I lördags var det premiär av Puccinis Bohème på Malmö Opera. Vi var där och svävade runt på små moln. Sången och musiken var alldeles underbar. Så ljuvlig att den stressrelaterade huvudvärk jag gått runt och burit på den senaste veckan flög sin kos redan efter de första tonerna. Och det bästa av allt är att tonerna dröjer sig kvar länge. Tonerna och den där fina känslan av välbehag som alltid infinner sig när jag besöker Malmö Opera.

Lite märkligt är det ändå… att en opera som handlar om ett gäng fattiga konstnärer som varken beter sig som gentlemän eller är speciellt framgångsrika… och som dessutom slutar med att den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, Mimi dör. Visst är det märkligt att en sådan opera trots all tragik, kan vara så innerligt vacker och bestå av – Toner som dröjer sig kvar i själen likt små kärleksfulla smekningar.

….fast när allt kommer omkring så är det just de verkligt stora kontrasterna som kännetecknar konstens värld – kontraster mellan ont och gott, liv och död… fulhet  och finhet… kanske är det just när man ser de starkaste motpolerna som man når de stora insikterna.

Eller så handlar det om att många av oss känner oss lite som outsiders, och på sätt litegrann kan identifiera oss med bohemerna – dem som inte passar in någon annanstans än i sina drömmar.-  Att vara lite bohemisk sådär att man vant sig och tänker att det är helt ok – att vara sitt unika jag – bara för att varje människa är unik. – Det är styrka! åtminstone i min lilla värld.

Som sagt, uppsättningen av Bohème på Malmö Opera gjorde succé redan före premiären. Vi var där både på genrepet och premiären. Vi var en av dem som bidrog till stående ovationer…

Mmm… historien utspelas i Paris, men har förflyttats från det romantiserade 1800-talet fram till nutid. En sådan förflyttning kan vara vansklig, den måste ske med finess och det tyckte jag att man lyckades med. Allt var så fint, att jag med lätthet gärna hade besökt föreställningen en gång till…

Jag var på möte i kommunhuset ikväll. Årsmöte för KVIS, dvs Konstens vänner i Svedala….

På torget utanför kommunhuset står skulpturen, den svävande kuben av Jan Harry Persson. Det finns de som inte alls gillar den svävande kuben. Jag är inte en av dem. Jag tänker att den är både vacker och lite oansenlig på samma gång. Den smälter in i miljön genom att reflektera sin omgivning. Samtidigt som den tornar sig flera meter uppåt i luften. Ja, ni ser ju själva hur delar av kommunhuset speglar sig i skulpturen på bilden ovan. På bilden nedan skymtar speglingar av mig, av mina skor….. på väg någonstans, som alltid. Alltid på väg.

Vi styrde stegen mot Ystad teater för att se Streber, en teaterpjäs baserad på ett  drama av Stig Dagerman.

Det var första gången vi besökte Ystad teater och vi blev positivt överraskade. Arkitekturen är fantastiskt vacker och stilren. Nyklassicistisk stil.

Vi var där i god tid, både för att hinna insupa atmosfären och för att hinna äta en räkmacka i den trivsamma cafeterian som lyses upp av underbara kandelabrar med levande ljus.Teaterbyggnaden är så pittoresk på insidan, dock mindre än vi förväntade oss. Inredningen är pampig och charmig på samma gång…med urtjusig stuckatur, med målningar och fina detaljer…

som sagt pampighet …….. i kombination med ett hederligt gammalt grovt brädgolv, är så charmigt.

Åh, dessa fönsterspeglingar som bjuder på möten mellan insida och utsida är så fascinerande….

Föreställningen bjöd på scengrafiska överraskningar med någon form av inledande bländande ljusspel som verkade likt en motsvarighet till ett mullrande oljud, samtidigt som det förde tankarna till pixlar och plattskärmar. Det var både annorlunda och intressant. Själva handlingen utspelades på 1940-talet, dvs samtidigt som pjäsen skrevs och dräkterna var tidstrogna. Skådespelarna såg ut precis sådär som jag föreställer mig att människor såg ut på den tiden….

