Tänkte bjuda lite väderlekskontrast genom att dela med mig av ett hett sommarminne från vår semester i Kalifornien/Nevada. Death Valley National Park är känt som en av världens hetaste platser, för sitt ökenlandskap, den mäktiga naturen med vackra bergskedjor och extrema temperatur. Vi befann oss i Kalifornien just vid den tidpunkt då där brukar vara som varmast. 
Den här typen av varningsskyltar finns utplacerade lite varstans längs med vägen och parkeringsplatserna i Death Valley. Vi körde från hotellet tidigt på morgonen för att slippa den värsta hettan, men det hann ändå bli 47 grader varmt medans vi var där. Att långvandra i Death Valley vid denna tidpunkt på året är inte att tänka på, utan man kör helt enkelt mellan de olika sevärdheterna. Vid varje sevärdhet finns en parkeringsplats där man ställer bilen och sedan beger man sig ut på kortare vandringar. Att ge sig iväg på en sådan här resa utan mängder av vatten och air condition i bilen hade varit otänkbart. Personligen hade jag nog inte själv kläckt idén om att besöka Death Valley, men familjen längtade efter äventyr och med facit i hand så är jag glad för att vi åkte dit. Death Valley är enastående och påminner inte om någon annan plats så det här var sannerligen en het men mäktig upplevelse.
Första stoppet gjorde vi vid Devils Golf Course som en gång i tiden varit en havsbotten. På marken syns spår av kristalliserade salter som skapar intressanta mönster i den stenhårda sanden. Här varnas man för att gå längre sträckor eftersom den ojämna marken gör att det är lätt hänt att man skadar sig.
Här utforskar och fotograferar Emelie omgivningarna samtidigt som jag passar på att fotografera henne.
Nästa stop var BadWater Basin som är världens lägsta plats. Här finns en liten antydan till vattenhåla som mest liknar en stor vattenpöl. Namnet Bad Water Basin kommer av att vattnet är odrickbart.
Här är extremt hett och växligheten lyser med sin frånvaro, på marken syns salta spår av den havsbotten som en gång varit här. Här var så varmt att man enbart orkar gå korta sträckor samtidigt som man kontinuerligt måste dricka mängder med vatten för att överhuvudtaget klara av att röra sig framåt.
Robin undersöker saltkristallerna som skapar intressanta mönster på marken.
Solen stod högt på himmeln och i ryggen bakom BadWater Basin omgavs vi av de här mäktiga bergen.
Resan till nästa utsiktspunkt blev dramatisk. Vägen som ledde till Natural Bridges Canyon var mycket smal och extremt gropig, bilen höll på att fastna och vi pratade om att vända om men det gick inte att vända eftersom vägen var för smal. I efterhand läste vi att det utfärdades varning för att köra här om man inte hade terrängbil, eftersom det fanns stor risk för att bildäcken inte skulle klara terrängen och att man pga det utsatta läget riskerade att dö av hettan om man fastnade på denna ödsliga plats. Tack och lov för att vi hade turen med oss, bilen höll och vi överlevde.
Här var man tvungen att vandra en bra bit uppåt genom bergpassen för att komma till platserna där man kunde se de naturliga broarna.
Att uppleva den här typen av natur och att komma fram till de här gigantiska broarna kändes mäktigt. Tidvis som att kastas bakåt i tiden eller rakt in i ett avsnitt av en westernfilm, kanske rentav till familjen Macahan, ni vet de där avsnitten där när de föste kor genom den ogästvänliga och torra öknen.
Hettan var olidlig så när kom fram till den första bron stannande vi upp beundrade, och vände om för ta oss tillbaka till platsen där vi parkerat bilen.
Artists Palette är namnet på en helt otrolig plats. Här skiftar vulkanbergens färger beroende på årstid och väder. Tänk vad naturen kan kolorera på egen hand.
Anders och jag poserar framför A Palette of Color.
Hit skulle jag gärna komma fler gånger, kanske efter en regnperiod då det ska finnas en del växlighet med magnifika ökenblommor.
Mitt ute i öknen fanns ett litet hotellområde med ett turistcenter och en butik, Furnance Creek. Här var det gott att stanna upp, ta en paus och köpa lite kall dryck att pigga upp sig med. 
Utfarten från Furnance Creek. Tänk att någon överhuvudtaget orkar bo och arbeta på denna varma plats…och här ser ni beviset på dagstemperaturen på 47 grader.
Sista stoppet gjorde vi vid Death Valleys hetaste plats Mesquite Sand Dunes, som ser ut mer som en traditionell öken med milslånga sanddyner.
Vilken upplevelse! På vårt schema fanns egentligen fler sevärdheter som vi hade önskat att hinna med, men när vi kom hit kändes det som att vi skulle försmäkta av värme. Varningssignaler som huvudvärk, yrsel och illamående fick oss att sätta oss i bilen med air condition, dricka massor av vatten, äta lite salt och köra den långa vägen genom öknen tillbaka till vårt hotell.
Precis utanför Death Valley fann vi ett operahus som vi inte kunde låta bli att stanna och undersöka utifrån och av informationen på huset kunde vi konstatera att det faktiskt ges föreställningar här lite då och då. Och det hade ju varit spännande att se en operaföreställning här vid något tillfälle…
Med facit i hand skulle jag som sagt gärna resa till Death Valley fler gånger för att hinna utforska mer av området. Vi hade många upplevelser på vår Kalifornien agenda med en fulltecknad planering och i den fanns bara en dag för Death Valley. Blir det fler besök här skulle jag gärna resa hit strax efter en regnperiod för då brukar ökenblommorna blomma och här finns lite mer växtlighet.
Må väl!
Christina Karlsson ©
–
