Jag njuter av mjuka februarilovsdagar och gissa om jag log för en stund sedan då jag i postlådan fann ett rykande färskt nummer av Konstvärlden. Just nu sitter jag här, dricker en kopp kaffe och bläddrar i årets första nummer. Jag äter rubriker, dricker bilder och njuter doften av en förunderlig konstvärld som består av allt från högt till obegripligt, fullständigt galet och alldeles underbart. I min värld är konsten en konstnärs idé om något som är så mycket mer än bara en avbild. Konsten representerar idéer, uttrycksformer, utveckling för framtiden och estetiska processer av allt från konst och utveckling till djupa insikter om liv och existens. Konst handlar om kommunikation; det finns en konstnär som uttrycker en idé och det finns en betraktare som nyfiket tolkar och analyserar med hjälp av referensramar. Människors referensramar består ofta av fler olikheter än likheter och därför blir våra tolkningar så in i vassen olika. Det en av oss ogillar, gillas av en annan…eller? Kan det vara så att vi alla faller för samma ideal?

Jag fastnade för Caroline Törnholms artikel, Håller finkulturen på att försvinna? Hon skriver att finkulturen egentligen hade sin guldålder under mitten av 1800-talet när idén om en gemensam och personlighetsutvecklande bildning växte sig stark. Vidare säger hon att begreppet finkultur först uppstod under 1960-talet när en hierarkisk syn på kulturyttringar började ifrågasättas.

Hon refererar till Ingrid Elam, professor på Konstnärliga fakulteten på Göteborgs universitet, när hon skriver att ” /../ god konst, oavsett om man kallar den fin eller ful ska ha en utopisk dimension, genom att den uttrycker något som ännu inte finns i TT-telegrammen. Den ska ana något om framtiden som vi inte förmår att medvetet uppfatta. /../ här är finkulturens konstformer inte helt ute ur leken.”

Vad är då finkultur ur mitt perspektiv sett? På fotografiet ovan skymtar det i vänster hörn en bild av Edgar Degas (1834- 1917) målning med titeln Dansöser i vitt. Måtten på det lilla verket är 53×65 cm. Värdet är desto större med tanke på att den enligt annan artikel i Konstvärlden värderats till 147 miljoner kronor. Den här typen av konst är vad jag sorterar in under benämningen finkultur. Jag tänker att konst som visas på etablerade konstinstitutioner kan sorteras in under benämningen finkultur. Men vad händer när vi börjar sälja och köpa kaffekoppar och brickor med fotografiskt tryck av Degas ballerinor? När artefakterna, dvs föremålen blir så populära att de söker sig hem till de stora massorna och blir en del av vår populärkultur? Några sträcker sig så långt att de benämner denna typen av massproducerade föremål som kitsch, och det som är kitschigt och populärkulturellt är det inte längre fint. Drömmen om den onåbara målningen blev till en bild på ett massproducerat föremål. Vi kan tycka om våra kitschiga små kaffebrickor och påminnas om det vackra originalet som hänger välbevakat på ett museum någonstans i världen. Vi kan tycka att våra kaffebrickor är fina men vi kan inte sortera in dem under begreppet finkultur; det skulle kunna liknas med att häda.

Finkultur är sådant som betraktas som fint (och här tänker jag att en smiley blink är befogad) och med tanke på att vi människor tänker så olika kan det vara klurigt att veta skillnaden mellan vad som verkligen är finkultur och  vad som förvandlats till wannabe-finkultur, dvs sådant som fortfarande är fint men inte tillräckligt fint för att tillhöra finkultur. Oftast har vi en inbyggd referens kring vad som är fult, men något begrepp som heter fulkultur har vi således inte; kanske beroende på att vi gärna inte vill placera in sådant som artefakter och människors smak i facket för fult. Vi människor är ju trots allt sociala varelser som föredrar att se det som är fint.

Hur vet vi då vad som är finkultur? Är det priset som avgör graden av att vara fin? Priset ger oss ofta en bild av graden av vad som är fint ur finkulturens ögon sett. Av denna anledning är det oftast lättare att placera historiska föremål i någon form av kulturtillhörighet; nutida konst kan vara svårare att värdera. Kanske är det så att konst behöver tid och det tar tid att upptäcka skillnaden mellan finkulturskonst och annan typ av konst. Kanske är det så att de olika konstinstitutionerna kan ses som vägledande eller kanske bör vi se med kritiska ögon på det som en självutnämnd elit presenterar?

Var står jag i frågan? Jag tänker att det är intressant att vi människor har behov att sortera in allt i olika genrer och fack av ute och inne. Jag tänker att det bor en estet i mitt hjärta, en estet som vuxit upp i en visuell kultur av allt och inget. Jag fascineras av sådant som är fint och innehåller djup av estetiska bilder och ord. Jag tycker om när konsten talar, väcker känslor och får mig att komma till nya insikter och får mig att resonera kring frågor jag aldrig tidigare tänkt. Jag kan mycket väl finna tillfredställelse i ett litet konstföremål skapat av någon som kallar sig glad amatör, men så länge det bara är jag och konstnären som känner till föremålet lär det knappast placeras i facket för etablerad finkultur. Nu blir det komplicerat och lättare att förstå varför det ibland är bra när en utvald elit valt vad som får kallas finkultur, eller?

Jag tycker om när möjligheterna för att frågorna blir fler än svaren är öppna och jag tänker att det är någonstans där jag befinner mig i min upplevelse av vad som är ren och autentisk finkultur av högsta klass. Finkultur är helt enkelt sådant som innehar ett kulturellt värde och ett kulturellt värde leder ofta vidare till ett ekonomisk värde.

Finkultur är helt enkelt sådant som är Fint!

Christina Karlsson ©