Handlingen kretsar kring människors vilja att ta sig vidare i livet, göra karriär och vilka uppoffringar de är beredda att göra för att nå framgång. Fyra vänner startar en bilverkstad tillsammans, men det visar sig det som en gång betraktades som små skillnader i deras livssyn och värderingar  – kommer att slita sönder vänskapsbanden när en av dem förråder de andra genom att ljuga, stjäla och till och med driva en av vännerna rakt in i den ångestfyllda döden…

Pjäsen undersöker de sk ”dåliga” människornas begär efter ett bättre liv. Frågor som ställs på sin spets är sådana som, Hur långt är en människa beredd att gå för att nå framgång? Vad händer med den som låter sig förrådas? Och lyckas den som trampar på andra för egen vinnings skull? Några egentliga svar ges ej, även om man upplever att svaren ska underförstås…det är fritt fram för oss åskådare att tolka och dra egna slutsatser…och det är en av anledningarna till att konst påverkar oss så stark. Konst och kultur anknyter till våra omedvetna eller medvetna kulturella värderingar och därför berör den oss med en oerhörd styrka.

Men jag måste nog säga att jag blev illa berörd av att hur Dagerman tolkade och därmed framställde begreppet/egenskapen Streber som en girig, småsint och högst obehaglig person. – I min värld används ordet streber för att beskriva en egenskap hos den som kämpar hårt för att ta sig framåt i livet, dvs för att komma vidare och inte stå och stampa på samma ställe hela tiden.

Och nog är det en egenskap de flesta av oss bär, då vi alla hela tiden kämpar för att nå nya mål:  skriva nya böcker, klara av nästa kurs, söka det där drömjobbet, spendera mer tid med familjen/barnen, odla egna grönsaker/bli självförsörjande, flytta till ett bättre boende, köpa ny bil, skriva en avhandling eller resa jorden runt ….Ja, listan på olika mål kan göras hur lång som helst….

Summa kardemumma så tänker jag att en streber är en person som vill utvecklas och därmed når strebern framgång – vilket inte behöver innebära att man använder ”smutsiga” metoder för att nå sina mål. En Streber skulle lika gärna kunna vara en person som strävar efter framgång i den bemärkelsen att man vill förändra världen till en bättre plats genom att sätta små avtryck som sprider positiva budskap till omvärlden.

Ord kan alltså användas och tolkas helt olika – beroende på vilka tidigare erfarenheter (/kulturella värderingar) man har av ordet i fråga….Till saken hör att alla ord har kommit till, för att beskriva en människas upplevelse och bild av omvärlden och det är just därför bildanalys är så intressant och utvecklande. Bildanalys ger oss ett perspektiv….på livet, konsten och de verkligt stora frågorna.

Sådärja, mitt i denna korta recension började ”bildnörden” i mig tala och ge en spontan motivering till varför bildanalys är så viktigt. Jag kan inte låta bli att se på omvärlden med  bildanalytiska glasögon och sträva efter att ständigt befinna mig i en utvecklingsprocess  😉 Varför stå stilla när man kan gå framåt? Det är ju trots allt man själv som väljer vilken väg man ska vandra, även om man inte kan påverka omständigheterna så kan man påverka hur man tolkar och hanterar de svårigheter man möter på vägen.

Summa kardemumma så kan jag rekommendera att man följer i gästpelarnas spår och ser föreställningen Streber. Den är bra och triggar dessutom igång många intressanta diskussioner.

Don´t embarrass the Bureau är namnet på utställningen som pågår just nu, på Lunds konsthall. Jag var där på en visning för pedagoger.

Och jag måste nog säga att upplevelsen krävt några dagars bearbetning. Utställningstemat är både högaktuellt och intressant. Utställningen ifrågasätter hur byråkratin fungerar i en tid som kännetecknas av det  man tydligen kallar ”läckornas demokrati”. Ett antal konstnärer undersöker vilka oskrivna regler och normer man faktiskt kan bryta utan att få reprimand.  Syftet är att utmana Byrån för att få visa hur känslig eller sårbar, den kan vara.

Utställningen är synnerligen intressant och gav mig mycket att fundera vidare på. Men jag saknade nya infallsvinklar och något lite mer ”vågat”. Att byråkratin är en oändlig massa av bokstäver och pappershögar med nummer, det visste vi ju redan. Att byråkratin kan vara byråkratisk till den grad att man går vilse och fastnar i labyrinter utan utgång – det visste vi också. Att somliga  namn och ord kan betraktas som glödheta är ingen nyhet.

