Frukost på sängen och presenter från favoritbutiken (kreationen på bilden ovan) = ett riktigt trivsamt uppvaknade…
Jag kan avslöja att det är inte Chanel no 5 i glaset, även om det faktiskt ser ut så….
Eiffeltorn fungerar utmärkt som skulpturer, halsband eller varför inte som ett stilleben…tillsammans med mina rosor bara för att det är vackert…
Jag blir så lekfull av att analysera denna bedårande poesi att jag knyter en rosa rosett kring flätan i håret och gör ett halsband av Eiffeltornet och sedan känner jag mig sådär rosettomslingrad, drömsk och poetiskt flickaktig. Några droppar Chanel no 5, lilablommig klänning o långkofta med volanger… jag andas luften från Paris och sen hör jag hur äppelträdet viskar i vinden och de små ugglorna hoar från sina bås i bokhyllan…litteraturen viskar de mest förunderliga ting för att ibland brista ut i ett ho-ho-hoande och ek-ekokoande – Mina glasögon ser ur ett ekokritiskt perspektiv och tolkar lyriken som neoplatonsk, grundad på teorier som ugglorna viskar, What is nature? sen blir det ekokritiska analyser ur flera perspektiv…om och om igen…
Vin, kakor och Eurovision songcontest 2013 på tv:n. Är man uppsatsskrivare så är man, jag hade inte vare sig hört eller sett något av bidragen tidigare så för mig blev det en överraskning. En positiv sådan. Jag tyckte att årets festival höll en ovanligt hög kvalitet, det fanns flera bra låtar, artisterna var snyggt klädda och showen, dvs det estetiska var allmänt tilltalande. Och Petra Mede var urtjusig i sina Gaultierklänningar. Jag röstade på Norge, fastnade för Margaret Berger och hennes ”I Feed You My Love”, den går varm på spotify just nu tillsammans med Frankrikes, Storbritaniens, Danmarks, Nederländernas och Sveriges låt.
Funderade på texterna, de flesta handlar ju om kärlek, men jag tyckte mig skönja en hel del miljö och naturskildringar…och det är intressant. Tänker att det skulle vara intressant att göra en ekokritisk analys av de där texterna…Är jag mitt uppe i något så är jag och det är både på gott och ont. Jag kan liksom inte släppa tankarna på uppsatsskrivandet och ibland kommer faktiskt en hel del goda idéer i samband med att jag gör något annat – att knyta samman olika föremål, teorier och idéer är så spännande.
Och en himla massa uppsatsskrivande, gräsklippande, ishockey och snart melodifestivalen…
så mysigt…Igårkväll träffades några av vi Surror (står för surrealistiskt måleri och systrar, även om vi inte är systrar) vi träffades hemma hos Jane som bor i ett helt underbart hus tillsammans med massor av Cocker Spaniel hundar, en av hundarna hade valpar som vi kelade med….och då ville jag så gärna ha en liten valp med mig hem…. Sen bjöd Jane på vin och jättegod mat som vi åt på tallrikar med rosenmönster och sen satt vi i den mysiga soffan med engelskt jaktmotiv och åt citronkaka på ryska assietter och pratade om allt mellan himmel och jord …Men det känns lite vemodigt att jag inte hunnit måla på hela året…samtidigt var det himla fint att träffa flickorna.
Idag blåste det något vansinnigt vid Orkanen i Malmö, håret ställde sig rakt upp och tanken på att leka med perspektiven väcktes. Visst är den vacker, byggnaden, jag gillar arkitekturen som är så kommunikativ. Snart är det 5 år sedan jag påbörjade mina studier, och snart kanske dagen kommer då jag berättar om min akademiska resa och om varför jag började studera just nu – mitt i livet…Men först ska det intensivläsas och den sista uppsatsen denna terminen ska skrivas. Och nu kommer snart Caroline, jag har paxat ett lämpligt bord i biblioteket för uppsatsskrivning…Nu ska det studeras intensivt minsann…
Dagens frisyr, presentsnöret fungerade utmärkt som hårband…och blomman på kragen kommer från en av farmors virkade dukar….
