Sapfo, Södergran, Fröding och Tranströmer…

I svenskläraruppdraget ingår att presentera olika typer av moderna och historiska texter av författare från Sverige och övriga världen. Jag väljer fritt ur vår litterära kanon, och med tanke på att det har funnits så många bra författare och poeter genom tiderna kan urvalsprocessen vara klurig. Jag försöker välja texter som jag tror passar eleverna, texter de troligtvis inte träffat på tidigare samt som kan tillföra det där lilla extra till diskussionerna. I årets utbud av lyrik har jag valt Sapfo, Gustaf Fröding, Edith Södergran och Tomas Tranströmer. Självklart skulle jag vilja inkludera många fler poeter, men någonstans måste man begränsa sig.

I år har jag valt författare vars texter är skrivna på helt olika sätt, så att vi får olika typer av texter att jämföra. Urvalet ger oss exempel på fri vers, bunden vers med slutrim, haikudikt och sapfisk strof. Jag har medvetet valt två kvinnliga och två manliga författare.

Här kommer lite info om de fyra poeterna, samt foto av några noteringar till dikterna.

Sapfo levde ca 600 år f.Kr, på den grekiska ön Lesbos. Hon betraktas som den första kvinnliga poeten i historien och tyvärr så är det endast ett fåtal hela dikter och fragment av hennes diktsamlingar som finns bevarade. Det berättas att hon stod i centrum för en grupp högättade kvinnor och det spekuleras kring att denna grupp skulle ha någon form av religiös koppling till skönhets-, kärleks- och fruktbarhetsgudinnan Afrodite.

Hon skrev på ett versmått som uppkallats med namnet sapfisk strof efter henne. En förenklad förklaring av sapfisk strof är att de första tre versraderna bygger på ett mönster med elva stavelser/vokaler och den fjärde versraden i samma strof har fem stavelser/vokaler. Jag personligen är djupt imponerad och inspirerad av hennes avancerade versmått.  Samtidigt som dikterna är skrivna i ett avancerat versmått så är de djupt passionerade. Hon skildrar kärlekens längtan, erotik, sorg, hänförelse och intensitet. <3 Sapfo <3

Gustaf Fröding är en av våra mest folkkära svenska poeter som levde 1860 – 1911. Fröding skrev om naturen, kärleken och livet. Några av hans dikter var samhällskritiska och han ifrågasatte kristna värderingar genom att utmana. Hösten 1896 när Stänk och flikar publicerades väckte dikten En morgondröm stor uppståndelse. Fröding blev anmäld för osedlighet i skrift och även om rättegången slutade med att han blev friad så tog det honom hårt att han poesi hade väckt sådan uppståndelse. Fröding brottades med psykisk ohälsa, alkoholism och diabetes.

Även Fröding hade en imponerade stil i sitt skrivande. Han skrev bland annat på bunden vers med slutrim där versrad 1 rimmar på versrad 3, versrad 2 rimmar med versrad 4 och slutligen versrad 5 och 6. Lyssna gärna på Mando Diaos tonsatta tolkningar av hans dikter.

Edith Södergran levde 1892 – 1923, betraktas som en av våra svenskfinska poeter. Hon föddes i Ryssland, dog i Finland och influerades av resor och studier i Europa.  Hon betraktas som en modernistisk föregångare inom den nordiska litteraturen då hon vågade ifrågasätta och bryta traditionella  normer och regler. Södergran drabbades tidigt i livet av svår TBC som hon kom att brottas med för resten av livet. I Södergrans poesi finns ett fokus på kvinnan och ifrågasättande av kvinnans roll i samhället. Hon skapade ett helt eget uttryckssätt, genom att hämta inspiration från bland annat rysk futurism, fransk symbolism och tysk expressionism. Kännetecknande för hennes sätt att skriva är fri vers.

Tomas Tranströmer är en av våra nutida mest kända svenska poeter som föddes i Stockholm 1931 och dog i Stockholm 2015. Tranströmer har genom åren belönats med flera utmärkelser för sitt skrivande, men det mest prestigefyllda priset fick han 2011 då han belönades med Nobelpriset i litteratur. Motiveringen löd, ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”. Tranströmer arbetade som psykolog och poet. Han blev 83 år gammal. Det jag brukar betona i hans sätt att skriva är dels att han skrev på fri vers och dels att han skrev haikudikter. Haikudikten har sitt ursprung i Japan och den österländska kulturen så där får vi en koppling och ett exempel på hur vår västerländska kultur influerats av andra kulturer, dvs den österländska haikudikten. Tranströmers poesi är känd för sitt framträdande bildspråk, kopplingar till naturen och tydliga kopplingar mellan musik och poesi.

Jag kan inte låta bli att älska denna poesi och de fyra poeters förmåga att kombinera bokstäver till ord som tillsammans bildar strofer och poesi som ger mig behagfulla rysningar.

Har du någon favoritpoet eller någon poet som du anser att man bara måste känna till?

Christina Karlsson <3

Reflektioner kring hur en sommarvind smeker vinterkind när Våra andetag andas haikusommar

Bokresevägen är för mig ny outforskad och fylld av förväntningar, med mig på resan bär jag en uppsjö av idéer tillsammans med erfarenheter från ett bergochdalbaneliv. Nu försöker jag att stanna upp för att reflektera, vara i nuet och njuta av att se hur boken tas emot, tar plats och börjar leva sitt eget liv.

Det känns otroligt spännande att se hur böckerna sprids till olika delar av landet, att några köpt en extra bok för att ge bort i julklapp, att några berättat att de tycker att dikterna varar länge, att det är dikter man kan smaka på, att några berättat att de tycker att boken är vacker, att den kan användas som inredningsdetalj, att jag får ta del av tankar om vilket som är favoritdikten, att jag får ta del av bildtolkningar till några av dikterna. Jag känner mig otroligt glad och tacksam för varje liten detalj. <3

Det är också intressant att reflektera och ta lärdom av nya erfarenheter som kantar vägen. Strax före bokreleasen den 23 november var vår hall belamrad med en stor samling bokkartonger och när min man frågade hur länge de skulle stå där svarade jag att ett av mina delmål var att sälja 300 böcker före julafton och att kartongerna då kommer att försvinna efterhand. Med facit i hand kan jag bara le åt mig själv och konstatera att jag är bra på att drömma. Jag är en bra bit på väg men i nuläget har jag inte ens sålt 100 böcker så jag kan bara dra lärdom och inse att jag behöver utveckla förmågan att formulera rimliga mål, eller en bättre försäljningsstrategi för att kunna nå ett liknande mål inför nästa bokrelease.

Själv är jag en person som älskar böcker, mitt hem har alltid varit fyllt av böcker och när jag köper presenter blir det ofta en bok. Jag går sällan förbi en bokhandel utan att gå in och när jag är ute och reser kommer jag oftast hem med en eller flera nyinköpta böcker. Jag tycker om skönlitteratur, men dras oftast till hyllorna med lyrik och konst eftersom de genrer ligger närmast mitt hjärta. Nåja, vi är alla olika och unika var och en på våra egna vis och tur är väl det, för det skulle vara fasligt trist om alla var lika.

