Om rätten till min egen död är titeln på en antologi utgiven av Litteraturrundan (2021, Artes Librales AB) Vi är 28 författare som deltar med texter som på olika sätt bidrar till debatten. Boksläppet äger rum lördagen den 13 november kl 11.00 i samband med bokmässan på Lunds stadsbibliotek.
Jag som har haft förmånen att läsa igenom boken känner mig djupt berörd av de många vackert skildrade och gripande berättelserna som ingår i samlingen. Mitt personliga bidrag består icke helt oväntat av en dikt. Är du nyfiken på att kolla in vilka författare som deltar så kan du se namnen på fotografiet av bokens baksidestext nedan.
Vi lever i en tid där de flesta går runt med en mobilkamera i handen. En tid där vi oftast är redo att snabbt ta upp kameran för att dokumentera såväl oss själva som vår omgivning, men vad gör det här beteendet egentligen med oss? I samhället förs debatter om hur vi människor förvandlats till individualistiska och allt mer ego-centriska varelser vars beteende ofta kan vara allt annat än smickrande. Vi säger att vi strävar efter ett samhälle som bygger på jämlikhet och allas lika värde, trots att vi dagligen agerar på ett sätt som har en tendens att motverka allt det vi säger och tror på och frågan är hur många av oss som egentligen förstår vad det är vi håller på med? Detta är bara några av de funderingar som vaknar till liv när man läser Liv Strömquists senaste seriemagasin, Inne i spegelsalen (Norstedts, 2021).
Det är med en stor portion humor som Liv Strömquist har lyckats fånga ett modernt beteende, placera det i en historisk kontext och samtidigt koppla det till ett helt gäng sociologiska och filosofiska teorier på ett enkelt och greppbart sätt. Hennes texter och illustrationer är både humoristiska, ironiska och fantastiskt uppfriskande. I seriemagasinet, Inne i spegelsalen tar Liv Strömquist med oss på en resa som inte bara låter oss brottas med dagens utseendefixerade ideal, utan även lyfter fram några av de framgångsideal som styr och alltid lockar oss att vilja vara lite bättre, lite starkare, smartare, rikare och lite mer av allt. Hon belyser dagens identitetsskapande i ett samhälle där jämlikhet eftersträvas men via normer och nedärvda traditioner ständigt motverkas av oss själva under tiden som vi är upptagna med att passa in i våra förväntade förväntningar som befästs och skapas av oss själva.
Det jag särskilt gillar med den här typen av seriemagasin är att det finns ett djup och en mening. Någon som i detta fall ju är Liv Strömquist, har tagit sig tid att fördjupa sig i en eller flera teorier, försökt att skapa förståelse för mänskligt beteende och dessutom på ett tillsynes enkelt och greppbart sätt med hjälp av bild och text lyckats visualisera ett utsnitt av mänskligt beteende. Enligt min tanke är detta en förutsättning för att vi människor ska få syn på vårt beteende och förhoppningsvis rent av påbörja en förändring mot en ljusare framtid för fler än oss själva.
***
Tack alla ni som dagligen kikar in här på min webbsida, ni ska veta att jag uppskattar alla besök och fina kommentarer. Av olika skäl har jag under den här hösten inte inte varit den flitigaste med att uppdatera min webbsida och inte vidare flitig med att besöka och kommentera andra webbsidor, men livet har ju sina små upp- och nedgångar och efter mörker kommer ljus. Jag samlar mig, buffrar energi, tar några steg bakåt och tar sats rakt in i en ljusnande framtid.
Må gott, njut av livet och ha en underbar fortsättning på dagen!
Semestern är för länge sedan slut och återgången till arbetet har pga stora förändringar varit så mycket mer än bara det vanligt intensiva (därav min tystnad i detta forum). Jag skriver inte mer än så om den saken, utan väljer istället att berätta om en helt ny bekantskap. När jag besökte bokbussen i somras kom jag och bibliotekarien att prata om poesi, och han talade så gott om Demonen, ett verk av den ryska poeten Michail Lermontov, att jag inte kunde låta bli att låna hem.
