Den senaste tiden har varit sprängfylld av arbete, men nu har äntligen påskledigheten gjort entré och jag kan börja andas igen. Jag har softat, kollat på film, promenerat, städat, tvättat bilen, röjt i trädgården, varit kaninvakt, pysslat om små marsvin och haft det allmänt bra. Påskpyntade gjorde jag redan inför förra helgen eftersom kidsen då var hemma på helgmingel med lite firande och familjemys. Imorgon är det påskafton och då vankas det påskbuffé. Jag har planterat ut påskliljor i en kruka vid entrédörren och det känns så välkomnande att mötas av en liten blombuffé när man kommer hem.
Jag har till och med hunnit med att besöka bokhandeln i Trelleborg, fyndat nya fina diktböcker till mig själv och haft den äran att få fylla på bokhandelns lager med fler av mina diktböcker, Våra andetag andas haikusommar. Jag blir fortfarande lika barnsligt upprymd av att se mina böcker på en hylla i en bokhandel eller på ett bibliotek. Att se min lilla bok på samma hylla som Louise Gluck och Shakespeare gör mig glad.
Ta hand om er där och ha en riktigt glädjefylld och fin påskhelg <3
Offred är strikt bevakad dygnet runt och hon lever i den fundamentalistiska republiken Gilead som är landet där minsta lilla misstag kan leda till döden. Hon lever i en plågsam situation där vardagen präglas av rutiner, maktlöshet och fruktan. Hennes roll innebär att leva som tjänarinna i ett land där fertila kvinnors enda funktion är att föda barn till de människor hon tjänar.
Offred minns hur det var före Gilead. Hon minns hur det var på den tiden då Gilead var en del av USA, och hon levde ett vanligt liv tillsammans med sin man och dotter. ”Håll er lugna, sade de på TV. Läget är under kontroll.” så sa de före det att grundlagen upphävdes och landet blev en religiös fundamentalistisk republik. Det ända som håller henne vid liv är tanken på att fly, tanken på att en dag kunna återförenas med sin dotter och sin man för fly långt bortom Muren.
Min första kontakt med Tjänarinnans berättelse var via, var via den populära TV-serien The Handmaid´s Tale som sändes på HBO Nordic för några år sedan. Den populära serien baseras på Margaret Attwoods dystopi som gavs ut för första gången 1985. Pocketutgåvan jag läst är en nyutgåva från 2018 (Norstedts) som innehåller ett förord av författaren själv som berättar hur hon hämtat inspiration till att skriva boken från verkliga händelser som pågår på olika platser runtom i världen. Boken vänder sig mot bruket av religion som täckmantel för tyranni och den belyser betydelsefulla frågor som handlar om makt, klass, identitet och etnicitet.
Oavsett om man redan sett serien eller inte så är den här boken i högsta grad aktuell och läsvärd.
Har du sett serien eller läst boken, Tjänarinnans berättelse?
Chiyo-ni (1703-1775) var unik för sin tid då hon som kvinna lyckades etablera ett utrymme för sin poesi i en värld där kvinnliga poeter ofta hamnade i skuggan av de manliga kollegorna. Genom att välja bort giftemål och bli buddistnunna kunde hon uttrycka sig som konstnär och poet.
Ipomeans förgänglighet, Chio-nis liv och poesi, är skriven av Bo Ranman (Fri Press 2020).
Skriften är fylld av vackra dikter och det känns gott att ta fram den, sätta sig ner, bläddra och upptäcka nya fina haikufavoriter.
Marken är våt, regnet faller och vindarna viner utanför fönstret där jag bor. Jag sitter i soffan, dricker mitt morgonkaffe och lyssnar in de oregelbundna ljuden från stormen som rasar. Det är lördag. Jag söker återhämtning, söker lugn och försöker landa i nuet trots att tidens alla plikter är intensivare än någonsin.
Tiden. Det är för mycket som pågår och för många extra insatser som gör att tiden krymper till en liten lort som aldrig någonsin räcker till. Tiden är galen men med handen på hjärtat tänker jag, att vi är grymma som hanterar all denna galenskap. Vi andas in, går framåt, håller andan och väntar med att andas ut, tills det kommer en lämplig minut…
Basho (1644- 1694) är en av Japans mest kända haikupoeter. Jag har skrivit om denna boken tidigare, men med tanke på att den innehåller närmare tusen haikudikter är det en bok man gärna återkommer till. Dikterna är fint översatta och kommenterade av Lars Vargö (2018 Carlsson bokförlag).
