Talesättet Alla vägar bär till Rom sägs ha sina historiska rötter i tiden då den eviga staden Rom betraktades som världens huvudstad. På den tiden var Rom centrum för ett imperium som sträckte sig från Gallien och Spanien i väster till Egypten och Mindre Asien i öst och det var då alla vägar utgick från Rom. Det här är åtminstone vad som skrivs i den lilla reseguide jag nyss hade med på resan till Rom.
På bilden blickar jag ut över området i Palatinen och ruinerna av det som en gång var kejsar Augustus palats. Augustus levde ca år 63 f.Kr – 19 e.Kr.
Alla vägar må bära till Rom, och Rom må vara en historiskt storslagen och fantastisk stad på många vis, men jag kan ändå konstatera att det känns gott att vara hemma igen. – Borta bra men hemma bäst, är min melodi!
Jag är som sagt nyss hemkommen efter en sportlovsvecka i Rom. Just nu håller på att packa upp, bearbeta resans intryck och är i full färd med att programmera om mig själv inför morgondagens arbetsvecka.
Vi flög tidigt på morgonen när solen höll på att gå upp. De flesta stängde sina fönsterluckor pga av det starka solskenet men jag kunde inte låta bli att njuta av det bländande bildspelet på den vackra himmelen. Det är sällan man har förmånen att se molnen ovanifrån och det är så spännande att följa skiftningarna i nyanserna som bjuds där uppe ovan molnen.
Vi bodde i vackra och historiskt spännande Londonderry. Här står jag på gatan utanför vårt hotell och fotograferar. Tanken var att få tid att närstudera den vackra skulpturen som sträcker sig ut över staden, men schemat var helt enkelt för intensivt för sådana utsvävningar.
Här ser ni skolan vi besökte. Enkel och modern stilren arkitektur.
Här står jag i givakt med kameraväskan över axeln. Mitt uppdrag var bla att dokumentera pedagogiskt intressanta detaljer som tex lärmiljö. Här har hälften av oss anlänt till skolan och medans vi väntade på övriga gänget bad jag en kollega att ta en bild på mig. Bloggfoto 😉
Vi fick ett majestätiskt mottagande. I skolans foajé hälsades vi välkomna av prydligt uppställd personal och elever. Skolans kör sjöng och spelade för oss först när vi gjorde entré och ytterligare en gång lite senare på förmiddagen. Det var hög klass på framförandena och de skulle lätt platsa in i vilken operakör som helst. Med tanke på att jag publicerar bilden här i min personliga blogg så har jag av respekt för personlig integritet avidentifierat personerna på bilden.
På Nordirland bär alla elever skoluniform och för mig som gillar det visuella intrycket så är skoluniform något jag uppskattar. Jag tycker helt enkelt att det ser snyggt, stilrent och prydligt ut med skoluniform. Argumenten mot skoluniform brukar vara att den inte ger eleverna möjlighet att uttrycka sin personlighet, men eleverna har möjlighet att uttrycka sig som ni ser på bilden, med olika små pins, olika slipsar, olika längd på kjolarna, frisyrer och sådant. Jag tänker att en skoluniform förutom det visuella intrycket rymmer ett visst uppförande och att det blir mer tydligt att skolan faktiskt är en plats för lärande, arbete och utveckling. En uniform gör att gränsen mellan skoldag och fritid blir tydligare. Jag tycker att det hade varit spännande att under en testperiod på ca 3 år, införa skoluniform i Sverige och därefter göra en utvärdering och ta ställning till om detta är något vi vill anamma. Vad tycker ni om skoluniform?
Lärarna hade dock inga speciella uniformer, utan de undervisa i sina alldagliga kläder.
Rent visuellt var skolan hur trivsam som helst med stora ljusa utrymmen, glada färger och estetiskt tilltalande konst och självklart även elevarbeten. Målningen ovan har målats av en av de nunnor som ursprungligen startade upp skolan.
Ett vackert färgat glasfönster.
Temperaturen var betydligt mildare än här hemma och påskliljorna stod redan i full blom utanför skolan.