Den ryska poeten Michail Lermontov (1814 – 1841) var bara 26 år gammal när han 1841 sköts ihjäl i en duell. Enligt förordet av Kristina Rotkirch, dök Michail Lermontov upp på Rysslands litterära himmel som en meteor för att i samband med sin död lika plötsligt försvinna. Idag betraktas han som en klassiker och hans litteratur har bidragit till att påverka den ryska litteraturen. Det sägs att han påbörjade Demonen redan som 14-åring och att han ändrade formuleringar och innehåll upp till åtta gånger innan han flera år senare kände att verket var fulländat.
Jag kan tänka mig att översättning av poesi är en utmaning som kräver kunskap om språkets innebörd, om bildspråk, idiom och att därpå dessutom ta hänsyn till komposition av versteknik. Bokens översättare, Lasse Zilliacus, liknar översättandet med ”en hel bergskedja att bestiga, en där varje sång betecknar en utmanande topp”.
Jag tycker om att utgåvan är tvåspråkig, även om jag inte kan ryska så är det intressant att se originalspråket intill den svenska översättningen. Språk är fascinerande!
Jag tycker om boken, även om det klassiska innehållet kan kännas lite banalt då temat är klassiskt, där det manliga representeras av en rastlös, missförstådd, ensam demon och det kvinnliga representeras av en förbjuden oåtkomlig flicka som är oskuldsfull, ung, vacker och adlig. Demonen flyger över Kaukasus när han får syn på den sköna Tamara. Han försöker erövra hennes själ, misslyckas och förblir lika ensam som han var förut men nu utan hopp och kärlek.
Det här är en bok jag vill undersöka mera, återkomma till och läsa fler gånger så när lånetiden går ut lutar det mot att jag köper ett eget exemplar. Språket är vackert formulerat och inbjuder till egna associationer kring kärleken, livet, döden och den eviga kampen mellan det onda och det goda.
Vad är det första du tänker på när rysk litteratur och rysk poesi kommer på tal?
Jag har nyligen haft en omtumlande läsupplevelse. Dagar av ensamhet, av Elena Ferrante (Norstedts 2017) skiljer sig från böcker jag läst tidigare.
Boken skiljer sig på det sätt att jag stör mig något vansinnigt på huvudpersonen som heter Olga, är 38 år och har två barn. När Olgas man lämnar henne för en yngre kvinna tar det inte lång tid innan hon totalt tappar greppet och blir alltmer förvirrad och galen. Hon använder fula ord, beter sig ansvarslöst och hamnar i en djup depression som driver henne till att genomföra vansinniga handlingar.
Det märkliga är att jag inte kunde sluta läsa boken. Elena Ferrantes beskriver denna galenskap på ett sådant fascinerande, verklighetstroget och tidvis skamlöst sätt att man drivs att läsa vidare. Den ursinniga berättarrösten bidrar till att skapa en story som är obehaglig och fascinerande på en och samma gång.
Jag har svårt att avgöra om den är något jag rekommenderar eller inte, så den saken får ni själv avgöra. Min nyfikenhet är väckt och jag planerar att låna fler böcker av Elena Ferrante.
Har du läst något av Elena Ferrante? Vad tyckte du isåfall?
Vinden viner utanför husknuten när jag tar mig an ett projekt som just nu handlar om att måla nya tolkningar till dikterna i min bok, Våra andetag andas haikusommar (2018). Målningarna kommer att ingå i en samling av bilder som ska visas upp i ett sammanhang som jag berättar mer om när det närmar sig.
Besökaren bär
budskap, bringar abstrakt bild.
Essensens kärna.
Saker som dikten kan få en att fundera på: Vem är besökaren? Vad är det för budskap denne kommer med? Om bilden är abstrakt, hur ska man då tolka dess innehåll? Varför är essensens kärna viktig, och hur vet man när man förstår bilden av essensens kärna?