Några har berättat för mig att de aldrig läser dikter, att de tycker att dikter är komplicerade och att de helt enkelt inte förstår sig på det sättet att skriva. Personligen tänker jag att dikter är läsarvänliga eftersom en dikt oftast säger mycket med hjälp av ett minimalt användande av ord. En annan fördel är att man får ta sig större frihet att experimentera med ordkombinationer och skiljetecken eftersom diktspråket är lite mer lekfullt än en traditionell text.

Svaret på om vi fortfarande har hallen fylld av bokkartonger är nej. Dagen före dagen före dopparedagen bar jag upp kartongerna till mitt arbetsrum, och där står de prydligt uppradade längs med väggen under tiden som jag fortsätter att samla på mig nya erfarenheter.

När läste du en diktbok senast?

Christina Karlsson

 

 

 

Sextonde luckan i julkalendern

Under gårdagens julhandel parkerade jag min bil i ett P-hus där det på utsidan finns en vägg som tillåter graffitimålning. Ska jag till centrala Malmö väljer jag ofta detta P-hus just därför att jag tycker att det är intressant att kolla in vilket budskap som förmedlas.

Jag tycker om att motiven varierar och jag tycker om att betrakta trottoaren som påminner om en färgpalett. Igår när jag närmade mig P-huset kunde jag inte låta bli att le när jag möttes av julhälsningen ”Merry Christmas”, men när jag betraktade målningen närmare förändrades leendet till ett fundersamt och lite mer filosofiskt uttryck.

Väl genomtänkt och utförd graffiti har förmågan att ge den observante förbipasserande en tankeställare. När man betraktar målningen närmare ser man att framför texten Merry står det står en kriminellt belastad person med automatvapen och skjuter mot polisen som står bakom Christmas, och som i sin tur skjuter mot personen (som jag tolkar som kriminell) på andra sidan av Merry Christmas texten. Mitt emellan Merry och Christmas väjer en stackars julgran för skjutningarna under tiden som pengarna flödar åt alla håll. Jag har ingen aning om vem som målat motivet men all heder åt konstnären som kommunicerar ett tydligt bildspråk som dessutom är placerat på en plats där det kommunicerar med omgivningen på ett genialt sätt.

Vi befinner oss i Sveriges tredje största stad, staden  som erbjuder en fantastisk julskylning och shopping för den som vill vara med. En ständigt växande stad i utveckling och där finns universitet, bibliotek, museum, parker, opera, teater och blomstrande företag. Staden som betraktas som vår port till Europa/världen genom sin förbindelse med bron. I samma stad hamnar ungdomar i kriminalitet, i samma stad händer det att ungdomar som inte ens fyllt 20 år skjuts till döds. I samma stad finns det hemlösa människor, droger, hederskultur och utanförskap. I samma stad/land befinner vi oss i ett läge där terrorhotet är förhöjt och där det finns zoner/områden inte ens polisen vill bege sig till utan förstärkt skydd.

Vi befinner oss i en stad och ett land där det råder en rädsla för att inte tycka som alla andra och där en självutnämnd elit anser sig ha rätten att bestämma vems röst som ska få höras och vems åsikter som ska räknas. Vi befinner oss i ett land där åsikter avfärdas pga rädsla för en obekväm debatt, samtidigt som människor utsätts för hederskultur, hemlöshet, överfall, skjutningar, terror och klimatet för individen blir allt otryggare.

När jag tittar närmare på bilden ser jag att den som jag tolkat som kriminell i detta fallet är klädd i tomtedräkt. Betyder detta att konstnären ser våra traditioner och vår kultur som ett hot? Eller betyder det att våra traditioner och vår kultur kan utnyttjas för att sätta vår trygghet ur spel? Bilden väcker många frågor och kanske säger svaren lika mycket om den som tolkar bilden som om konstnären som såg till att den hamnade där den är?

Men vad ska jag göra åt problematiken som förmedlas? Jag vill ju bara fira en lugn och behaglig jul med mina nära och kära. Jag vill umgås med min familj, njuta av allt vackert, gott och se glädjen spridas hos mina nära och kära. Vad ska jag göra åt saken? Om jag vågar sätta ner foten, säga min åsikt och råkar säga något som bryter normen då blir jag kanske utfrusen ur gemenskapen och får fira jul ensam med min egen lilla skara. Detta är i sin tur bara ännu ett symptom på hur segregationen ökar när vi inte får uttrycka våra åsikter och när de som styr inte vågar debattera frågor som kan vara svåra att besvara.

Allt detta bara på grund av en graffitimålning, som ett tydligt exempel på när en bild kommunicerar mer än tusen ord. Jag skulle kunna skriva fler ord för att definiera det jag vill säga, men bilden förmedlar hela tiden så mycket mer och jag har egentligen ingen aning om min tolkning stämmer överens med konstnärens.

Jag vill i själva verket bara koppla av från vardagens brus, och drömma mig bort till en sagovärld där rättvisan segrar, där alla är lyckliga och omges av det där heliga sagoskimmer som förmedlas och uppstår i våra drömmars vackraste julfirande.

Jag checkar ut min bil, åker hem, pyntar granen och tänder det tredje adventsljuset.

Må väl och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

 

 

 

Funderingar kring en av våra mest kulturbärande instutitioner

Ultrarapid!

Livet rusar fram i någon form av supermegamax

takt och ton a` la ultrarapid.

Våren nalkas, och vindarna blåser skoningslöst kring

en av våra mest kulturbärande institutioner, Svenska Akademien.

Svenska Akademien instiftades år 1786, av Gustaf den tredje. Syftet var att värna om det svenska språket, vårda arvet av det förgångna och uppmärksamma nya strömningar. Nu blåser det stormvindar i Akademiens salar och jag hoppas innerligt att de människor som har möjlighet att påverka situationen tar sitt förnuft tillfånga, lämnar sandlådan, växer upp och värnar om vårt svenska kulturarv. Vi behöver någon som värnar om vårt språk, vi behöver ett nobelpris i litteratur att se upp till och vi behöver en kulturbärande akademi som värnar om vårt svenska språk och dess historia.

Jag har personligen svårt att förstå varför Sara Danius måste avgå. Jag hade gärna sett att hon satt kvar som Akademiens ständige sekreterare. Vem kommer nu att ta över rollen som ständig sekreterare, vilka nya ledamöter kommer att väljas in och vilka kriterier är det då som avgör. Jag har en känsla av att Svenska Akademien befinner sig i ett historisk ögonblick och att dess framtid fortfarande är ett oskrivet blad. Jag tänker att det spelar en stor roll vilka dess framtida representanterna kommer att bli och på vilka kriterier dessa utses. – Vi behöver värna  och vår historia, vi behöver värna om vår framtid och vi behöver stå upp för vår kulturbärande Svenska Akademi!

Christina Karlsson

Vem bjuder du in i din filterbubbla?

Jag sitter uppkurad i soffan, dricker kaffe, äter en champagnepralin och googlar 1700-talsklänningar precis som jag gjort vid flertalet tillfällen den senaste månaden. Jag uppmärksammar att mina träffar blir alltmer lika de träffar jag redan kollat in tidigare under månaden. Googles sökmotor verkar till att veta att jag ska gå på  fest med 1700-talstema och att jag syr klänningen själv.