På kvällen när vi var på väg ut för att finna en restaurang där vi kunde äta tog vi vägen över den kända fredsbron. En fredsbro sprider goda vibrationer i ett område där många konflikter ägt rum. På fotografiet nedan ser ni fredsbron på håll. Två pelare som har ett visst avstånd men ändå skapar ett estetiskt tilltalande intryck där de står på samma bro sida vid sida, tillsammans.
Vi letade efter skulpturen där en protestant och en katolik sträcker sina händer mot varann men det var för mörkt och ont om tid. Vi hittade den inte. När vi åkte buss mot flygplatsen följande morgon åkte vi förbi den och då insåg vi att vi hade gått under skulpturen, det finns nämligen två broar på höjden…
De flesta byggnaderna i staden gick i den här stilen. Gamla pampiga hus byggda i sten.
Resan gjorde mig definitivt nyfiken på att besöka Londonderry och Irland fler gånger!
Tror inte att jag skulle överleva om det inte vore för att jag …Lever Min Dröm I Konstens Tecken. Lyssnade på en gammal spellista igårkväll när Per Gessles I Have A Party In My Head bara dök upp ur ingenstans och då insåg jag att det är precis så det är. Jag har ett alldeles eget litet party likt en egen liten show som pågår i mitt huvud, om och om igen. Musiken är mixad med konsten, drömmarna och där någonstans kryddas allt av det stora allvaret som präglar vägen. Tankarna må vara såväl surrealistiska som expressionistiska och realistiska bilder av drömmar om allt och ingenting.
”I have a party in my head
So beautiful, surreal”
…och det blir sällan som man tänkt sig…. man blir yr men det kan bli ganska bra ändå trots att det är Tuffa Tider för en Drömmare *
Tack till alla er läsare som tittar in här, och varmt tack för alla fina kommentarer <3 Hoppas att ni har överseende med att mina kommentarer hos er, för tillfället dyker upp sällan? Jag ser fram emot att läsa ikapp och återkoppla, snart.
Veckan som gått blev precis som jag förutsåg, extremt intensiv. Några händelser var mindre trevliga men desto flera var riktigt bra och några var dessutom enastående. En av upplevelserna innefattade en arbetsrelaterad blixtvisit på en skola i Londonderry, som ligger på Nordirland. Besöket där var kort men otroligt inspirerande och lärorikt! Med mig hem har jag massor av idéer och inspiration.
Ljuvlig lördag som gallerivärdinna med gallerimingel/häng och möten. Fantastiskt mysig söndagsshopping och middag tillsammans med finaste dottern min <3
Med mig hem följde fyra nya böcker. Böcker och en längtan efter att komma in i ett läsarflow som får mig att koppla av och bara vara här och nu, i stunden. Längtar.
Massor av funderingar och arbete inför en intensiv vecka. Kommande vecka skulle jag behöva klona mig själv i minst tre uppsättningar…
Intensivt, 7-kt intensivt, men jag kommer att överleva och imorgon är det en ny dag.
Jag har nyss vaknat upp till en ny dag med nya möjligheter. Idag är det lördag och den här lördagen kommer jag att tillbringa på GALLERI KVIS. Bilden ovan är från förra söndagen och jag poserar framför ett av de totalt ca 30 konstverk som kan ses på galleriet. Konstnären till konstverket heter Ulla Buhre och verket heter kort och gott Bilder från en ateljé. Vill du se mer av konstverket och utställningen så kika in på galleriets blogg som jag har uppdaterat med bilder av utställningens alla konstverk.
Det här kommer att bli en helg i konstens tecken på GALLERI KVIS. Det känns nästan lite magiskt att inviga konståret 2017 med årets första utställning. Målningen i bakgrunden på bilden ovan är en Gerhard Nordström.
När jag kom hem från jobbet igår fick jag syn på den här fina lilla snödroppe i rabatten utanför vår entré. Vårtecken och VårTeckensLycka <3
Ett utsnitt av C.O Hulténs Blå fågel i kombination med en spegelbild av mig.
Träskulptur av Lage Pergon.