 Men det var fantastiskt intressant att möta alla dess olika tolkningar och funderingar på en och samma gång. Jag saknade dock visuella höjdpunkter men så här i efterhand inser jag att den vit, grå och svarta utställningen faktiskt lyfter fram sitt budskap genom sin avsaknad av färg och avsaknad av häftiga visuella upplevelser.

Titeln Don´t embarrass the Bureau har lånats från en roman av Bernard F Conners,(1972) . Han hade varit specialagent för FBI i åtta år och hävdade att hans roman för första gången avslöjade alla Byråns hemligheter. Och det han menade att alla agenter får tydligt inpräntat är att  – ”Vad som än händer, genera aldrig någonsin Byrån”.

Jag blev frustrerad av färglösheten, och av kravet på att den egna tankekapaciteten skulle göra hela arbetet. Inte därför att jag inte gillar att använda min tankekapacitet utan därför att jag vill ha mer än så, jag vill överaskas och bli hänförd!

Samtidigt så var det en intressant sätt att förmedla hur byråkratin fostrar oss till lydiga medborgare som försvarar våra ”Byråer” in i det sista….. genom att sätta upp en utställning där man tvingas att läsa en hel del mellan de gråtonade raderna……  Det är ju just så man ofta betraktar byråkratin – som svårtolkad, gråtonad och lite trist eller hemlighetsfull beroende på vilket humör man är på…

Och sist men inte minst så är det intressant att reflektera över att det trots allt kan vara så att – Vi alla har en liten ”byrå” att kämpa för, en liten ”byrå” som vi tror på och försvarar i alla lägen….och vi skulle aldrig någonsin drömma om att genera den, eller?

”- Livet är en Cabaret”

Jag, maken och vår dotter var på Hipp och såg den spektakulära, galna och djupa föreställningen, Cabaret…

Jo, men visst ligger det något i den där frasen? – Livet är en cabaret! Livet är en föreställning där vi alla måste prestera, passa in i ramar och mönster för vad som är norm och vad som icke är normaliserat. Människans natur tycks ha ett behov av att stöpa oss alla i samma mall och nåde den som inte passar in. Den är en missanpassad ”outsider” i förhållande till normens mall.

Att vara för eller emot? Måste man vara antingen eller? Varför kan man inte beakta båda aspekter, samtala, utvecklas tillsammans och förhandla? Beror det på att den som har vassast armbågar oftast vinner? Är det därför samtalet inte alltid fungerar? Eller beror det på att vi uttrycker oss på olika sätt? Vem är då skyldig i dramat, den som inte tog sig tid att förstå utan hittade på en egen tolkning, den som inte ifrågasatte för att kunna förstå eller den som tog makten och ansåg sig vara kompetent nog för att styra över normen?

Många funderingar och frågeställningar väcktes av den där ”galna” föreställningen som utspelades i Berlin, dels på ett billigt och sunkigt hotell och dels i den dekadenta miljön på KitKatClub.

Jag som alltid brukar bli hänförd när jag går på föreställning, hänförd av vacker scenografi, av förtjusande kostymtolkning och av estetiskt tilltalande scenmiljöer – jag satte mingelvinet i vrångstrupen, blev chockerad och smått förfärad av dessa dekadenta dräkter som visade mer av aktörernas kroppar än de dolde. Chockerad över den sparsmakade scenografin där människor användes som bänkar att sitta på. Chockerad och samtidigt förtjusad över hur det briljanta framförandet förstärkte budskapet i föreställningen. När den spontana chocken hade lagt sig njöt jag av föreställningen – det fanns trots allt massor av tankvärda fraser, ”voguedansen”  och intressanta vinklingar att fokusera och fundera på.

Ibland behöver man ruskas om och uppleva något nytt och annorlunda. Och Cabaret bjöd på en uppfriskande och tankvärd frågeställning vad gäller politik, etik och moral.

Jag skulle mer än gärna se Cabaret en gång till!

– Inatt drömde jag om Manderley…. Det är ungefär så dramamusikalen Rebecca börjar. Igårkväll tog föreställningen med mig och min man på en resa tillbaka till 1920-talet, Monte Carlo och vidare till Manderley… fast när jag tänker efter så är dramat nog tidlöst ändå och skulle kunnat utspelas i vilken tid som helst.  Resan var fylld av visuella höjdpunkter = Lycka, för en estet som mig.