Liknande fenomen inträffar när jag loggar in på Facebook, fast där sker det i form av reklam. Jag klickade på några enstaka länkar till en maskeradbutik där man kan köpa olika typer av vithåriga 1700-talsperuker och vad händer? Jo, varje gång jag loggar in på Facebook så dyker det upp reklam med 1700-talsperuker i höger fält. Dräkterna jag funderade på att hyra, men ratade visas alltmer sällan. Reklamen och träffarna trängs med annan reklam för konst, konstutställningar och böcker. Grejen är den att så fort jag googlar något börjar det plötsligt dyka upp massor av reklam från butiker som säljer det jag googlar på. För en tid sedan funderade jag på att köpa ett paraplyställ till hallen och vips så dränker Facebook mig i reklam för paraplyställ.

Googles tekniker har utrustat sina program med algoritmer som behandlar våra sökningar och gör dem personliga. Tanken är att jag ska skonas från träffar som inte intresserar mig och det finns givetvis många fördelar med denna tjänst, samtidigt som jag kan se en stor fara nalkas. Faran är att det finns en överhängande risk för att vi hamnar i  filterbubblor som inte är representativa för verkligheten. Vi matas av likartad information och får en bild som späder på sådant som fördomar eller felaktiga uppfattningar.

Begreppet filterbubbla kan fortfarande betraktas som ett nyord och enligt Språktidningen (2016-10-03) innebär detta att vi sällan nås av åsikter som inte stämmer överens med sådant vi brukar läsa, klicka på eller söka efter. Detta innebär att den som har en extrem åsikt, eller stör sig på en viss politisk inriktning kommer att få upp träffar som fortsätter att späda på samma tankar.

Konsekvensen av Googles sökfunktion är att vi får upp träffar vi förväntas vilja läsa och denna förväntan bygger på våra tidigare sökningar och klick. Jag känner viss oro över hur detta kan påverka oss på sikt. Det finns en gigantisk jätte som har kontroll över vilka träffar vi får upp vilket i sin tur kan påverka vår uppfattning av världen.

Hur ska vi kunna vidga våra vyer och tänka utanför vår egen lilla begränsade värld, om vi bara får upp samma typ av träffar?

Jo givetvis genom att bli mer källkritiska och göra smartare och mer utvecklade sökningar, men räcker det? Jag märker själv att jag befinner mig i en filterbubbla av konst, musik, litteratur, utbildning och ett begränsat urval av politik. Jag skriver begränsat urval eftersom jag tydligt märker att de nyheter jag får upp överst ofta baserats på den politiska uppfattning jag söker information om.

Jag vågar inte ens tänka på vad som kan hända med flödet hos en person som mår dåligt och söker på en massa udda sajter; eller flödet hos en nyfiken ungdom som hejvilt googlar ”förbjudna sajter” bara för att bombaderas med träffar som gör att denna person riskerar att ”normalisera”  sådant som definitivt varken kan inbegripas över vad som är anses vara normalt, lagligt eller ens okej. Vi måste bli mer källkritiska och inte nog med det, vi måste våga diskutera och jämföra våra filterbubblor; framförallt med den yngre generationen som mer eller mindre växer upp på nätet.

Vi har hört det förr, men det tål att upprepas att den digitala tekniken är ett ovärderligt arbetsredskap om det används på rätt sätt. Tekniken är en del av vår framtid; den är här för att stanna, utvecklas och frodas tillsammans med oss. Men, det är vi själva som måste ta makten över vår förmåga att använda tekniken på rätt sätt, våga ifrågasätta, våga vara källkritiska och att våga titta ut från våra egna filterbubblor för att diskutera våra åsikter och träffar med personer som befinner sig i andra filterbubblor.

Vi måste ta makten, vara källkritiska och inse ansvaret det innebär att befinna sig i främmande digitala världar. Precis lika viktigt som det är att ta med sig rätt packning när man ska på äventyr i naturen; lika viktigt är det att utrusta sig med rätt packning och förförståelse när man ska kasta sig ut på vandring i den digitala sfären.

Vad tänker du om filterbubblor?

Hur ofta tänker du på vilken filterbubbla du befinner dig i?

Christina Karlsson

 

 

 

 

Jag drömmer och det går långsamt med läsningen

Det vanligaste brukar vara att jag läser ut en bok på några dagar, men under det senaste halvåret har det gått väldigt långsamt med min läsning. Någon gång i början av augusti började jag läsa Blonde, av Joyce Carol Oates. Jag har läst och läst, men fortfarande inte kommit längre än till sida 510, och med tanke på att boken har 862 sidor finns det viss risk för att jag om jag fortsätter läsa i samma långsamma lunk inte är klar med den förrän någon gång under kommande sommarsemester.

Känns djupt frustrerande att läsningen går så långsamt. Boken är tragisk och fascinerande på en och samma gång. Jag tycker om sättet som den är skriven på och vill läsa ut boken, trots att jag gissar att den slutar med Marilyn Monroes död.

Med hem från sommarens resa till Cambridge följde boken, The Psycholgy of Visual Art av George Mather. I den här boken diskuteras konst ur ett psykologiskt perspektiv där man undersöker hur hjärnan uppfattar och skapar konst. Jag har ännu inte läst boken från pärm till pärm, däremot så har jag fokuserat på olika enstaka avsnitt som intresserat mig för stunden. Läst och funderat, men nog finns det en plan om att läsa hela boken från början till slut.

Framtidsdystopin av Georg Orwell har länge stått på min ”att läsa- lista”. Jag vet att jag kommer att gilla boken, då jag sett filmen, läst utdrag och diskuterat dessa utdrag med elever många gånger. Boken kom i min ägo först i somras och då lyckades jag sälja in den så bra till en av mina närmaste att denna person ville låna boken, och sen har den varit utlånad fram tills för någon vecka sedan. Igår gjorde jag ett litet läsaruppehåll i Blonde och påbörjade 1984.

Nästa bok är lite mer lättläst än de ovanstående. Boken är underhållande och består av 70-talet kåserier fördelade på totalt 279 sidor. Bokens författare Bosse Lidén, är även en av mina bloggvänner. I skrivande stund befinner jag mig på sida 81 och har just läst ut kåseriet med namnet, Post till de döda. Jag tycker om det personliga innehållet som om jag fattat det hela korrekt, bygger på Bosse Lidéns egna minnen. Boken är skriven med känsla, och det tycker jag om. Jag tycker också om att den består av korta avsnitt eftersom det bidrar till att göra boken läsarvänlig. Det jag läst hittills inspirerar mig att läsa vidare.

Jag har som ni märker ännu inte läst ut någon av böckerna, och kan i nuläget därför inte presentera någon välskriven tjusig recension. Nog för att det blir recensioner så småningom – det tar bara lite tid.

