Det är tidig morgon. Utanför fönstret vilar det vintersvarta mörkret och hela villområdet tycks sova nästan som i den djupaste törnrosasömn…..inte för att jag tror att villorna kommer att sova i hundra år, utan för att det ser sådär sagolikt och vackert ut. När jag blickar ut genom fönstret är det släckt i alla husen – endast en och annan julslinga lyser upp i trädgårdarna längs gatan som för att skvallra om att där inne bor någon som tycker om att lysa upp den mörka årstiden. Om jag känner mitt villaområde rätt så kommer lamporna att börja tändas inom en timme och innan vi hinner blinka är det liv och rörelse utanför fönstret.
Men det jag tycker om är den här stunden för mig själv, tidigt på morgonen. Jag sitter i kökssoffan, ljusen är tända, jag dricker kaffe och äter en lussekatt, en köttbulle och lite sallad till frukost, för att det var det jag var sugen på just nu. Jag tänker att jag är lyckligt lottad som har en familj att fira jul tillsammans med. Lyckligt lottad som har vuxna barn som kommer hem, firar jul med oss och värnar om att bevara våra små familjetraditioner som vi har skapat i vår familj…. Jag tänker på att vi har haft en mysig julhelg tillsammans, med skratt, dans, god mat, julklappsutdelning, musik, Kalle Ankas jul klockan 15.00 och mycket annat fint…
och jag tänker att jag tycker om sammanhanget som vi befinner oss i, som att vi i år åkte ner till min mamma och hennes sambo för att fira julaftonskväll, tillsammans med mina systrar, respektive, barn, bror, min pappa och alla de fem hundarna. Och det känns bra att mina föräldrar kan fira jul tillsammans med alla oss ”barn” trots att de är skilda och att vi kan fira jul med alla och slippa välja vem vi ska fira jul med eller stressa hit och dit bara för att hinna med att träffas.
Och det fina, eller det vill säga, det som gör att jag väljer detta innehåll i en lucköppning som handlar om att berätta om en gång när jag kände mig älskad…. är att jag känner mig både älskad och lyckligt lottad eftersom jag just tillbringat julhelgen tillsammans med mina barn och min man. Tillsammans med familj, föräldrar, syskon, respektive, flera barn och massor av hundar…. för även om ensam är stark så är det tillsammans man blir som starkast.
Och därmed är ”julkalendersuppdraget” avslutat och nog var det en utmaning…detta att blogga utifrån en rubrik och på ett specifikt tema av Emily Dahl. Samtidigt så har det ju varit spännande, därför vill jag tacka Emily Dahl för att hon sprider julkalendersglädje i bloggsfären… men också för att hon förgyller bloggsfären med fantastiskt vackra fotografier.