Varje dikt presenteras i original, i transkriberad form, i någorlunda ordagrann översättning och slutligen fritt tolkat och översatt tillsammans med små förklaringar.
Basho sägs ha tagit sitt författarnamn efter en bananplanta och med den informationen blir den här dikten än mer intressant.
Detta tempel
har trädgården full
av bananplantor
På fotografiet ser ni Vargös tolkning och beskrivning av dikten. Det som är spännande är att hans beskrivningar gör att man får ut mer av dikten genom att de inbjuder till nya tankar. Jag tänker att kanske såg han sin kropp som ett tempel, med en trädgård där bananplantorna representerar haikudikter. Med den tolkningen handlar dikten om honom själv. Han skriver om sin relation till de haikudikter han bär med sig på vägen där han går….
Tusen haikudikter samlade i ett verk känns otroligt lyxigt.
Vårblommorna blir fler och fler. I ett hörn av trädgården, alldeles intill snödropparna, har ett gäng snöklockor tagit fart och börjat blomma. Snöklockan även kallad klosterlilja doftar ljuvligt.
I skrivande stund är klockan strax över fem på morgonen, en ny arbetsvecka är på ingång, ännu en hastigt påkommen vecka med sena besked om distans/fjärrundervisning och det är dessutom en vecka fylld av olika deadlines och bara tanken på veckans ”att göra lista” får mig matt. Hemmet har förvandlats till en del av min arbetsplats och det är med blandade känslor jag belamrar vardagsrumsbordet med jobb, jobb och mer jobb. Måndagmorgon och det känns som lugnet före stormen…
Bordet är dekorerat med vårblommor, ett fång tulpaner och några vårblommor från trädgården.
Vårblommorna börjar göra sin entré, fåglarna kvittrar och luften börjar få den där välbekanta doften av vår. Det är sportlovsvecka, jag är ledig och njuter av dagarna. Det är vår första vår i denna gröna by, och mycket spännande att undersöka årstidsväxlingarna i trädgården. I ett avsides hörn in bland buskar och bakom björnbärssnår lyser de vackraste vintergäcken upp som små vårsolar.
I ett annat hörn, under äppelträden och längs med gränsen till åkern har ett stråk av vackra snödroppar börjat titta upp. Om det är något som får mig på gott humör så är det vårblommornas ankomst. Jag har sett en antydan till en liten blå knopp och väntar med spänning på att få se vad det blir för blomma av den.
Bekantat mig med den japanska haikupoeten Masaoka Shiki (1867-1902) som under sin tid betraktades som en av haikuns förnyare genom det att han gav dikterna ett realistiskt och vardagligt innehåll.
Författarnamnet Shiki är samma namn som ibland används för den lilla göken, “hototogisu”, som också är vanlig i den japanska poesin. Hösten sluter sig, är en skrift av Bo Ranman som innehåller en presentation och svensk tolkning av Masaoka Shikis haiku (Fri Press 2020). Boken ingår i en samling av skrifter vars syfte är att lyfta fram och presentera ett antal haikupoeter.
Jag fastnade för realismen, konstaterandet och igenkänningsfaktorn i dikten,
förra årets dröm
jag vaknar till detta årets
verklighet
Boken ingår i en serie av Bo Ranmans skrifter om haiku. Jag har tidigare skrivit om Ipomeans förgänglighet, Chio-nis liv och poesi, det inlägget finner ni här.
Min favorit är den om Chio-ni, men båda skrifterna är perfekta för den som vill bekanta sig med en japansk haikupoet och läsa en väl utvald skara av poetens haikudiktande.
Ännu en arbetsvecka har passerat, en dag på min arbetsplats och övriga dagar hemifrån. Under kommande vecka ser det ut att bli en dag hemma och fyra på skolan, med elever på plats…
Jag loggar ut från jobbdatorn och dyker in i min eget lilla utrymme. Tittar ut genom fönstret. Tre snöänglar***
Alla som bor i Skåne vet att det gäller att ta tillfället i akt när snön visar sig. Man kan aldrig vara säker på om den bara är på en snabbvisit eller om den kommit för en längre tid.