Det är mycket nu. Mycket på jobbet och mycket på fritiden…
Just idag ska jag bara njuta! Först av en dag i konstens tecken på galleriet och sen en kväll tillsammans med goda vänner <3
”That’s somethin’ that a teacher can’t teach
When we die, the money we can’t keep
But we probably spend it all ’cause the pain ain’t cheap
Preach” (ur No Church In The Wild, av Jay Z X Kanye West)
Kulturyttringar är en spegelbild som kommunicerar något om den verklighet vi lever i. Musikvideon ovan ger oss ett tydligt exempel på ett samhälle som befinner sig på klippans brant. Kriminella gäng tar över bit för bit, förintar samhällsordningen, krossar och bränner respektlöst ner vårt kulturella arv.
Vad händer med mänskligheten om vi förlorar vårt arv? Vad händer med mänskligheten om vi förlorar vår tro på framtiden? Vad händer med mänskligheten om vi förlorar vår tro på demokrati, etik, moral och struktur?
Jag har fått nog! Jag ställer inte upp på att underhålla en ignorans av den verklighet som breder ut sig på många håll i världen. Jag är trött på att behöva uppleva hur samhällets resurser hela tiden slukas upp av människor som inte kan följa regler och som inte kan bete sig enligt lag och ordning. Jag är trött på att bevittna hur människor som bidragit till att bygga upp samhället lämnas ensamma helt utan resurser. Jag är trött på att bevittna att det oftast är den som skriker högst som får mest uppmärksamhet. Jag är trött på bevittna hur människor samlas i mobbliknande gäng för att ”kasta sten” på alla oss som strävar efter ett välfungerande samhälle. Ett samhälle där alla bidrar efter förmåga, och där den som behöver resurser ges bästa möjliga stöd.
Vad är det för värld vi lever i när vi inte får uttrycka våra åsikter fritt? Det finns många platser vi inte vågar beträda pga det innebär en för stor risk. De flesta av oss undviker dessa platser utan att tänka på att undvikande på sikt gör problemet större. Till sist kan inte ens de människor som tjänar samhället ta sig dit för att hjälpa, därav begreppet ”No Go Areas”. Människor gör sådant som är värre än att kasta sten. Vi läser om detta dagligen, ändå finns det så många som blundar för problemet. Konsekvensen blir att vi får ett samhälle där man inte kan känna sig trygg någonstans. Vad är det som händer i vår värld? Vad är det som händer i vårt Sverige?
Tar man sig vatten över huvudet? Tar man på sig mer än man orkar bära? Ja, då det är det på förhand mest sannolikt och troligt att man inte reder ut situationen. Ett samhälle bör enligt mig styras med såväl hjärna som hjärta. Ett samhälle bör ta lärdom av sin historia för att undvika samma misstag. De retoriska begreppen ethos, pathos och logos var välkända redan under antiken, trots det glöms deras betydelse bort av människor i styrande position. Människor gör misstag som får ödesdigra konsekvenser för andra.
Man kan inte bara utgå ifrån att det som fungerar i en kultur även kommer att fungera i en annan. Allt måste placeras i ett sammanhang likt en vetenskaplig studie där man lär känna sitt unika materiel innan man drar slutsatser om vilka åtgärder som kommer att fungera. När människor som inte har samma grundläggande värderingar samlas på en plats uppstår det ganska snart ett kaos. Kaos skapar stress, och stress skapar mer kaos som sprider sig. Tyvärr kan denna typ av kaos uppmärksammas på flera håll i vårt land och det är alldeles för ofta detta kaos bidrar till nödlösningar där man bara släcker bränder pga att resurserna som ska arbeta förebyggande tvingas att hjälpa till med att släcka bränder. En tillfällig brand är ju mest akut och måste på kort sikt prioriteras.
Ska vi kunna bidra till att förändra världen till en bättre plats på längre sikt, då måste vi börja med oss själva. Vi måste upprätta en plan. Vi måste inleda med att skapa delmål som är väl genomtänkta. Vi behöver känna förtroende för att de människor som befinner sig i beslutsfattande position har redskap för att fatta välgrundade beslut. Vi måste även ha modet att våga ifrågasätta när vi misstänker att besluten inte är välgrundade.
