
Jag har bekantat mig med Hundra dikter av Malmöförfattaren Jaques Werup (1945 – 2016). Werup skriver starkt och personligt, om livet, livsledan, ljuspunkterna, vardagen och meningslösheten. Det finns en tydlig röd tråd genom hela boken som gör att man får en upplevelse av att att den handlar om erfarenheter från poetens liv.
Dikterna präglas av ett vemod som ibland byts ut med komiska inslag, och ibland känns det som att allt utspelas på en scen, en teater.
Den är skriven på fri vers, varierat korta dikter och lite längre dikter som nästan övergår i någon form av berättande text även om det är poesi.

Det här boken, Hundra dikter från fyra decennier av Jaques Werup, med förord av Anders Culhed (Albert Bonniers förlag 2005) hade troligtvis inte hamnat i min ägo om det inte vore för att bokhandlaren talade sig så varm om Jaques Werups poesi. Om det är något jag är svag för så är det när människor talar passionerat om en specifik författare eller konstnär. Jag tänker att en bokhandlare har läst många böcker och borde därför ha utvecklat ett sinne för vad som är bra. Nu när jag läst boken vet jag att det var rätt att lyssna på tipset. Diktsamlingen gjorde intryck på mig, jag tyckte om att poeten låter sina erfarenheter lysa igenom så naket och starkt, tänker att det krävs en hel del mod för att våga skriva på det sättet. En på flera sätt inspirerande bok.
Må gott och ha en fortsatt fin dag!
Christina Karlsson