Faktum är inspirationen till att lyfta fram dikter ur min egen bok kom när jag var på antologisittning häromdagen. En av författarna frågade mig om jag skulle vara med på årets litteraturrunda och jag svarade att jag inte kommer att ha något eget arrangemang eftersom jag inte har någon ny bok att visa upp. Då svarade hon något i stil med att ”En bok är alltid aktuell, den blir inte gammal och den upplevs som ny av den som inte läst den innan.” Vi pratade lite om hur ord och dikter talar till en oavsett hur nya eller gamla de är och hur våra erfarenheter gör att vi kan förändra våra egna tolkningar av det vi ser eller läser. Samtalet dröjde sig kvar hos mig och kanske var det just det samtalet som fick mig att gå hem och se på min bok med nya ögon. Faktum är att hon har rätt, boken har funnits här ett tag men dikterna man läser tolkas med nya tankar och erfarenheter i bagaget. Jag tycker om dikterna och att välja ut vilka dikter jag ska måla är ett äventyr och hur många av dikterna jag kommer att måla det har jag ännu ingen aning om…
Vad tänker du? Väcker dikten eller bilden några särskilda tankar hos dig? Och vad är det du först lägger märke till? Bilden eller orden?
” Allt i världen tillhör inte människorna. Teet och vattnet tillhör inte temästarna, det är temästarna som tillhör teet och vattnet. Vi är vattnets väktare, men framför allt dess tjänare.” (sida 85)
Vatten är en bristvara och den globala uppvärmningen har förändrat världen. Kina har tagit makten över Europa och den Skandinaviska Unionen som ockuperats av staten Nya Quian. Staten kontrollerar folket bland annat genom att kontrollera tillgången till vatten. Noria går i lära hos sin far som är temästare, ett yrke som innebär en hel del hemligheter varav en av dem är en dold vattenkälla.
Denna gripande framtidsdystopi är skriven av den finska författaren Emmi Itäranta som numera bor i England. Minnet av vatten är Emmi Itärantas debutroman (Modernista, 2017).
Trots att Nya Quian är under ockupation så är det är en vackert skriven bok. Författaren skildrar temästaryrket så väl att jag blir nyfiken på att vara med om en teceremoni. Vi får följa vänskapen mellan Noria och Sanja, svårigheten att välja mellan kunskap, släktskap och vänskap. Den mest betydelsefulla ingrediensen är vatten och boken väcker många reflektioner kring vatten och vattnets betydelse. Vatten är en förutsättning för liv så nog borde vi vara mer varsamma om vårt vatten.
Minnet av vatten är en allvarsam men vacker bok som tål en och annan djupdykning, och jag kan varmt rekommendera den.
—-
Allt läsande om te och temästare har gjort mig tesugen, så nu ska jag ta en kopp te och därefter blir det nog ett kvällsbad. Efter att ha läst den här boken är det lätt att känna tacksamhet över att leva i ett land där det räcker med att öppna kranen för att få tillgång till drickbart vatten.
En framtidsdystopi om ett Sverige som håller på att falla isär. På 381 actionladdade sidor i Paradis City (2021, Albert Bonniers förlag) målar Jens Lapidus upp ett segregerat Sverige i en nära framtid. I sin iver att skydda samhället från kriminella element har man rest murar runt no-go-zoner där människorna kontrolleras genom ”särområdeslagar”.
Fredrika är en av de poliser som fått i uppdrag att eskortera och beskydda inrikesministern när hon reser dit för att hålla valtal på ett torg fyllt av folk, där de hamnar i ett terrorliknande drama med skottlossning, kidnappning och skenavrättning. Polisen känner sig nödgad att samarbeta med den anhållne f.d MMA-fightern som skickas in för att hitta ministern i en värld där droger, misär och våld tillhör vardagen.
Paradis City är en fruktansvärd plats i en värld man aldrig någonsin vill uppleva, sprängfylld av action från början till slut och det värsta är att allt som händer skulle kunna hända i en nära framtid. Ingen skönläsning alltså, men underhållande, fartfylld och lättläst. Absolut en bok för den som gillar fartfylld action i kombination med framtidsdystopi.
Den här fina boken har jag mina goda vänner, Stina och Joakim att tacka för. Jag tittade till deras katt när de var bortresta och som tack-gåva fick jag inte bara en bok utan även en möjlighet att återupptäcka Harry Martinssons dikter.