Vad beror det då på att jag som delar mitt hem tillsammans med hundratals eller kanske till och med tusentals böcker (har aldrig räknat dem så jag har ingen som helst aning om hur många de är), plötsligt börjat läsa i slow motion? Kanske är det jag som blivit latare, segare och långsammare? Kanske finns det risk för att jag långsamt håller på att  förvandlas till en kola? Ni vet en sådan där seg rackare som först fastnar i grytan när den ska kokas, därefter i kolapappret och sen i tänderna när den ska tuggas (Ni som någon gång kokt kola vet nog vad jag talar om). Skämt åsido så rannsakade jag mig själv och kom fram till att jag ironiskt nog helt enkelt måste boka in några aktiviteter till för att orka hinna med allt jag vill. En av aktiviteterna jag behöver boka in är dagliga promenader som jag vet gör mig både piggare och starkare.

Å andra sidan kom jag fram till att jag redan uträttar en hel del, att jag  kanske borde vara nöjd med det jag trots allt hinner med och att det kanske inte är så märkligt att tiden inte räcker till för läsning. Jag har långa arbetsdagar och i mitt arbete ingår det att läsa massor av texter och när jag väl får tid över för nöjesläsning är jag oftast så trött att jag börjar se suddigt och somnar. En annan förklaring kan vara att jag använder en del av fritiden till att uppdatera min blogg, eller så prioriterar jag ideellt arbete för Galleri KVIS, där det finns ytterligare en blogg som ständigt ska uppdateras, plus mejl som ska kollas och ett dessutom helt galleri som ska drivas. Jag hinner inte ens sätta punkt för i höstas arrangerade jag dessutom en egen konstutställning, med dikter och massor av fotografier som jag själv ramat in. Ibland reser jag iväg på en och annan konsert, plus att jag försöker vara lite social då och då. Kanske borde jag inte misströsta, utan nöja mig med att jag hinner med det jag hinner med, och låta var sak ha sin tid? Böckernas tid kommer? Eller?

Tiden går alltid lika fort, och tid är allt jag har så varför hinner jag då inte med allt jag vill? Kanske vill jag för mycket, vill fel saker, eller så prioriterar jag fel saker? Eller, kanske handlar det bara om att jag trots allt är mänsklig, trots att världen ofta känns omänsklig så är de flesta av oss människor mänskliga, och människor har begränsningar. Vi vill oftast mer än vad vi kan och orkar, och det är just den egenskapen, som gör att vi kan mer än vad vi vill och orkar, oavsett vad det är vi bestämmer oss för att göra. Nu blev det allt en smula invecklat och kanske rent av ironiskt

Kanske är det just precis alla de där drömmarna om allt jag vill göra och uppnå som får mig att orka kämpa vidare uträtta ytterligare lite till och lite till? Och just nu är planen att läsa klart mina påbörjade böcker.

Hur är det för er? Hinner och orkar ni läsa allt ni vill?

Christina Karlsson

 

 

Fjärde luckan i julkalendern, tillsammans med funderingar om språk

Fjärde luckan i julkalendern innehåller svart, starkt och välsmakande julkaffe kryddat med kanel och kardemumma <3

Jag varvar ner efter en intensiv arbetsdag samtidigt som jag dricker kaffe till tonerna av Nina Simones Here Comes the Sun.  Jag tillhör den skara av människor som njuter av en kopp välsmakande starkt kaffe, och så här i juletider brukar jag krydda mitt kaffet med kanel och kardemumma, bara för att det blir så himla gott.

Spellistan har växlat till Nina Simones Feeling Good och jag känner mig väl till mods.

Månen lyser klart utanför fönstret och i skrivande stund funderar jag en hel del kring svenska språkets historia och den indoeuropeiska språkfamiljen, samt koppling mellan svenska språket, närliggande språk och låneord.

Vårt språk är avgörande för vem vi är och vem vi uppfattas som. Hur vi uttrycker oss, vilka ord vi väljer att använda och vilka ord vi utesluter från vår vokabulär säger en hel del om våra referensramar. En sak jag kan störa mig på är när man i akademiska eller arbetsrelaterade sammanhang slänger sig med engelska uttryck trots att det finns ersättningsord på svenska. Visst kan det vara okej om man inte har svenskan som modersmål, att man behöver växla språk för att göra sig förstådd. Det jag menar i detta sammanhang är när man adopterar begrepp direkt från engelska språket utan att ens försöka översätta. Samtidigt kan jag förstå vitsen med att adoptera nya begrepp som vi ännu inte har något ord för, men i många fall har vi ord; kanske är vi bara för bekväma för att orka översätta dem, eller så är vi rädda för att översätta fel? Om bristen beror på att vi är rädda för att översätta fel då kanske vi inte har klart för oss vad orden betyder?

Jag upplever att språket blir utvattnat, abstrakt och fattigt när vi inte finner ersättningsord på vårt eget språk. Visst kan det kännas modernt att slänga sig med internationella begrepp, men vad är syftet och till vilket pris?

Personligen har jag behov av att översätta begrepp till mitt eget modersmål, dvs svenska för att skapa djup i min förståelse för nya begrepp. Jag tänker att om man inte kan förklara ordet på sitt eget språk då kanske man inte förstår innehållet i det begrepp man diskuterar och vad händer då med trovärdigheten? Men detta är som sagt min personliga fundering. Alla människor fungerar olika och situationer kan ju variera.

Vad tänker ni om alla dessa ord och begrepp vi slänger oss med utan att översätta? Finns det något speciellt begrepp du tänker på när du läser detta?

Kanske är det så att det finns fler frågor än svar? Vad tänker ni?

Christina Karlsson

 


 

Hur ska vi kunna lära oss av vår historia om vi förstör vårt arv?

Hur ofta tänker vi på vår bakgrund, vår historia och hur ifrågasättande är vi när vi besöker ett museum eller läser en historiebok? Förväntar vi oss att vi alltid exponeras för sanningar och fakta? Hur medvetna är vi om att fakta kan tolkas på olika sätt beroende på vilken teori eller vilket bedömningsunderlag som legat till grund. Tänker vi ens på möjligheten att någon givits makten att välja vilket material som utan vår vetskap ska förstöras?  Är det överhuvudtaget rimligt att några få personer ges makten att bestämma över mänsklighetens kulturarv?

Den senaste tiden har jag träffat på flertalet artiklar som uppmärksammat förekomsten av att det blir allt vanligare att man förstör historiska föremål som är en del av vårt kulturarv.

Ola Wong skrev i SvD (170926) om problematiken som uppstår när det finns museichefer som ges rätten att ta beslut om att förstöra och gallra ut föremål ur museets samlingar. Betydelsefulla föremål (några från Vendeltiden) som berättar något om vår historia förstörs därför att de anses ta onödig plats. Regeringen har nyligen gett de statliga museerna fria händer att gallra föremål.

I en tidigare artikel av Ola Wong (170809) kan vi läsa att fynd från järnåldern går raka vägen till metallåtervinning. Amulettringar från järnåldern, vikter och mynt från vikingatiden är sådant som tidigare sparades. Idag smältes dem ner och går raka vägen till återvinning.

Wongs uttalande kritiserades av Ingrid Berg i SvD (171004) som insinuerar att problemet med kulturarvshanteringen inte alls är så stort som Wong framställer det. Hon menar att hans artikel kan tolkas som att det finns arkeologer och kulturarvsarbetare som av ideologiska skäl medverkar till att göra sig av med samlingarna.