I ett samhälle är det viktigt att vi har en gemensam demokratisk grund att stå på där var och en ges rätten att uttrycka sin åsikt utan att riskera kränkning. Människor som ägnar sig åt att förlöjliga och håna andra – har oftast inte så mycket att komma med själv. Vårt samhälle behöver fler diskussioner som grundas på respekt för allas lika värde och rätt att uttala sig. Vi behöver fler diskussioner där människor ges rätt att uttrycka sina åsikter och där människor tar sig tid att lyssna på vad som faktiskt sägs. Vi behöver samtal där människor kan vara objektiva och komma med relevanta frågor kring sådant de inte förstår. Ett samhälle där vi kan lära av varandra och utvecklas tillsammans.
Det är skillnad på politiska samtal och poesi. Ibland verkar det som om människor har svårt att särskilja dessa genrer. I poesins värld ges tolkaren utrymme att läsa mellan raderna men i politiska samtal är det av högsta vikt att människor uttrycker sig tydligt och lyssnar på vad som sägs eller skrivs. På dagens arena finns alldeles för många som vägrar att lyssna på andra och som anser sig veta bäst. Dessa personer roar sig sällar med att uttrycka sina egna ställningstagande, men de roar sig ofta med att smutskasta och håna andras åsikter. Enligt mig uppstår ofta någon form av ”sandlådedebatt” som inte leder vidare.
Enligt min åsikt är det hög tid att sluta upp att gömma sig bakom dessa sandlådedebatter och istället börja fokusera på samtal där man lyssnar på vad som faktiskt sägs och skrivs. Samtal som leder framåt och som har ett fokus och en vilja att faktiskt förstå grunden som ligger bakom det problem som ska lösas. Vi måste se framåt och göra vårt bästa för att med hjälp av de redskap vi har kunna göra vårt land till en trygg och säker plats att leva i!
Kanske är det hög tid att stanna upp och reflektera. Kolla in vilka rubriker som får flest klick och vilka bilder som får flest delningar. Vill vi leva i ett samhälle där individer saknar förmåga att vara källkritiska? Vill vi leva i ett samhälle som befinner sig i kaos eller vi bidra till att skapa ett samhälle där människor kan känna sig trygga? Min personliga åsikt är att denna trygghet behöver skapas med hjälp av kunskap, utbildning och fasta ramar som bygger på relevanta bakgrundsfakta och välgrundade analyser.
Storslagna visioner och drömmar i all ära! Men vill vi att våra drömmar ska bli verklighet, då måste vi ha en plan som går att förankra i bilden av den verklighet vi faktiskt lever i – först då kan våra visioner om trygghet bli verklighet!
I mellandagarna passade min dotter och jag på att göra ett spontanbesök på Trelleborgs museum för att se utställningen, Manligt….myter, muskler och mustasch.
Jag fascineras av sådant som dräkthistoria, normer och kultur kring såväl män som kvinnor. Spännande med en utställning där man diskuterar vad manlighet består av och vad som betraktats som manligt genom historien. Hur ser myten om manlighet ut? Eller, kanske är det ingen myt? För visst har vi väl en uppfattning om hur den stereotypa mannen ska se ut, hur han ska bete sig och vilka roller han ska spela, eller? Vilken bild har du av vad som är manligt? Ämnet är högst aktuellt.
Ta en sådan sak som färgen rosa. Den rosa färgen betraktas idag oftast som en flickig och feminin färg, men den börjar återigen bli populär bland män och syns alltmer på herrkläder. Vad tycker du om män och den rosa färgen?
En rosa skjorta kan ju vara snyggt, eller varför inte en rosa tröja, en rosa fluga eller en slips med rosa detaljer? Hur snyggt som helst. Fast en rosa rock eller jacka på en man…ja där går nog gränsen även för mig. Själv skulle jag gärna bära en rosa kappa (jag har ju en lila) men jag skulle nog inte gilla om min man kom hem i rosa kappa… Fast å andra sidan så brukar han klä sig med stil, så om han mot förmodan kommer hem med en rosa rock – ja då skulle jag troligtvis gilla det ändå, eller 😉
Högklackade skor är ju snyggt på bilden ovan, men det är i en helt annan kontext. Tror knappast att det skulle gå att sälja in högklackat till dagens män. Inte är det vidare manligt ihäller, om man frågar mig.