Maken och jag firade alla hjärtanskvällen på Malmö Opera. Vi åt operarestaurangens goda räkmackor, drack vitt vin och njöt av föreställningen.  Och jag fick nästan nypa mig själv i armen, eftersom det kändes som en sanslös lyx att får se föreställningen för andra gången. Jag är operaombud och har därför förmånen att ibland bli inbjuden till genrep. Men när vi såg genrepet i förra veckan var det utan Nanne Grönwall eftersom hon blev sjuk och hade sångförbud. Därför bestämde vi oss för att vi ville se föreställningen en gång till – för att få höra och se Nanne Grönwall i rollen som Rebecca.

Och det var så spännande att komma tillbaka till Manderley och uppmärksamma nya detaljer. Vi njöt av hela den visuell framställningen, av musiken, sången och föreställningen som helhet. Som jag skrev för några dagar sedan så blev jag så lycklig och inspirerad av färgkontrasterna med pastell&fjäderexplosion i scenbyteskombination med det strikt svart/vita plisserade. Dräkterna är helt underbara!

Och scenen var så inbjudande att jag för en stund sögs in i den där drömska Manderleymiljön….

Pastellkaskaden… en helt otrolig miljö. Tänk att vara där, i den där miljön och iklädd någon av de fabulösa dräkterna….vilket party!

De här strikt plisserade, iklädda svart och vitt som är så effektfullt.

.sådan glädje!…och en Maskerad!

Ibland tänker jag att jag är lyckligt lottad som kan konsten att njuta av en föreställning flera gånger om, genom att bläddra i programbladet. Jag tittar på bilderna och läser de fina texterna….funderar, fantiserar och sedan kan jag inte låta bli att iscensätta mitt bläddrande genom att fotografera det där programbladet och då vill jag såklart sätta min prägel på programmet genom att placera det i en miljö som passar. Vill ju så gärna dela med mig av den där känslan som infinner sig under en föreställning.

Vad tänker ni egentligen om att jag tillsätter blommor och blomblad till fotografierna av programmet? Av någon anledning tycker jag om de där blombladen så mycket att jag inte kan låta bli att undersöka vad som händer med bilden om man dekorerar med blommor…

Att vi njöt av föreställningen har nog redan framgått av inlägget… och det var med nöjda sinnen vi tog farväl för denna kvällen, till den vackra statyn Tragos, med de brinnande facklorna.

En artikel i vår dagstidning fick mig att hasta iväg på ett spontanbesök till Moderna Museet i Malmö.

Arkitekturen är vacker med sitt röda tegel och de välvda fönsterbågarna. Jag gillar den speciella byggnaden på något vis, byggnaden som en gång varit ett ”Elektricitetsverk” som det står på fasaden. Ursprungsbyggnaden är tidigt 1900-tal,  men den coola knallorangea fasaden har tillkommit någon gång nu under de senare 20 åren. Jag tänker att det är fint med detta arkitektoniska möte mellan det historiska och samtida.

När man kommer gående utmed gatan möts man av texten, ”Konsten väntar på dig runt hörnet”. Jag ler  varje gång jag passerar skylten.

Just nu är det en fotoutställning som visas, Ett sätt att leva.

”… att arbeta med fotografisk bild är för mig ett sätt att leva. När jag tänker efter, och tittar noga på mina bilder så är de alla, på sitt speciella sätt, ingenting annat än självporträtt, en del av mitt liv.” Detta är ett citat av fotografen Christer Strömholm och det är i hans fotografier, yrkesliv och konstnärliga projekt som utställningen har sin utgångspunkt.

Åh, vad jag gillade utställningen. Där fanns vackra tilltalande fotografier, närgångna, intima och obehagliga fotografier…. experimentella, diffusa och vardagliga fotografier. Ögonblicksbilder och livsöden, händelser och berättelser. Fotografier som berör. Tänk så otroligt mycket information ett fotografi kan innehålla. – It´s a kind of magic.

Till och med en sådan sak som att välja skåp för att låsa in sina grejor i blir speciellt när man är på Moderna, eftersom varje skåp har ett konstnärsnamn och ett citat på insidan. Igår fastnade jag för citatet ovan. – Konsten är ett språk. Som inte bör göra sig förstått. Kan man förstå stjärnhimmeln?