Vi befinner oss i den senare mitten av januarimånad. Det är nytt år och nya möjligheter men jag ligger inte alls på topp, utan känner mig snarare trött och sliten. Faktum är att jag har det bra men känner mig allmänt ur form ändå. Den senaste tiden har inneburit massor av skärmtid och det där statiska sittandet är inget min kropp gillar så jag försöker att ta mig ut och promenera så ofta som möjligt. Promenaderna får mig alltid på bättre humör.
Tycker det hade varit trevligt om snön som kom förra helgen hade fått vara kvar ett tag till men här ser det mest ut som om våren ligger i startgroparna och väntar på att få göra entré. En hel del träd börjar knoppas och allt fler gröna blad lyser upp bland fjolårets förmultnande vinterlöv. Jag hörde till och med hur en fågel kvittrade in våren när jag var ute på min promenad. Faktum är att det är alldeles för tidigt för vår och det brukar ju komma några köldknäppar till innan våren bryter ut till fullo. Oavsett vilket väder det är så inleder jag de flesta dagar med att skriva en haikudikt och när andan faller på så kommer det flera. Under gårdagens skogspromenad gav den här lilla haikun sig till känna.
våren tvekar
under bärnstenfärgade
bokblad på marken
Ny dag, nya möjligheter och det känns hoppfullt att våren är beredd, att den ligger i startgroparna och väntar på att göra entré.
Ta väl hand om dig och njut av dagarna som passerar!
Mitt första möte med den japanska haikupoeten Chiyo-ni (1703- 1775) ägde rum alldeles nyligen och jag blev förälskad vid första läsningen. Det finns en skörhet, en respekt för naturens förgänglighet och en förmåga att fånga ögonblicket som gör mig lycklig inombords när jag läser. En av utmaningarna för en haikupoet är att med få ord beskriva något stort på ett sätt som andra kan relatera till. När jag läser tolkningen av Chiyo-nis haiku blir jag alldeles upprymd och inser att jag vill veta mer, läsa mer och fortsätta att bekanta mig med denna kvinnliga haikumästares poesi.
Dikten om Ipomean, blomman för dagen är en av de dikterna som fångar min uppmärksamhet.
” Ipomeorna
har fångat min vattenspann
lånar grannens hink”
Den här fantastiska haikusamlingen, Ipomeans förgänglighet, Chio-nis liv och poesi, är skriven av Bo Ranman (Fri Press 2020).
Pandemin har bidragit till att påskynda den digitala framfarten. I takt med att smittspridningen ökar, uppmanas vi att hålla avstånd och samhället stänger ner den ena verksamheten efter den andra. Våra naturliga mötesplatser försvinner, kulturinstitutioner stänger ner, vi uppmanas att hålla avstånd, vi uppmanas att arbeta, hålla möten och undervisning hemifrån. Vi hänvisas till olika digitala plattformar och produktioner som får fungera som någon form av substitut och ersättning för den fysiska och analoga verkligheten. Det ena arrangemanget efter det andra blir inställt och det känns som om samhället befinner sig i någon form av väntrum.
Titeln i Anna Tebelius Bodins bok, Den analoga hjärnan i den digitala tillvaron (2020, Hjärna utbildning) avslöjar att den diskuterar just precis det fenomen som upptar en stor del av mina tankar. Tankar som berör frågeställningar kring vad som händer med våra hjärnor, dvs vår förmåga att ta till oss kunskap och utvecklas i en digitaliserad värld?
Boken handlar om hjärnan och samtiden men den ger också en konkret bakgrund som kopplar vår stenåldershjärna till hur vi tänker, känner och agerar i modern tid. Vår hjärna befinner sig i en historisk kontext av att överleva i ett samhälle där det råder brist på socker, information och kontakter. Hjärnan är formad för att belöna jakten på energi. Våra förfäder tros ha upplevt lustkänslor när de fann sådant som tex frukt och bär, som gav energi. Hjärnan fungerar likadant idag och faktum är att den belönande känslan kommer redan innan vi faktiskt har fått maten/belöningen.
Men vad har detta med dagens digitaliserade samhälle att göra? Jo, vi har på kort tid rört oss från ett samhälle där det råder brist på nödvändiga saker som kontakter och energi, till ett samhälle där det är överflöd på detsamma Tillgången till information och digital interaktion är idag tillgänglig under dygnets alla timmar.