Högklackade stövlar till män passade förstås bra i musikalen Kinky Boots, fast då handlade det ju om män som vill klä sig i kvinnokläder – så det är ju en helt annan grej. I ett sådant sammanhang kan det rent av vara spännande med människor som vågar sticka ut och bara vara som de vill vara.
Vad tycker du är en snygg och manlig klädsel?
Jag tänker att ens stil ska spegla ens identitet, så för somliga män är den manligaste klädseln en klassisk kostym, med en tjusig skjorta, slips och blanka skor. Andra män passar bäst i jeans och skjorta eller t-shirt med tryck och gympaskor. Några kan vara snygga i uniform, arbetskläder eller träningskläder – det beror som sagt helt och hållet på vilken personlighet mannen i fråga vill lyfta fram. Skönhet kommer ofta inifrån och sitter givetvis inte enbart i vad man har på sig. Kroppsspråket är betydelsefullt, precis som tonfallet i rösten.
Tänk så många tankar en utställning kan trigga igång. Själv utställningen var egentligen inte så jättestor men ändå sevärd, och manlig 😉
På Trelleborg museum finns även en utställning om Trelleborgs historia. Den är permanent så den har vi sett flera gånger. Just nu finns där ytterligare en utställning konstnären som är Trelleborg stolthet, Axel Ebbe… ni vet han som är upphovsman till den där sjöormen som står på torget i Trelleborg, Famntaget i Smygehuk – ni vet den där nakna kvinnan som sträcker sig mot havet (det sägs att det var skådespelaren Uma Thurmans mormor som stod modell) och Arbetets ära, på Möllevångstorget i Malmö.
Idag får det dock räcka med beskrivningen av utställningen som handlar om manlighet.
Solen går upp, och ner igen. Dagar passerar och jag befinner mig i någon form av transformation. Vägen är snårig och det värker i mina fötter. Trots att himlen tidvis faller ner och de senaste dagarna knappast varit någon smekning, så känns det gott att komma hem, falla in genom dörren och landa i en mjuk potpourri av bilder och poesi.
Det är den tid på året, då isen är stark och skör på en och samma gång. Alldeles för skör för tunga steg, men tillräckligt stark för att vara is.
Jag drar till skogs och trollar fram en skatt av flera steg som blir en promenad. Jag går tillräckligt länge för att må bra mycket bättre än vad jag mådde igår. En promenad är alltid mitt bästa medikament mot dåligt mående.
Nära naturen och där på marken, bland förmultnande blad och nästan helt borttöad snö; där nalkas våren med sin bladgröna glans. Snart är det vår!
Ha en fortsatt fin helg och njut av att bara vara!
Igår besökte jag frisören för att fylla på med lite ny rödfärg i utväxten och jag är så nöjd med frisörens resultat. De senaste åren har jag färgat håret själv eftersom min förra frisör som var jätteduktig på klippning och frisyrer, förutom att färga mitt hår alltid lyckades färga halva min panna och vem vill gå hem från frisören med röda ränder i pannan och ställa sig och försöka skrubba bort färgen? Inte jag, så då tänkte jag att jag lika gärna kan färga håret själv och det har fungerat bra, men det är en hel del ”meck” med att färga sitt eget hår, speciellt i nacken. Hursomhelst nu har jag funnit en frisör som verkar förstå sig på hur jag vill ha mitt hår färgat. Jag är nöjd!
Jag njuter av mina lediga dagar och har hunnit med en hel massa sådant som jag inte hinner med i vanliga fall, som filmmaraton med serier på svtplay. Jag har hunnit med både Fröken Frimans krig och Selma, efter det att Tove Olberg skrev om tv-serierna i sin blogg. Jag kan bara stämma in i tipskören, har ni inte sett Fröken Frimans krig och Selma så se dem. Serierna är fantastiskt bra!