Varje gång jag lagar löksoppa tänker jag på första gången vi åt löksoppa på Montmartre. Lök sägs innehålla en himla massa antioxidanter och vara rysligt nyttigt, så jag lagar gärna löksoppa.
Jag får aldrig nog av rosor. Ett rosenomslingrat hem vill jag leva i.
Levande ljus är så underbara och jag fascineras av speglingar och skuggor…
Tänk vilken lycka, det blev en present till mig mitt i veckan. Kan det vara de hjärtformade pannkakorna, månntro?
Helt otroligt, en tunika och en lila kofta. Imorgon ska jag nog ta på mig den lila koftan…
Jag tänker att maj är den månad då man verkligen borde ha semester, men vi har alltid som mest att göra i maj och december – så man hinner inte riktigt stanna upp och njuta. Titta bara på den här bilden som är tagen för några dagar sedan, gräset är långt och vi har fortfarande inte tagit oss tid att klippa gräset så snart är trädgården alldeles vildvuxen….Och de vackra rosenmagnoliorna har hunnit slå ut ännu mer, på kort tid just när man har som mest att göra tar hela naturen i och spricker ut i blom. Kanske är det ett tecken på att vi är en del av naturen – att vi har så mycket för oss, samtidigt som naturen har så mycket för sig med sin blomning och allt det där.
Igår upptäckte jag att rapsfälten börjat blomma och jag bara älskar blomstrande rapsfält, njuter så varje gång jag kör förbi och tänker – Oh, måste stanna och fotografera. Men är alltid på väg någonstans så ofta hinner jag inte stanna och fotografera och av tidigare erfarenhet vet jag att snart är det försent. Plötsligt en dag kör jag förbi och upptäcker att de blommat över…
En sak är säker, Våren är underbar! Maj månad är en av de finaste, vackraste och mest händelserika månader i naturen. Det är så skönt att kunna plocka fram vår- och sommarstassen och bara njuta av solens strålar som skiner….
Ni som har följt mig känner igen mig redesignade kappa som jag piffade upp för några år sedan och den får hänga med ett tag till…
Ett rum med röda rosor, blir rosenomslingrat, rosendoftande och romantiskt.
Safirblå heter den ljuvliga blå färgen, i tempursängen sover man så gott att man känner sig utvilad när man vaknar…
Närbild på kuddarna, jag är särskilt förtjust i den mönstrade som heter Elveden precis som tapeten. Vi slog upp namnet Elveden och det visar sig att det finns en engelsk by med samma namn, byn ligger i närheten av Cambridge. Namnet elveden härstammar från den äldre engelskans namn för älvdalen, latinets namn för nymfdalen enligt Wiki, så nu har vi döpt sovrummet till den rosenblomstrande nymfdalen, bara för att det låter så vackert.
Sänglampor med blå lampskärmar och på sängbordet har jag placerat en liten äppelblomskvist i den hjärtformade ljuslyktan som Anders fick av mig i alla hjärtansdagsgåva för en massa år sedan. Tillsammans med ljuslyktan vill jag minnas att han fick en dikt som handlade om att tända ett ljus för kärleken…
Är man en bokmal så är man, därför har det redan hamnat en del böcker på sminkbordet som är en trivsam plats för studier. Stolen i nyrokokostil har vi ärvt från Anders fastrar, rosenvasen har varit min farmors och pallen på golvet har en alldeles speciell historia. Jag fick den av min mormor i samband med att jag hade invigning av min design och syateljé (ateljén, som jag blev tvungen att avveckla efter trafikolyckan) då var den en sypuff och min mormor hade haft den sedan hon var ett litet barn. På den tiden hade puffen ett annat tyg, men för cirka ett år sedan redesignade jag sypuffen till en pall i samband med ett skolprojekt. Då döpte jag den till Rosenvilan. Numera förvarar vi program från de operor, musikaler och teatrar vi varit på. Det är så mysigt att ta fram programmen ibland och återuppliva minnena…
Kaffe i Ostindiakoppen passar utmärkt när det är massor av litteratur som ska plöjas igenom.
Den grekiska vasen köpte vi med oss från vår bröllopsresa på Korfu för 23! år sedan.
