommer att ta tid att få igång ett sådant samtal på en liten ort, där många människor uppenbarligen inte alltid är så intressade av vad konst egentligen är – många vill bara titta på en tavla som föreställer en förskönad bild av en plats eller något annat de tycker om. Jag tolkar detta som att gemene man är lite rädda för verkligheten, varför skulle människor annars ta så illa upp när konstnärer presenterar idéer som hämtats ur det verkliga livet?

Kanske just därför att vi ofta vill fly verkligheten och drömma oss bort till en vacker trädgård med ett trivsamt hus. Eller titta på och alla dessa vackra små hantverk, små föremål vi kan köpa med oss hem och pynta våra fasader med. Självklart gillar även jag det som är vackert, fina målningar och vackert hantverk som jag likt många andra gärna samlar på mig. Men för mig är detta inte tillräckligt då jag vill att konstens egentliga värde ska framträda. Livet är ju trots allt inte alltid den idyll man önskar, men jag är fast övertygad om att vi har möjlighet att påverka våra liv om vi betraktar och utgår ifrån verkligheten så som den är. Konstverk som berör, uttrycker ofta idéer med inspiration ur det verkliga livet.

Jag önskar ett galleri och en Kulturnatta där det finns utrymme, både för den samhällskritiska konsten, för idéerna och alla de vackra estetiskt tilltalande hantverken och målningarna. Som den samhällsgranskande kulturnörd jag är så kan jag inte låta bli att reagera, kritisera och analysera vad det beror på när det saknas balans och enbart finns utrymme för endera av stilarna. Beror det på att en liten ort inte attraherar utställare som representerar de nya idéerna? Kanske vill den typen av konstnärer bara ställa ut i de stora salongerna? Eller beror det helt enkelt på att vi som bor på små orter inte ger utrymme för idéer och dem som är avviker från normen?

Trots att gårdagens Kulturnatta blev en succé!, anser jag att det är angeläget att utveckla arrangemanget till nästa år. Jag tänker då på ett rikligare utbud som kan attrahera fler målgrupper. Jag anser att en Kulturnatta ska ge utrymme, inte enbart för det traditionella utan även för det som är annorlunda och inte lika etablerat. Och framförallt för den yngre generationen och deras olika former av kulturutövande.

Igår var det Kulturnatta i Svedala för andra året i rad. Lagom inför arrangemanget sattes vår nya skylt upp på parkeringen bakom Galleri KVIS. Och jag gillar den här gamla gammelrosa väggen… Och Jodå, jag har som vanligt mer att säga men det där andra får bli ett annat blogginlägg.

Ikväll har jag varit på konstmingel med föreläsning av Dennis Dahlberg, konstkritiker och lektor vid Beckmans designhögskola och på Konstfack. Och han pratade om mycket av det där som jag försöker göra mina elever uppmärksamma på. Han talade om att ” Konsten måste ha något att säga” och han uppmanade oss konstutövare att uttrycka oss så starkt som möjligt.

I mitt yrkesutövande som lärare ser jag det som angeläget att ge eleverna verktyg för att kunna kommunicera med bilder och tolka bilder. Jag vill dela med mig av min verktygslåda där det finns redskap för att kunna uttrycka sig och jag prövar olika angreppssätt för att väcka intresse. Men att väcka intresse hos grundskoleelever är nog en helt annan utmaning än den Dennis ställdes för idag, när han höll sin presentation inför ett 50-tal intresserade ”kulturnördar”.

I klassrummet pratar jag om om symboler, ikoner, kroppsspråk och minspel hos karaktärer. Om att fånga estetiken på bild, förvränga den i redigeringsprogram och  Vi utför bildanalyser och jag försöker förmedla bildens betydelse som kommunikationsmedel. En bild kan ju verkligen uttrycka så mycket mer än ord om man bara vet hur man ska handskas med bildspråket.

Kvällens mingel gav mig inspiration till att ta tag i en galen utställningsidé som jag samlat material till under några års tid… det är bara Tiden som saknas. Men i mitt inre planerar jag för en utställning till sommaren 2014 och jag har redan visualiserat exakt hur den ska se ut….

Den här fantastiska kvällen anordnades av konstnätverksföreningen Öppna Sinnen, som jag är medlem i!

Vi spontanbokade biljetter till Monica Z och begav oss till Malmöcity. Filmen Monica Z är väldigt sevärd, den baseras på jazzsångerskans storslagna karriär och gripande livsöde. Filmen gör musiken rättvisa och jag tror säkerligen att Monica Zetterlunds jazz kommer att få en renässans i samband med denna filmen.

Jag har själv aldrig varit någon storlyssnare av Monica Z, kanske beroende på att hon var som mest populär långt före min tid – men efter denna filmen kommer min Spotifylista att utökas med massor av Monica Z och kanske en och annan jazzlåt till. Filmen är riktigt bra! Och musiken alldeles underbar. Miljö och kostym tar oss med på en resa bak till 50- 60talet och väcker de nostalgiska tonerna från en helt annan tid.

Och efter att ha lyssnat till tonerna kan man inte låta bli att njuta av en sakta stads vandring genom Malmö stad…

” Åh det är skönt när mitt Stockholm är grönt
sakta gå hem genom stan
En kyss sen går man sakta igen
sakta en tur genom stan

Åh det är natt och på avstånd hörs skratt
Och man går hem genom stan…..”