Stafettpinnen gick vidare till Per Baum SvD (171004) som tar Ola Wongs ifrågasättande i försvar. Han betonar Wongs värnande om att bevara kulturarvet med syftet att vi ska få veta sanningen om vår forntida historia oavsett vilken denna är. Han pekar på hur Bergs inlägg kan tolkas som att hon värnar om att en tillrättalagd mer politiskt korrekt berättelse presenteras på våra museer. Här kan jag inte annat än att instämma med Per Baums utlåtande, ” Den typen av kulturarvshanterng kan vi klara oss utan”.

När jag besöker ett museum är det för att jag är nyfiken på sanningen om vår historia. Jag vill exponeras för en så objektiv sanning och fakta  som möjligt. Jag är nyfiken och vill ta del om de små ledtrådar som finns och jag tänker att det är logiskt att desto fler ledtrådar som finns desto närmare sanningen kommer vi.

Risken med att förstöra fornminnen är att vi riskerar att förstöra viktiga pusselbitar, och den typen av historieförvanskning ställer inte jag upp på.

Vi människor utvecklas och lär genom att ta del av tidigare generationers erfarenheter och forskning. Det som har gjort oss människor framgångsrika är just denna förmåga att hantera kunskap. Om vi förvanskar och tillrättalägger detaljer med syftet att vara politiskt korrekta finns det stor risk att vi på sikt förlorar en del av de kunskaper som finns i vårt kulturarv. Vilket i sin tur kan leda till att vi gör om tidigare generationers misstag och därmed riskerar att gå bakåt i utvecklingen istället för framåt. Jag personligen anser att detta leder till historieförvanskning och det kan jag inte på något sätt ställa mig bakom.  Är det rimligt att ge någon rätten att bedöma vilka fornminnen som ska bevaras och därmed ligga till grund för den historia jag ska läsa?

Jag är övertygad om att de flesta precis som jag vill ha möjlighet att ta del av fakta och pusselbitar av vår historia. Vi vill inte riskera att mänskligheten gör om sina misstag genom att gå bakåt i utvecklingen. Vi vill gå framåt!

Vad tänker ni läsare om att fornminnen förstörs? Skriv gärna en kommentar och berätta.

Christina Karlsson ©

 

 

 

Vad är det som händer i vårt samhälle och med vår kultur?

”That’s somethin’ that a teacher can’t teach
When we die, the money we can’t keep
But we probably spend it all ’cause the pain ain’t cheap
Preach” (ur No Church In The Wild, av Jay Z X Kanye West)

Kulturyttringar är en spegelbild som kommunicerar något om den verklighet vi lever i. Musikvideon ovan ger oss ett tydligt exempel på ett samhälle som befinner sig på klippans brant. Kriminella gäng tar över bit för bit, förintar samhällsordningen, krossar och bränner respektlöst ner vårt kulturella arv.

Vad händer med mänskligheten om vi förlorar vårt arv? Vad händer med mänskligheten om vi förlorar vår tro på framtiden? Vad händer med mänskligheten om vi förlorar vår tro på demokrati, etik, moral och struktur?

Jag har fått nog! Jag ställer inte upp på att underhålla en ignorans av den verklighet som breder ut sig på många håll i världen. Jag är trött på att behöva uppleva hur samhällets resurser hela tiden slukas upp av människor som inte kan följa regler och som inte kan bete sig enligt lag och ordning. Jag är trött på att bevittna hur människor som bidragit till att bygga upp samhället lämnas ensamma helt utan resurser. Jag är trött på att bevittna att det oftast är den som skriker högst som får mest uppmärksamhet. Jag är trött på bevittna hur människor samlas i mobbliknande gäng för att ”kasta sten” på alla oss som strävar efter ett välfungerande samhälle. Ett samhälle där alla bidrar efter förmåga, och där den som behöver resurser ges bästa möjliga stöd.

Vad är det för värld vi lever i när vi inte får uttrycka våra åsikter fritt? Det finns många platser vi inte vågar beträda pga det innebär en för stor risk. De flesta av oss undviker dessa platser utan att tänka på att undvikande på sikt gör problemet större. Till sist kan inte ens de människor som tjänar samhället ta sig dit för att hjälpa, därav begreppet ”No Go Areas”. Människor gör sådant som är värre än att kasta sten. Vi läser om detta dagligen, ändå finns det så många som blundar för problemet. Konsekvensen blir att vi får ett samhälle där man inte kan känna sig trygg någonstans. Vad är det som händer i vår värld? Vad är det som händer i vårt Sverige?

Tar man sig vatten över huvudet? Tar man på sig mer än man orkar bära? Ja, då det är det på förhand mest sannolikt och troligt att man inte reder ut situationen. Ett samhälle bör enligt mig styras med såväl hjärna som hjärta. Ett samhälle bör ta lärdom av sin historia för att undvika samma misstag. De retoriska begreppen ethos, pathos och logos var välkända redan under antiken, trots det glöms deras betydelse bort av människor i styrande position. Människor gör misstag som får ödesdigra konsekvenser för andra.

Man kan inte bara utgå ifrån att det som fungerar i en kultur även kommer att fungera i en annan. Allt måste placeras i ett sammanhang likt en vetenskaplig studie där man lär känna sitt unika materiel innan man drar slutsatser om vilka åtgärder som kommer att fungera. När människor som inte har samma grundläggande värderingar samlas på en plats uppstår det ganska snart ett kaos. Kaos skapar stress, och stress skapar mer kaos som sprider sig. Tyvärr kan denna typ av kaos uppmärksammas på flera håll i vårt land och det är alldeles för ofta detta kaos bidrar till nödlösningar där man bara släcker bränder pga att resurserna som ska arbeta förebyggande tvingas att hjälpa till med att släcka bränder. En tillfällig brand är ju mest akut och måste på kort sikt prioriteras.

Ska vi kunna bidra till att förändra världen till en bättre plats på längre sikt, då måste vi börja med oss själva. Vi måste upprätta en plan. Vi måste inleda med att skapa delmål som är väl genomtänkta. Vi behöver känna förtroende för att de människor som befinner sig i beslutsfattande position har redskap för att fatta välgrundade beslut. Vi måste även ha modet att våga ifrågasätta när vi misstänker att besluten inte är välgrundade.

I ett samhälle är det viktigt att vi har en gemensam demokratisk grund att stå på där var och en ges rätten att uttrycka sin åsikt utan att riskera kränkning. Människor som ägnar sig åt att förlöjliga och håna andra – har oftast inte så mycket att komma med själv. Vårt samhälle behöver fler diskussioner som grundas på respekt för allas lika värde och rätt att uttala sig. Vi behöver fler diskussioner där människor ges rätt att uttrycka sina åsikter och där människor tar sig tid att lyssna på vad som faktiskt sägs. Vi behöver samtal där människor kan vara objektiva och komma med relevanta frågor kring sådant de inte förstår. Ett samhälle där vi kan lära av varandra och utvecklas tillsammans.