Cikada är namnet på diktsamlingen från 1953. Boken är utgiven av Albert Bonniers förlag och skriven av vår folkkära författare och nobelpristagare, Harry Martinsson. Dikterna skildrar skönheten i naturen på ett alldeles särskilt sätt. Språket är så vackert att läsningen tidvis blir som en religiös uppenbarelse. Lyssna bara på hur vackert han skildrar gräset i Sommaren ”Gräset snärjde sig samman föll i varandras armar, började sammanflätas till valv som dolde bäcken….”
Det känns så självklart och naturligt att läsa hur gräset faller i varandras armar och jag går ut till gräset, betraktar de gröna stråna och funderar på varför jag aldrig tänkt i den liknelsen förut. Poesin öppnar upp för att se livet bakom fasaden och för att se livet från den ljusa sidan. Världen och vardagen blir så mycket vackrare och mer levande när man läser poesi och det är som om poesin får mig att skapa en buffert av erfarenheter och referenser att ösa ur när den grå vardagen gör sig påmind.
Cikada är en helt underbar diktsamling <3
Vad tänker du om Harry Martinsson, eller rent allmänt om poesi överhuvudtaget?
Om det är något jag är svag för så är det böcker. Mitt senaste spontanbesök i en bokhandel resulterade i att den här vackra nyöversättningen av Sapfo fick följa med mig hem. Sapfo är en grekisk poet/vislyriker från ön Lesbos där hon troligen föddes ca 630 f.kr och den här fina boken om Sapho på nytt är skriven av Bengt Eriksson (2020, Vaktel förlag)
Av Sapfos dikter som sägs vara mer än 500 till antalet återstår knappt en tiondel, som uppgår till ca 1 000 rader mestadels bestående av fragment. Av alla hennes dikter finns endast en komplett dikt bevarad. Sapfos poesi är känd för att kretsa kring kärlek och passion och det berättas att hennes sapfiska strofer var allmänt dyrkade redan under hennes livstid. Det finns inte mycket bevarat och dokumenterat om Sapfo som person, men det finns massor av spekulationer som tar stöd i dikternas innehåll.
Foto med dikt på sida 48, ur Sapfo på nytt
Det är söndag, regnet utanför mitt fönster övergår tidvis i snöfall, under tiden som jag kurar ihop mig i soffan tillsammans med Sapfo. Läser, njuter av detta andrum och drömmer mig bort till lyrikens värld. Fascineras av att dessa strofer som skrevs för över 2000 år sedan innehåller samma funderingar, passion och rädslor som människan bearbetar än idag. Sapfos strofer är vackra, otroligt gripande och tidlösa.
Offred är strikt bevakad dygnet runt och hon lever i den fundamentalistiska republiken Gilead som är landet där minsta lilla misstag kan leda till döden. Hon lever i en plågsam situation där vardagen präglas av rutiner, maktlöshet och fruktan. Hennes roll innebär att leva som tjänarinna i ett land där fertila kvinnors enda funktion är att föda barn till de människor hon tjänar.
Offred minns hur det var före Gilead. Hon minns hur det var på den tiden då Gilead var en del av USA, och hon levde ett vanligt liv tillsammans med sin man och dotter. ”Håll er lugna, sade de på TV. Läget är under kontroll.” så sa de före det att grundlagen upphävdes och landet blev en religiös fundamentalistisk republik. Det ända som håller henne vid liv är tanken på att fly, tanken på att en dag kunna återförenas med sin dotter och sin man för fly långt bortom Muren.
Min första kontakt med Tjänarinnans berättelse var via, var via den populära TV-serien The Handmaid´s Tale som sändes på HBO Nordic för några år sedan. Den populära serien baseras på Margaret Attwoods dystopi som gavs ut för första gången 1985. Pocketutgåvan jag läst är en nyutgåva från 2018 (Norstedts) som innehåller ett förord av författaren själv som berättar hur hon hämtat inspiration till att skriva boken från verkliga händelser som pågår på olika platser runtom i världen. Boken vänder sig mot bruket av religion som täckmantel för tyranni och den belyser betydelsefulla frågor som handlar om makt, klass, identitet och etnicitet.