Jag låste in min kamera, väska och kappa i skåpet med Helene Schjerfbecks namn, funderade en kort stund på att jag vid nästa besök borde välja en väska som matchar den gula färgen bättre. Därefter vandrade jag runt och njöt av utställningen inte bara ett varv utan flera rundor för att hinna bearbeta alla synintryck.

Den LitteraTur och de texter jag bär med mig, i mitt sinne, i mitt förnuft och i min känsla, bär oftast samma namn som boken på bilden,  Konstens värld. Jag känner mig lyckosam som är en del av den visuella kulturen, en del av konstvärlden och som arbetar med konst och visuella uttrycksmedel.

Jag tror faktiskt att jag har ett av världens roligaste och mest meningsfulla arbete, samtidigt som det är ett av världens svåraste och mest utmanande arbete. Alla mina elever har skolplikt, dvs de har inte själva valt sina ämnen och de måste ha ämnet bild en gång/vecka därför att det står på schemat. I varje klass finns så många olika personligheter och jag vill såklart ha med mig alla. Mitt mål är att varje elev ska upptäcka hur spännande det kan vara att öppna dörren och verkligen utforska de möjligheter som finns inom ämnet bild. Uppdraget är att finna en strategi som passar alla elever på en och samma gång och bara det är en utmaning.

Bild är ett språk och därmed ett uttrycksmedel. Min tes är att de som förstår, kan tolka bilder och dra slutsatser som grundar sig i överväganden där man bland annat beaktar kulturella normer och värderingar – de personer får betydligt lättare för att klara sig i det verkliga livet. I dagens samhälle spelar bilder och bildintryck en avgörande roll inom alla områden. Inom alla yrkesgrupper och livsstilar, måste man kunna avkoda bilder och dra slutsatser. Det ställs dessutom ofta höga krav på att vi ska vara flexibla och snabbt kunna sätta oss in i nya situationer. Krav som förutsätter att vi kan tolka det vi ser (dvs bildintryck) grundat på relevant information.

Det jag vill lyfta fram är att teorierna bakom ämnet bild har utvecklats otroligt mycket sedan 1990-talet. Ämnet innehåller så omfattande områden och det så mycket som ska hinnas med på en väldigt begränsad tid – därför anser jag att skolverket borde ge ämnet bild ett större utrymme på schemat genom att införa fler bildundervisningstimmar/läsår i grundskolan.

Fältet för ämnet bild har utvecklats i takt med den ”digitala revolutionen”  som ger oss fler möjligheter vad gäller uttryckmedlet bild än vad vi någonsin haft tidigare. Området bildframställning och redskap för bildframställning har expanderat med hjälp av de möjligheter den digitala tekniken ger oss.  De flesta barn och ungdomar utrustas i tidig ålder med en mobil och tillgång till dator – redskap som erbjuder en oändlig tillgång till bildvärldar och möjligheten att publicera bilder. Men hur många föräldrar har egentligen koll på vilka bildvärldar barnen möter där ute i ”cyberspace” och hur många tänker på att man måste kunna tolka för att kunna sålla? Detta är bara ett av skälen till varför ämnet bild borde ges ett större utrymme på skolschemat.

Området som innefattar bildanalys har tagit stora kliv framåt i utvecklingen. Med tanke på att vi lever i en visuell kultur där vi vet att varje människa dagligen exponeras för tusentals bilder, ett bildflöde som är mer varierande än någonsin – med tanke på detta är det viktigare än någonsin att varje människa i skolan erbjuds redskap för att tolka och förstå såväl framställda som inre och yttre bilder!

Varje bild har ett värde och en betydelse genom sin existens. Många av de bilder vi möter dagligen har  producerats med syftet att påverka, övertala, underhålla och övertyga oss till specifika åsikter, handlingar och drömmar.

– Därför tänker jag att det är viktigt att faktiskt framhäva den betydelse ämnet bild har i dagens samhälle, år 2014!

Ja, nu fick ni veta litegrann mer om vad jag funderar över såhär dagarna före terminsstarten. Jag planerar innehåll i terminens lektioner och denna termin kommer temat att kretsa kring något så spännande som konst och vad konst egentligen är.