Och så en vy av den vackra utsikten över blomstrande träd och åkrar. Självklart ska vi hänga upp något vackert på väggarna men det får vänta tills jag är klar med min uppsats, dvs någon gång i början av juni.
Inte säger man väl nej om ens dotter frågar om man vill följa med och leta upp rullgardiner så att hon slipper vakna av att solen lyser rakt in genom hennes stora fönster. I och för sig låter det ju mysigt att vakna av solen som lyser in men när man ska sova vill man ju kunna mörklägga rummet så att man får ro. Vi stannade och köpte med oss sallad för att kunna äta lunch tillsammans i det gröna och så passade vi på att låna med oss Anakin eftersom han är ett så himla trevligt sällskap.
Nu har rosensockret väntat länge nog så igårkväll överaskade jag min kära make med hjärtformade pannkakor bakade av kärlek, rosensocker, vanilj och några andra ingredienser…levande ljus och vin trots att det är mitt i veckan. Klassisk musik från romantiken, med Prokofjevs Romeo och Julia. Och jag använde grytlappen som är virkad av Queen of Kammebornia som inspiration – tänkte att den bidrar med lite Love and play inspiration.
Grönsakerna avslöjar att det här är min pannkaka 🙂 Mannen min utesluter gärna salladen om det finns ett sötare alternativ, så han valde några enkla hjärtformade pannkakor med rejäla klickar sylt. Han brukar säga att det var behovet av sötsaker som fick honom att falla för mig och det låter ju sött…
Äkta vanilj från Bourbon använde jag för att ge smeten den där fina mörkprickiga färgen som kontrasterade till rosensockret…Hjärtformen fick jag fram genom att lägga en pepparkaksform på stekjärnet och sedan hälla smeten innanför formen. Om du ska prova så tänk på att formen blir rejält varm, så en grytlapp kommer väl till pass när formen ska lyftas upp.
Himla goda pannkakor blev det!
Det är alltid så mysigt att träffa Caroline och idag hade vi mycket att prata om eftersom det var alldeles för länge sedan vi sågs. I bloggsfären träffas vi ju förstås desto oftare och Caroline vet hur svag jag är för vackra dikter, fina ord, bildspråk och klurigheter – så för en tid sedan sände hon mig en vacker dikt av Craig Raine, A Martian Sends a Postcard Home. Dikter gör sig bäst på originalspråk och denna lyfter fram det vackra i det engelska språket. Dikten är ljuvlig och den inspirerade mig till att ta denna bilden…
Vi går samma svenskkurs, har samma typ av uppsats att skriva, båda vet hur tufft det är att sitta hemma och skriva uppsats. Man vill ju så gärna ha någon att ventilera sina idéer med, någon som är intresserad, lyssnar och förmedlar sina infallsvinklar. Att studera kan vara så himla intressant, utvecklande och förfärligt jobbigt på samma gång eftersom man aldrig kan koppla av helt och hållet. Men idag minsann fyllde vi på förråden genom att peppa varann att skriva våra uppsatser. Caroline läser ju dessutom dubbelt denna terminen, något som jag själv gjort tidigare och vet hur jobbigt det är – därför tänker jag att hon förtjänar en extra eloge. Fina, smarta solstrålslockiga Caroline – du är en pärla och en fin Vän!
Tänk vilken lycka att studierna berikar en med vänner!
Tänk att det finns så många intressanta frågor att fundera över. Vad är naturen egentligen? och var går gränsen mellan natur och kultur? Hur återspeglas kultur i natur och hur återspeglas natur i kultur? Vilken status har djuren i naturen och varför särskiljer vi människan från djuren? Människan är ju också ett djur? Är det människan själv som står för all miljöförstöring eller förgör naturen sig själv. Angriper djuren varandra och vad är det som säger vad som är rätt balans? Är det när förutsättningarna för människans överlevnad är som bäst? eller är det en utopi där människorna inte gör någon som helst inverkan på naturen och hur skulle människan isåfall ens kunna överleva när människans överlevnad i själva verket är beroende av naturen. Inte var det väl människan som fick dinosaurierna att dö ut, eller?