Vi behöver inte längre jaga och samla. Den tekniska utvecklingen har mer eller mindre kommit att ”curla” banan för oss och vi behöver inte längre fundera någon längre stund på sådant som hur man stavar eller hittar en plats – allt finns på nätet. Våra villkor har på kort tid förändrats kraftigt, men trots överflöd och förbättrade levnadsvillkor är det inte alls säkert att vi mår bra.
Den digitala tekniken och tillvaron påverkar vårt sätt att använda vår hjärna, vilket i sin tur på sikt har stor påverkan på våra förutsättningar att tänka, känna, lösa problem och hantera vår vardag. Det som på kort sikt gör att vår vardag upplevs lättare kan på längre sikt påverka vårt välmående på ett negativt sätt, om vi inte tar hänsyn till hur vår hjärna faktiskt fungerar.
Den här boken förmedlar en konkret förståelse och bakgrund till varför vi agerar som vi gör, och hur vi kan ta vara på de möjligheter vår föränderliga tid innebär. Genom att skapa förståelse för hur hjärnan fungerar kan man påverka sin förmåga att förbättra relationer, stärka välbefinnande och ta till sig kunskap.
Tekniken är här för att stanna. Vår analoga hjärna behöver fortsätta tänka, lösa problem och skapa analogt för att kunna utvecklas. Hjärnan är formad att utvecklas genom tankearbete och det utvecklar såväl vår mentala hälsa som vår kunskapsanvändning.
Personligen tänker jag att den här boken borde läsas av alla som arbetar i skolan, av alla som vill förstå sig på sin egen hälsa, sitt lärande och utveckling. Med tanke på rådande situation som blivit mer digitaliserad än någonsin anser jag att den här boken ligger helt rätt i tiden.
Vintern, barndomen och döden är tre återkommande teman i Louise Glücks, Averno (2006, Rámus). Boken är översatt till svenska av Jonas Brun (2017). Bokens titel Averno är inspirerad av namnet på den italienska kratersjö som i antikens Rom ansågs vara ingången till underjorden. I bokens centrum står myten om Persefone, flickan som rövats till underjorden och som alltid slits mellan modern och älskaren. Med myten om Persefone i centrum lyckas hon närma sig ämnen om barndom, förlust, ensamhet, besvikelse, död och dolda familjehemligheter.
Louise Glück, född 1943 i New York, har sedan sin debut 1968 kommit ut med tolv diktsamlingar. Hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 2020 med motivering: ”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”.
utdrag ur sida 25, Louise Glücks, Averno
Under julledigheten har jag läst en hel del Louise Glück. Hon skriver på ett intressant sätt som inbjuder till många funderingar kring livet, döden och relationer. Hon har snabbt blivit en en av mina favoriter.
De lediga dagarna är slut och jag har redan hunnit med ett antal arbetsdagar så nu lär det inte bli lika mycket tid över för nöjesläsning. Nåja, jag hunnit med några böcker till, och om dem får ni läsa i kommande inlägg.
…men det var inte sant för däremellan kommer fastan. Nåja, än är det inte tjugondag Knut så här får julen vara kvar några dagar till. Har sett i sociala medier att många redan börjat städa ut julen, men hos mig får den allt lysa med sin magi i några dagar till.
Tror inte att jag visat bilder på vårt bibliotek tidigare, men så här ser det ut för tillfället. Planen är att så småningom inreda med likadana bokhyllor, funderingar på platsbyggda hyllor finns, ett runt bord och några sköna läsfåtöljer. I vårt förra boende hade vi bokhyllor och böcker utspridda i alla rum (därav de olika bokhyllorna) och när vi flyttade hit valde vi att inreda med det vi redan hade så att vi hinner känna in hur vi vill inreda innan vi rusar iväg och investerar i något nytt eller gammalt. Både maken och jag är svaga för böcker så vi har hunnit samla på oss en hel del genom åren. Ett bibliotek är något jag önskat mig länge så det känns lyxigt att nu ha ett sådant och jag ser fram emot att läsa många bra böcker i detta rum framöver. I skrivande stund så är dock soffan i vardagsrummet skönaste platsen så just nu är det där jag sitter och bloggar.
Hur går det med ditt julpynt? Är du en av dem som städat ut julen eller som mig valt att behålla den in i det längsta?