Det är skillnad på politiska samtal och poesi. Ibland verkar det som om människor har svårt att särskilja dessa genrer. I poesins värld ges tolkaren utrymme att läsa mellan raderna men i politiska samtal är det av högsta vikt att människor uttrycker sig tydligt och lyssnar på vad som sägs eller skrivs. På dagens arena finns alldeles för många som vägrar att lyssna på andra och som anser sig veta bäst. Dessa personer roar sig sällar med att uttrycka sina egna ställningstagande, men de roar sig ofta med att smutskasta och håna andras åsikter. Enligt mig uppstår ofta någon form av ”sandlådedebatt” som inte leder vidare.

Enligt min åsikt är det hög tid att sluta upp att gömma sig bakom dessa sandlådedebatter och istället börja fokusera på samtal där man lyssnar på vad som faktiskt sägs och skrivs. Samtal som leder framåt och som har ett fokus och en vilja att faktiskt förstå grunden som ligger bakom det problem som ska lösas. Vi måste se framåt och göra vårt bästa för att med hjälp av de redskap vi har kunna göra vårt land till en trygg och säker plats att leva i!

Kanske är det hög tid att stanna upp och reflektera. Kolla in vilka rubriker som får flest klick och vilka bilder som får flest delningar. Vill vi leva i ett samhälle där individer saknar förmåga att vara källkritiska? Vill vi leva i ett samhälle som befinner sig i kaos eller vi bidra till att skapa ett samhälle där människor kan känna sig trygga? Min personliga åsikt är att denna trygghet behöver skapas med hjälp av kunskap, utbildning och fasta ramar som bygger på relevanta bakgrundsfakta och välgrundade analyser.

Storslagna visioner och drömmar i all ära! Men vill vi att våra drömmar ska bli verklighet, då måste vi ha en plan som går att förankra i bilden av den verklighet vi faktiskt lever i – först då kan våra visioner om trygghet bli verklighet!

 

Christina Karlsson

 

 

 

 

Reflektion och lite om hur jag spenderar mina lediga dagar i slutet av ett intensivt 2016

161229_2

Igår besökte jag frisören för att fylla på med lite ny rödfärg i utväxten och jag är så nöjd med frisörens resultat. De senaste åren har jag färgat håret själv eftersom min förra frisör som var jätteduktig på klippning och frisyrer, förutom att färga mitt hår alltid lyckades färga halva min panna och vem vill gå hem från frisören med röda ränder i pannan och ställa sig och försöka skrubba bort färgen? Inte jag, så då tänkte jag att jag lika gärna kan färga håret själv och det har fungerat bra, men det är en hel del ”meck” med att färga sitt eget hår, speciellt i nacken. Hursomhelst nu har jag funnit en frisör som verkar förstå sig på hur jag vill ha mitt hår färgat. Jag är nöjd!

Jag njuter av mina lediga dagar och har hunnit med en hel massa sådant som jag inte hinner med i vanliga fall, som filmmaraton med serier på svtplay. Jag har hunnit med både Fröken Frimans krig och Selma, efter det att Tove Olberg skrev om tv-serierna i sin blogg. Jag kan bara stämma in i tipskören, har ni inte sett Fröken Frimans krig och Selma så se dem. Serierna är fantastiskt bra!

Mitt arbetsrum har under det senaste halvåret befunnit sig i någon form av halvkaos. De här dagarna har jag organiserat och möblerat om. Ordningen börjar ta form, men är ännu en bit på väg. Ett problem med min kreativitet är att jag ofta sparar på allt möjligt därför att jag tänker att materialet kan användas till något vackert, som för att tillverka vykort, göra kollage, decopage, presentaskar…osv. Vackra presentsnören av siden fungerar utmärkt som hårband eller som nya presentband. Jag tycker helt enkelt om att återanvända sådant som fungerar att återanvända och jag drömmer om ett större arbetsrum, en ateljé där alla mina saker får plats.

Jag har spenderat massor av timmar framför datorn och experimenterat med att modernisera GALLERI KVIS blogg. Konst- och kultur är något jag prioriterar och mitt engagemang i galleriet tar massor av tid i anspråk, men det är samtidigt mycket lärorikt och ger mig en hel del spännande erfarenheter, nya kontakter och självklart massor av ideellt arbete. – Men vad gör man inte för konsten? Konst är betydelsefullt och jag tror inte att jag själv skulle lyckats ta mig dit där jag är idag, om det inte vore för att jag har konsten som ledstjärna och redskap för att ta mig framåt i livet. En liten bild kan skapa insikter och funderingar som skapar ringar på vattenytan och leder vidare till nya bilder och nya insikter och perspektiv på livet.

GALLERI KVIS firar 10-årsjubileum 2017 och vi i styrelsen gör allt vi kan för att året ska kantas av festligheter, spännande utställningar, inspirerande möten, givande samtal och massor av besökare och nöjda utställare. Vi vill också bjuda besökarna på en mix av olika typer av utställningar och många nya intryck. Jag administrerar både hemsidan och bloggen, och bloggen ger alla er som inte har möjlighet att besöka galleriet en liten bild av vad som visas så ni som inte har möjlighet att besöka galleriet rent fysiskt – ni kan alltid besöka vår blogg. Jag brukar lägga ut några fotografier från varje utställning. Kolla gärna in den förnyade bloggen och skriv en liten kommentar med synpunkter, länk finner du här GALLERI KVIS.

Fler saker står på kö i min att hinna önskelista men eftersom jag arbetar bäst när det är ordning på saker och ting är första prio att organisera klart i mitt arbetsrum. Därefter ska jag planera kommande termin i skolan och för den har jag massor av pedagogiskt spännande  idéer som jag hoppas hinna förverkliga medans jag är ledig. Terminerna är ofta så fyllda av arbete att man inte hinner med att förverkliga de där bonusidéerna som gror och dyker upp i hjärnan.

Böcker ska läsas, dikter ska skrivas, fotografier ska tas med mitt första vidvinkelobjektiv :), bilder ska målas, redigeras, låttexter ska analyseras, en nyårsmiddag ska arrangeras, danser ska dansas, beslut ska fattas och ett liv ska levas.

Och vad vore livet och allt det där fina? Jag menar hur skulle vi veta att det finns? Om det inte fanns en smula vemod? Parallellt med allt det fina, finns en sorg i mitt hjärta.  – Då som nu, för alltid. Förändringarnas vindar blåser och det känns tungt när något suddas ut, försvinner och lämnar djupa sår – men då som nu för alltid – När något lämnar blir det plats för något nytt och så länge men lever går livet alltid vidare, och det är upp till oss alla av göra det bästa möjliga av det liv vi har <3

Må väl och ha ett riktigt fint nyårsfirande <3

Christina Karlsson

 

Med konstnären på Malmö Moderna Museum

161004_1

Temat på Malmö Moderna Museums utställning handlar om vad det innebär att vara konstnär. Hur har konstnärer förhållit sig till olika roller, ideal och myter, idag och genom historien? Utställningen berör betydelsefulla frågeställningar om maktrelationer som är organiserade kring föreställningar om identitet, kön, etnicitet, sexualitet och klass.161004_ Även om ideal och normer utvecklas och förändras genom historien så lever många av rollerna och skepnaderna kvar i nya skepnader. Kanske är vi människor inte alltid så föränderliga som vi tror? En aspekt kan vara hur vi idag framställer manliga och kvinnliga identiteter. Vilka egenskaper, attribut och artefakter väljer vi att lyfta fram när vi framställer manligt och kvinnligt?