Jag har inga säkra svar men mina funderingar handlar om att människan, djuren och naturen gärna vill leva i en symbios med varandra där alla parter berikas av varandras existens. Och nu läser jag om hur vi i litteraturen förhåller oss till djuren och naturen och det verkar som att det finns lika många vinklingar och perspektiv som det finns människor – eller kanske är det som jag ibland upplever att alla människor talar om samma sak och ofta menar vi samma sak men vi har så himla många olika sätt att beskriva, förklara och uttrycka våra tankar, åsikter och funderingar på att vi ibland blir oense om vilket uttryckssätt som är det rätta. Vi blir mer upptagna av att övertyga än av att lyssna och ibland förstår folk helt enkelt inte vad vi säger eftersom vi talar olika språk – och visst har vi väl alla varit med om hur tokiga översättningar det kan bli när vi i brådskan väljer google translate för att översätta. När enskilda händelser tas ur sitt sammanhang finns det viss risk för att helheten går miste om den viktigaste pusselbiten av dem alla.
Dessa tankar väcktes under tiden som jag arbetade med en analys av poetisk litteratur, ur ett ekokritiskt perspektiv och läste What is Nature? av Kate Soper Skriv gärna och berätta om vilka tankar inlägget väcker hos er…
Jag har ytterligare ett examensarbete att skriva, förra terminen var det i bild och nu är det svenska som gäller. Jag laddar för slutspurten – deadline börjar närma sig. Och än så länge har jag inte hunnit skriva vidare mycket. Årets förutsättningar har inte varit gynnsamma, min dotter har varit allvarligt sjuk och jag allvarligt orolig, svärföräldrarna har blivit senildementa, sjuka, trillat och brutet ben, maken behöver operera sitt knä, vi hade påbörjat en renovering i årsskiftet som medfört att huset varit uppochnervänt sedan årsskiftet och mer än så har hänt under tiden, men tanken är inte att skriva en eländeskrönika. För med facit i hand tänker jag att det nog finns en superkvinna i mig ändå. Jag har stått på benen och hållit i många av trådarna, jag har funnits där jag behövts som mest, jag har stigit upp varje morgon, hängt med i studietakten (någorlunda) och gjort mitt bästa för att skapa ordning i kaoset. Jag har dukat fint och anordnat stämningsfulla söndagsmiddagar för familjen nästan varje vecka. Jag har piffat upp oredan genom att göra det fint på utvalda ytor.
Men visst finns det andra projekt som är viktiga för mig, projekt jag inte hunnit med, men med facit i hand känner jag ändå att jag prioriterat helt rätt. Och mitt i allt mörker har det funnits massor av ljus överallt, ibland har det varit svårt att se men om man öppnar ögonen och tror på sina drömmar – ser man ljuset överallt och varje dag sker små mirakel mitt ibland oss – det gäller bara att stanna upp och reflektera. Och när verkligheten inte lever upp till förväntningarna får man helt enkelt acceptera förutsättningarna som råder, ta saken i egna händer och göra vad man kan för förändra verkligheten och förutsättningarna tills man lyckas skapa det liv man vill leva – för det är ju trots allt så att varje människa har ansvar för sin egen lycka.
Nu har jag en uppsats att skriva, och jag är medveten om att jag gör det lite komplicerat för mig själv eftersom jag inte hunnit etablera säkerhet i metodformen. Jag väljer att analysera lyrik därför att jag älskar lyrikens förunderliga värld. Jag väljer att analysera poesi som jag blir glad av att läsa. Ekokritiken däremot är för mig ännu ett outforskat område och kanske är det just därför jag väljer det området, jag är helt enkelt nyfiken och vill bekanta mig med ett forskningsområde som ännu betraktas som nytt. Och idag äter jag tidig lunch vid sminkbordet samtidigt som det är där jag sitter och skriver på både uppsats och blogg. Och nej, det ska inte bli någon vana att arbeta i sovrummet, men idag tänker jag njuta av det nyrenoverade rummet – och när jag ändå ska undersöka förhållningsätt mellan Byggmästers poesi och naturen, djuren och ekokritiken då passar det utmärkt att befinna sig i ett rum där rosenrankorna frodas, där fåglarna kvittrar och där fjärilar fladdrar med lätta vingslag.