Mitt arbetsrum har under det senaste halvåret befunnit sig i någon form av halvkaos. De här dagarna har jag organiserat och möblerat om. Ordningen börjar ta form, men är ännu en bit på väg. Ett problem med min kreativitet är att jag ofta sparar på allt möjligt därför att jag tänker att materialet kan användas till något vackert, som för att tillverka vykort, göra kollage, decopage, presentaskar…osv. Vackra presentsnören av siden fungerar utmärkt som hårband eller som nya presentband. Jag tycker helt enkelt om att återanvända sådant som fungerar att återanvända och jag drömmer om ett större arbetsrum, en ateljé där alla mina saker får plats.
Jag har spenderat massor av timmar framför datorn och experimenterat med att modernisera GALLERI KVIS blogg. Konst- och kultur är något jag prioriterar och mitt engagemang i galleriet tar massor av tid i anspråk, men det är samtidigt mycket lärorikt och ger mig en hel del spännande erfarenheter, nya kontakter och självklart massor av ideellt arbete. – Men vad gör man inte för konsten? Konst är betydelsefullt och jag tror inte att jag själv skulle lyckats ta mig dit där jag är idag, om det inte vore för att jag har konsten som ledstjärna och redskap för att ta mig framåt i livet. En liten bild kan skapa insikter och funderingar som skapar ringar på vattenytan och leder vidare till nya bilder och nya insikter och perspektiv på livet.
GALLERI KVIS firar 10-årsjubileum 2017 och vi i styrelsen gör allt vi kan för att året ska kantas av festligheter, spännande utställningar, inspirerande möten, givande samtal och massor av besökare och nöjda utställare. Vi vill också bjuda besökarna på en mix av olika typer av utställningar och många nya intryck. Jag administrerar både hemsidan och bloggen, och bloggen ger alla er som inte har möjlighet att besöka galleriet en liten bild av vad som visas så ni som inte har möjlighet att besöka galleriet rent fysiskt – ni kan alltid besöka vår blogg. Jag brukar lägga ut några fotografier från varje utställning. Kolla gärna in den förnyade bloggen och skriv en liten kommentar med synpunkter, länk finner du här GALLERI KVIS.
Fler saker står på kö i min att hinna önskelista men eftersom jag arbetar bäst när det är ordning på saker och ting är första prio att organisera klart i mitt arbetsrum. Därefter ska jag planera kommande termin i skolan och för den har jag massor av pedagogiskt spännande idéer som jag hoppas hinna förverkliga medans jag är ledig. Terminerna är ofta så fyllda av arbete att man inte hinner med att förverkliga de där bonusidéerna som gror och dyker upp i hjärnan.
Böcker ska läsas, dikter ska skrivas, fotografier ska tas med mitt första vidvinkelobjektiv :), bilder ska målas, redigeras, låttexter ska analyseras, en nyårsmiddag ska arrangeras, danser ska dansas, beslut ska fattas och ett liv ska levas.
Och vad vore livet och allt det där fina? Jag menar hur skulle vi veta att det finns? Om det inte fanns en smula vemod? Parallellt med allt det fina, finns en sorg i mitt hjärta. – Då som nu, för alltid. Förändringarnas vindar blåser och det känns tungt när något suddas ut, försvinner och lämnar djupa sår – men då som nu för alltid – När något lämnar blir det plats för något nytt och så länge men lever går livet alltid vidare, och det är upp till oss alla av göra det bästa möjliga av det liv vi har <3
Malmö Operas teaterchef, Bengt Hall inleder Kinky Bootsprogrammet med att skriva, ”Konst kan vara ett kraftfullt vapen mot fördomar. Även när den som musikal vill underhålla, ja, blända sin publik. Kinke Boots är en musikal som handlar om respekt. Om att acceptera andras livsval. Inte bara dem vi själva förstår. Det är en respekt vi alla måste visa. Det är en respekt vi alla har rätt att kräva. Kanske kan Kinky Boots hjälpa oss att inse det. Och samtidigt blända oss medan höstmörkret faller på.”