För visst är det något visst med sena promenader i storstäder. Jag gillar ljuden, ljusen och alla de speglingar som bildas i kanaler, fontäner och små vattensamlingar här och där. – hur mysigt som helst. Vi brukar parkera i P-huset där det finns en stor graffittivägg bara för att det är så fint att kolla in alla nya eller gamla graffittimålningar. Man märker av att det finns någon form av graffittikultur, där snygga uttrycksfulla målningar ofta får vara kvar längre än de målningar som inte är lika estetiskt tilltalande….och jag gillar att betrakta motiven som bildas på trottoaren intill väggen.

Detta konstverk står vid Sveriges sydligaste udde, i gränsen mellan land och hav…alldeles intill Köpmannamagasinet. Jag tänker att det påminner om ett förlist skepp, vars vrakdelar flutit iland.

Just nu har en utställning med flera konstverk i gränsen mellan land och hav, tagit utrymme i anspråk. Mötet mellan forntid och nutid, är påtagligt. Mötet mellan lugnet och turistinvasionen…där längst ute kommunicerar konsten med harar som är blå och mänskliga avtryck i form av silhuetter – tryckta på väv. Förankrade i jorden, i mötet mellan land och hav – där finns utrymme för konsten…och möten mellan människor, djur och natur.

Häromkvällen deltog jag som publik  i ett ”konstsamtal” som hölls på Köpmannamagasinet. Inbjudna samtalsinspiratörer var konstkritiker Dennis Dahlquist från Kulturnyheterna, konsthistoriker Elisabet Haglund, pr. Kulturvetenskap Robert William och konst och designdebattör Clara Åhlvik – Temat för samtalet var bland annat desamma som utställningens titel ”Gränssnitt”.

Kvällen blev minst sagt intressant. Jag som var ”superpepp” på utvecklande diskussioner om konst blev lite förvånad av reaktioner från vissa i publiken som kände sig nödgade till att ifrågasatta den utvalda konstelitens rätt till makten att bedöma vad som är konst och vad som inte är konst. Några uttryckte sin frustration över att amatörernas kreationer inte får visas på de stora arenorna. De väletablerade inspiratörerna fick tacklas med en del ifrågasättande och jag tyckte att det var lite synd att samtalet inte riktigt fick hålla den riktning som tanken var. Visst kan man ifrågasätta konsteliten om man vill, men då måste man välja rätt forum. Som jag förstod det var samtalet tänkt att handla konstens kraft och möjligheter, utifrån temat Gränssnitt…och visst diskuterade vi Gränssnittet, konstens kraft och lyrik, vi pratade om ordets betydelse och om konstverk på olika platser i världen.

”Med Utställningen Gränssnitt Östersjön Smygehuk vill vi skapa en mötesplats för konst och vetenskap, en ny lyrik för Östersjön, dess stränder och angränsande landskap. Samtidigt vill vi göra Smygehuk till en aktiv symbol för denna lyrik med ett evenemang som lämnar avtryck och stimulerar till eftertanke.” (Citat från Trelleborg kommuns hemsida)

Där finns allt från gripande installationskonst som skildrar miljöförstörelse….

till traditionella målningar som i naturen skapar en tankeväckande kontrast till den verkliga naturen, den som vi hela tiden inspireras av och avbildar utifrån miljontals perspektiv…

Denna installation får mig till att fundera över om det vi ser är en konstinstallation eller en stol med sittplats för tre personer – en plats för gemenskap och samtal. Den för mina tankar till modern design, vintageinredning och till de där pampiga tresitsfåtöljerna som finns på Versailles…..En inspirerande stol.

Inne på andra våningen hänger den här glödande målningen som heter Iris….

Med facit i hand känns det fint att jag tog mig tid att åka dit och jag hoppas på flera liknande arrangemang. Min ordinarie kamera strejkade, så det fick bli mobilkamerabilder. ”Instagrammade” bilder med ”earlybirdfilter” och då händer det något nytt med bilden av hur konstverken i Smygehuk ser ut. Den verkliga bilden blir till en framställd bild av ett utsnitt ur min vardag, min verklighet. Bilden i sig är dock retuscherad och därmed inte ett helt sant utsnitt av verkligheten, eller?

När allt kommer omkring så blev diskussionen en smula likt ”performancekonst” av skälet att vi som var där var en varierad skara av människor med helt olika bakgrund och förhållningssätt till vad som är konst (Ni som var där förstår vad jag menar, blink 😉 ). Vi var där av olika skäl, samtidigt som alla lockades dit av samma tema. Och sådana Möten kan vara lika frustrerande som spännande och intressanta.

De där samtalen om bilder och konst är så värdefulla och otroligt utvecklande! Jag kan varmt rekommendera ett besök till utställningen på Köpmannamagasinet, speciellt om man är lite filosofiskt lagd och gillar att stanna upp och fundera över vad man ser och vad det kan vara ett uttryck för.

Och för mig som är engagerad i Galleri KVIS var det fint att upptäcka att en av utställarna, även har ställt ut på ”vårt” lokala lilla Galleri KVIS. Galleriet där alla åldergrupper får komma till uttryck, galleriet där både väletablerade konstnärer, hobbykonstnärer och amatörer får komma till uttryck. Det är just i de där oväntade kombinationerna som utmanar gränserna – de där spännande och utvecklande mötena som inspirerar sker!