161004_4

Hur är det då med konstnärsrollen? Och vem har egentligen auktoriteten att avgöra vem som är konstnär? Är det någon skillnad mellan manliga och kvinnliga genier? Vart har alla hovmålare och bohemer tagit vägen? Hur ser myten om den passionerade konstnären ut i dagens etablerade samhälle? Finns det överhuvudtaget plats för den som brinner för konsten? En av den enligt mig kanske viktigaste frågeställningen handlat om konstens andemening, vad tillför konsten till oss idag? Varför behöver vi konst? Och vad består konst av egentligen?

161004_2

Finns det något syfte med att måla ett kubistiskt porträtt a la Picasso?

161004_3

…eller att bearbeta sin identitet genom att måla hundratals porträtt av sig själv som Helene Schjerfbeck? Vad får vi idag ut av att betrakta någons självporträtt? Eller av att överhuvudtaget betrakta historiens och samtidens gigantiska samling av målningar…

161004_6 Och vad är det egentligen som krävs av ett konstverk för att bli ihågkommet, omdiskuterat och hyllat av eftervärlden?

Jag har personligen många tankar och funderingar kring detta tema. Tankar som jag mer än gärna diskuterar och lyfter tillsammans med elever, lärare, bloggvänner, nära och kära, och självklart alla andra underbara människor som intresserar sig för att diskutera konst.

Jag fascineras av mellanrum och skillnader mellan vad som sägs och vad som inte sägs, jag fascineras av speglingar, lager på lager och människans intresse för effekter. Jag fascineras av konst därför att konst för mig handlar om idéer, om utveckling, uttryck och liv. Jag tänker att det är en konst att leva… Livet är ofta såväl besynnerligt som märkligt och det är med konsten som redskap vi klarar av allt det där och finner vägar som bär oss framåt genom livet.

Konst är Liv! och Liv är Konst!

Christina Karlsson

161004_5

 

 

 

Godmorgon världen, har du tid idag?

160708_44

Dagarna går alldeles för fort och jag har hamnat i någon form av sommarsvacka, som möjligtvis kan liknas vid någon form av mellanrum. Att hålla balansen i ett mellanrum känns en smula ostadigt och vanskligt.

Året består på något vis av en hösttermin och en vårtermin medans sommar och vinter bara svischar förbi i full karriär. Tiden är på något vis alltid central hela tiden oavsett var på året man befinner sig. Det finns alltid så mycket jag vill hinna med och nog hinner jag med en del men inte allt och kanske är det inte meningen att man ska hinna allt man vill?

Kanske kan livet liknas vid en sport där man alltid tränar för att bli starkare och för att springa snabbare; samtidigt som man förväntar sig att mer styrka och en snabbare tid ska ge mer tid tillbaka även om det inte är vidare logiskt att tro att man kan jaga mer tid vare sig genom att springa eller softa?

Tiden är på något vis en storartad konstant som pålitligt rör sig i samma takt oavsett vad som händer. Ibland förvånas jag av tidens förmåga att vara totalt oberörd inför stora händelser. Tiden tar ingen hänsyn genom att vänta in den som är långsam, tiden tar ingen hänsyn genom att springa i förväg och bana vägen, men tiden är en pålitlig konstant och vi kan alltid säkert veta att den rör sig i exakt samma tempo, år ut och år in. Oavsett vad som händer. Tiden finns och vi måste alltid förhålla oss till den tid vi har. Oavsett vad som händer. Ibland känns det som i dramat om Hamlet när han gav uttryck för att, Tiden är ur led och att det är ett ve, att vara den som är född att ställa allt tillrätta igen…

Grejen är den att det går sällan att ställa tillrätta. Om något gått galet, finns det en anledning, och att försöka ställa tillrätta blir bara att återställa en situation som inte fungerade eftersom den ledde till att något blev galet. Min tes är att om något gått galet då krävs förändring, nya tag, nya idéer och framförallt förmåga att släppa taget om något gammalt och rostigt som skaver; våga släppa taget för att blicka framåt och skapa något helt nytt med hjälp av de erfarenheter man har med sig i sitt bagage; ibland är människor rädda för förändring och då består oftast problematiken. Förändringar kan vara enkla eller komplicerade; det beror helt och hållet på vad det är som ska förändras. Ibland har vi människor dock olika uppfattning om vad det är som behöver förändras och då är det svårt att komma fram till en gemensam förändring som känns bra för alla…

160708_22

Sommarsvacka eller ej? Ljus är alltid starkare än mörker. Och blommor är som små konstverk och jag mår alltid bättre av blommor. Köper blommor med mig hem och njuter av att insupa atmosfären i trädgårdens väldoftande vrå, bland rosor och lavendel. Livet blir så mycket finare från den blommiga sidan…

Var försiktiga där ute i den stora världen, må väl och ha det fint!

Christina Karlsson

Jag regisserar mitt liv och världen jag lever i är en teater

160409

Den senaste tiden har varit händelserik. Det händer en hel del på en teater och det finns flera föreställningar jag ännu inte hunnit recensera.

Tycker du någonsin att tiden räcker till? Min tid räcker aldrig till för allt jag vill hinna med. Min tes är att känslan av tid som inte räcker till, den känslan är troligtvis en av våra vanligaste mänskliga egenskaper. Jag hör dagligen hur såväl stora som små uttrycker en upplevelse av tidsbrist. Vi har alla exakt lika många minuter varje dygn. Tiden som fördelas är alltid densamma för oss alla, eller?

Oavsett hur vi väljer att spendera vår tid så har vi alla olika omständigheter att förhålla oss till. Vi är alla våra egna regissörer och vi är alla huvudpersoner i vår egen show. Jag är regissör i mitt liv och du är regissör i ditt liv. Betyder detta att jag har fullständig makt över mitt eget liv? Nej. Jag är naturligtvis beroende av att ta hänsyn till alla de människor som befinner sig på min arena. Hur ska jag annars veta vad som sker på min teater och vilka roller som passar bäst för mina medaktörer? Några blir skådespelare i min teater, andra står för musiken, några är filosoferna som skriver och säger tankvärda citat, somliga vill bara sitta i publiken och tycka till genom att applådera eller bua, lite beroende på vad de tyckte om scenshowen och allt det där. Självklart finns det alltid en eller flera politiker och några sponsorer. Somliga är lätta att placera och andra kan innebära en betydligt större utmaning att finna en lämplig roll. Ibland måste man rentav uppfinna nya roller och allt som oftast sker det oväntade händelser och då får man hantera det på bästa möjliga sätt utifrån de förutsättningar man har på sin teater. En regissör tvingar inte på någon en roll. En roll är något medspelarna själv skapar och det är en av anledningarna till varför livet som regissör kan vara komplicerat. Det finns så många roller som krävs för att en föreställning ska komma till sin rätta och ibland är det många som vill ha en huvudroll och tolkningar på hur en huvudrollsinnehavare ska agera är olika. Alla ska samsas och alla har fullt upp med sitt, ingen tycker att tiden räcker till men nya föreställningar måste sättas upp om och om igen…

Jag delar med mig av en hel del erfarenheter i min roll som regissör, men det är bara min innersta krets som får följa med in i min loge. När det finns ett publikt öga som betraktar våra offentliga jag kan det vara av särskild vikt att balansera vad som är privat och vad som är publikt. Detta med att skilja på vad som är privat och publikt är av särskild vikt i vår allas tillgängliga cyberrymd och jag tänker att det är av största betydelse att ta sig tid och reflektera. Ibland känns det som om allt handlar om tid men med handen på hjärtat kan jag snart konstatera; Tiden är abstrakt, och på samma gång en konkret mätfunktion av dygnen som passerar. Det som egentligen är betydelsefullt är det liv vi lever här och nu. Och vi lever bara en gång, och den gången är nu! Just nu har vi all tid i världen!