Oavsett om man redan sett serien eller inte så är den här boken i högsta grad aktuell och läsvärd.
Har du sett serien eller läst boken, Tjänarinnans berättelse?
Chiyo-ni (1703-1775) var unik för sin tid då hon som kvinna lyckades etablera ett utrymme för sin poesi i en värld där kvinnliga poeter ofta hamnade i skuggan av de manliga kollegorna. Genom att välja bort giftemål och bli buddistnunna kunde hon uttrycka sig som konstnär och poet.
Ipomeans förgänglighet, Chio-nis liv och poesi, är skriven av Bo Ranman (Fri Press 2020).
Skriften är fylld av vackra dikter och det känns gott att ta fram den, sätta sig ner, bläddra och upptäcka nya fina haikufavoriter.
Basho (1644- 1694) är en av Japans mest kända haikupoeter. Jag har skrivit om denna boken tidigare, men med tanke på att den innehåller närmare tusen haikudikter är det en bok man gärna återkommer till. Dikterna är fint översatta och kommenterade av Lars Vargö (2018 Carlsson bokförlag).
Varje dikt presenteras i original, i transkriberad form, i någorlunda ordagrann översättning och slutligen fritt tolkat och översatt tillsammans med små förklaringar.
Basho sägs ha tagit sitt författarnamn efter en bananplanta och med den informationen blir den här dikten än mer intressant.
Detta tempel
har trädgården full
av bananplantor
På fotografiet ser ni Vargös tolkning och beskrivning av dikten. Det som är spännande är att hans beskrivningar gör att man får ut mer av dikten genom att de inbjuder till nya tankar. Jag tänker att kanske såg han sin kropp som ett tempel, med en trädgård där bananplantorna representerar haikudikter. Med den tolkningen handlar dikten om honom själv. Han skriver om sin relation till de haikudikter han bär med sig på vägen där han går….
Tusen haikudikter samlade i ett verk känns otroligt lyxigt.
Bekantat mig med den japanska haikupoeten Masaoka Shiki (1867-1902) som under sin tid betraktades som en av haikuns förnyare genom det att han gav dikterna ett realistiskt och vardagligt innehåll.
Författarnamnet Shiki är samma namn som ibland används för den lilla göken, “hototogisu”, som också är vanlig i den japanska poesin. Hösten sluter sig, är en skrift av Bo Ranman som innehåller en presentation och svensk tolkning av Masaoka Shikis haiku (Fri Press 2020). Boken ingår i en samling av skrifter vars syfte är att lyfta fram och presentera ett antal haikupoeter.
Jag fastnade för realismen, konstaterandet och igenkänningsfaktorn i dikten,
förra årets dröm
jag vaknar till detta årets
verklighet
Boken ingår i en serie av Bo Ranmans skrifter om haiku. Jag har tidigare skrivit om Ipomeans förgänglighet, Chio-nis liv och poesi, det inlägget finner ni här.
Min favorit är den om Chio-ni, men båda skrifterna är perfekta för den som vill bekanta sig med en japansk haikupoet och läsa en väl utvald skara av poetens haikudiktande.
Mitt första möte med den japanska haikupoeten Chiyo-ni (1703- 1775) ägde rum alldeles nyligen och jag blev förälskad vid första läsningen. Det finns en skörhet, en respekt för naturens förgänglighet och en förmåga att fånga ögonblicket som gör mig lycklig inombords när jag läser. En av utmaningarna för en haikupoet är att med få ord beskriva något stort på ett sätt som andra kan relatera till. När jag läser tolkningen av Chiyo-nis haiku blir jag alldeles upprymd och inser att jag vill veta mer, läsa mer och fortsätta att bekanta mig med denna kvinnliga haikumästares poesi.
Dikten om Ipomean, blomman för dagen är en av de dikterna som fångar min uppmärksamhet.
” Ipomeorna
har fångat min vattenspann
lånar grannens hink”
Den här fantastiska haikusamlingen, Ipomeans förgänglighet, Chio-nis liv och poesi, är skriven av Bo Ranman (Fri Press 2020).