Jag tycker om den här inledningen, som poängterar hur man kan använda konst för att ställa människors fördomar på sin spets genom att belysa frågeställningar som starkt berör oss människor. Ni som följt min blogg en längre tid vet hur start jag brinner för konsten som språk- och medel för kommunikation. Konsten har en förmåga att nå oss människor på ett plan där de skrivna och talade orden inte riktigt räcker till. Konsten har som språk dessutom en förmåga att nå människor som inte talar samma språk. Konsten når över gränser men då under förutsättning att det finns en någorlunda gemensam kultur för hur man tolkar bilder.
Det som gjorde mig nyfiken på musikalen Kinky Boots var när jag läste att det är Cyndi Lauper som skrivit musiken. Jag tror inte att det finns någon (i min ålder) som tog sig igenom 80-talet utan att ha tokdansat till Girl just wanna have fun, eller sjungit med i True Colors.
Kinky Boots är inte bara en flärdfull och glamorös musikal som handlar om ytliga ting som vackra skor. Kinky Boots belyser frågor som är allt annat än glamorösa, som hur det är att inte passa in i normen för hur en människa ska vara, och hur det är att riskera att förlora sitt arbete. Frågor om identitet, makt och sexualitet är centrala.
Kinky Boots är baserad på en sann historia om hur en skofabriksägare i Northampton undviker stängning genom att tillverka stövlar med höga stilettklackar åt män.
Denna gång besökte jag Malmö Opera tillsammans med ett gäng kollegor och det blev ett fantastiskt fint avbrott i vardagen som gav oss ny energi att ta itu med ett stressigt terminsslut och allt det innebär. Föreställningen var helt fantastisk, medryckande och alldeles underbar. Jag önskar att alla kunde få möjlighet att se föreställningen och själv skulle jag gärna se den några gånger till om det vore möjligt.
En riktigt välgjord operaföreställning kan dröja sig kvar i medvetandet länge och det är precis vad Figaros bröllop gjort. Nu har det hunnit gå några veckor sedan jag och en tidigare kollega besökte Malmö Opera tillsammans. Att besöka operan med just den här fina kollegan kändes förträffligt. Vi passade på att inleda kvällen med att äta en delikat matbit tillsammans i operans restaurang för att få tid att prata om allt möjligt som hänt sedan vårt senaste möte.
Musik komponerad av Mozart har en förmåga att bädda för succé och det var precis vad denna föreställning blev. Figaros bröllop är ett mästerverk! Texten sjöngs fram på vackert klingande italienska. Sång, musik, kostym, scenografi och ljus var alldeles förträffligt och jag skulle mer än gärna se föreställningen några gånger till.
Figaros bröllop är ett relationsdrama med inslag av sängkammarfars och psykologisk komedi. Operan handlar om kärleksparet Figaro och Susanna som ser fram emot att gifta sig. Men precis som i de flesta andra draman så finns det någon som vill sätta käppar i hjulet och här är det greve Almaviva som spanat in Susanna. Grevinnan Almaviva vill lära sin otrogna make en läxa, samtidigt bröllopet skjuts upp.
Fler personligheter blandar sig och förvecklingarna involverar pagen Cherubino som skrivit en kärleksdikt till grevinnan. Folk klär ut sig, gömmer sig och försöker lura och överlista varandra men ett tag blir allt bara så invecklat och komiskt att man inte kan låta bli annat än att brista ut i skratt. Detta trots att det under ytan pågår någon form av klass- och könskamp.
Det här är en opera som slutar lyckligt så när föreställningens slut närmar sig firar det älskande paret Figaro och Susanna äntligen sitt bröllop<3
Musiken och sången var en upplevelse i sig och scenografi och kostym en annan. Den här föreställningen var en fröjd för ögat och jag tyckte så mycket om de glamorösa kostymerna som gav en känsla av att vara både moderna och historiska på en och samma gång. När det gäller scenografi är jag svag för schackrutiga golv, så det schackdraget gillades skarpt.
Opera gör sig helt klart bäst i verkligheten, men om du inte har möjlighet att gå och se Figaros bröllop, kan du kolla in filmklippet från Malmö Opera som jag länkat till ovan. Annars går det ju alltid att låna hem en film/skiva eller leta upp spellistan på spotify och bara sätta sig ner och njuta av att lyssna till musiken.