Helgen är särskilt välkommen och våren är på gång!

Må Väl och Lev i Fred!

Christina Karlsson

160403_1

 

Håller vi på att förvandlas till slavar under klickokratins styre?

Hur källkritisk är du egentligen? Hur källkritisk orkar du vara i ett samhälle där allt handlar om att få flest likes och vänner i cyberspace. Hur seriösa kan vi vara i ett rum där majoriteten fastnar i ett klickbeteende som handlar om att ta selfies, filma varandra och kolla in oseriösa klipp där folk gör bort sig själva eller någon annan? Hur seriöst är det att kolla in skvallerstatusar, göra sig lustig genom att förvränga bilder av kända personer och ännu värre ödsla tid på att lajka sådant som inte gynnar någon som helst utveckling? Hur seriöst är det att spy galla över människor som inte har likartade politiska åsikter som dig själv? Hur seriöst är det att medvetet förvränga fakta enbart för att jaga läsare som klickar och lajkar sig till okunskap och glömska? Hur seriöst är det att välja skygglappar i en värld som är i allt större behov av utveckling och utbildning? Jag kan inte låta bli att undra?

Den digitala utvecklingen är både revolutionerande, fantastisk och oumbärlig på många vis; under förutsättningen att vi använder tekniken med omsorg på ett sätt som gynnar oss själva och därmed våra medmänniskor. När internet håller på att förvandlas till en värld där det är lättare att hitta icke trovärdiga källor, pga av att dessa fått fler klick, likes eller bara blivit upp över öronen sponsrade; då är vi ute på hal is. När nyhetsmedier måste rikta sina artiklar efter vad som klickas mest och ge avkall på objektivitet; då är vi ute på hal is. Jag ser dagligen olika vyer av klickokratiska landskap, några är under kontroll och andra har löpt amok och förslavat människan bakom en skärm.

Vem vet? Någon kanske anser att mina åsikter tyder på att jag är en dinosaurie med 1900-talsanor; en dinosaurie som mässar om kunskap och utveckling när det i själva verket är så mycket roligare att klicka underhållning. Varför ska vi vara källkritiska, läsa böcker och tänka själva när andra gör det så mycket bättre? Kanske framstår jag rent av som komisk när jag mässar om att kunskap är makt. Kanske låter det alldeles otroligt att kunskap bidrar till att människor kan ta makten över sina liv. Makten att påverka sina egna liv, makten att påverka sin egen framtid och därmed makten att göra världen till en lite en mer behaglig och trivsam plats för oss alla. Det kan vara en konst att knäcka koden till kunskap och det kan vara en knagglig väg att vandra, men inget klick kan mäta sig med det äventyr som väntar på kunskapens väg framåt… <3

Jag skulle inte drömma om att uppmana dig som läsare till att i fortsättningen välja dina klick med större omsorg. Jag skulle inte drömma om att be dig att prioritera hur just du ska spendera timmarna och minuterna under dagarna som går. Ditt liv är ditt och mitt liv är mitt, men jag kan välja hur jag granskar de källor jag tar del av, jag kan välja att spendera mina klick med omsorg och jag kan välja hur jag fördelar de få minuter som mina dagar består av…

Syftet med detta inlägg var från börja att diskutera nyord och begreppet  klickokrati som ni finner på språkrådets lista för svenska nyord. Jag kan helt utan tvivel konstatera att vi lever i en värld där klickokratin är högst påtaglig; en värld där journalistik och politik styrs av klickokrati till den grad att språkrådet beskriver begreppet som ett nyord. Men vem är jag då att påstå detta? Är min blogg en trovärdig källa? Och varför länkar jag som nyss var så kritisk till klick; varför länkar jag med två klick i detta inlägg, ett klick till nyord och ett klick till Språkrådet eller närmare bestämt Institutet för språk- och folkminnen?

Skriv gärna och berätta vad du tänker om samhällsfenomenet klickokrati.

Må Väl och ha en fortsatt fin vecka!

Christina Karlsson ©

Ordförande i Galleri KVIS styrelse

140916_1

Ni kanske minns att jag för cirka en månad sedan beskrev en känsla av att ha fjärilar i magen. Då kandiderade jag till posten som ordförande i Galleri KVIS. Uppdraget som styrelseledamot har jag haft under flera års tid. Nu har jag blivit vald till ordförande i Galleri KVIS styrelse. Därav min bloggtystnad de senaste dagarna.

Jag kände att jag själv behövde landa i vetskapen och känslan innan jag börjar skriva och prata om mitt nya uppdrag. Jag känner mig naturligtvis tacksam, hedrad och glad för förtroendet. Jag brinner för konst och jag brinner för kultur. Konst är en form av språk och uttrycksmedel för kommunikation. Konst förmedlar såväl känslor som idéer.

Att vara ordförande är en helt ny erfarenhet för mig. En erfarenhet som jag ser fram emot och kommer att ta mig an efter bästa förmåga och jag är inte ensam eftersom arbetet sker tillsammans med en konstintresserad styrelse. Jag har massor av idéer om hur konst- och kulturlivet skulle kunna utvecklas i kommunen där vi bor och jag engagerar mig i Galleri KVIS därför att jag anser att det är av stor betydelse att det finns ett galleri på orten där jag bor. Ett galleri där såväl stora som små, amatörer som etablerade konstnärer kan få möjlighet att uttrycka sig. Ett galleri är som en mötesplats som inkluderar och erbjuder massor av samtalsämnen utifrån den konst som visas. Att ta en tur in på Galleri KVIS kostar inget men ger så mycket tillbaka med tanke på att  de föremål som visas erbjuder massor av inspiration, funderingar och samtal.

Jag brinner för konst och kultur, av den enkla anledning att jag upptäckt att det finns en oerhörd potential av må bra kraft i att skapa och ta del av konst. Konst och kultur är på något vis det kitt som sammanfogar det samhälle vi människor lever i. Desto mer kunskap vi skaffar oss om bilderna och konsten, desto mer lär vi oss om den verklighet och visuella kultur vi lever i.

Nu är jag nyfiken på er läsare, brukar ni besöka gallerier? Vad tycker ni isåfall är viktigast att mötas av när ni kommer in på ett galleri? Och ni som inte brukar besöka gallerier, vad skulle krävas för att ni skulle ta den där lilla extra rundan in på ett galleri? Skriv en kommentar och berätta…

Må Väl och ha en alldeles underbar dag <3

Christina Karlsson