Haikumagasinet (Fri Press nr 2, 2020) är ett uppfriskande och rogivande magasin som kan läsas ur flera perspektiv. Uppfriskande ur perspektivet att magasinet består av illustrerade haikudikter och därmed kan läsas som ett seriemagasin. Rogivande ur perspektivet att magasinet innehåller haikudikter som kräver tid för läsning med eftertanke. Magasinet innehåller nitton haikudikter komponerade av tolv olika poeter och illustrerade av sex olika illustratörer. Gamla välkända haikudikter blandas med nykomponerade verk.
En klassisk haikudikt består av tre versrader, varav en har någon form av koppling till årstid. Dikten ska skildra någon form av iakttagelse och gärna ha en tvist på slutet, en tvist som kan ge innehållet i den första versraden en ny innebörd.
ur Haikumagasinet 2020, nr 2, sid 18. Haiku av Dag Persson och illustration av Sara Lundstedt.
När ”träden sover” och fåglarna har flytt är det vinter. Tvistens estetiska formulering är ”frostblommans vår”. Hur kan det vara vinter och vår på samma gång? Våren kommer efter vintern och när blommorna blommar då är det vår. Men om blommorna är frostblommor blir är det fortfarande vinter. En vinter med frostblommor är kall och vacker.
Haikumagasinet är en behaglig introduktion till haikudiktens magiska värld. Illustrationerna är ögongodis och haikudikterna en lisa för själen som jag varmt kan rekommendera.
Uppfriskande skogspromend! Härlig adventshelg tillsammans med nära och kära. Lördagsfrukost- och middagsmingel tillsammans med några familjemedlemmar som varit på besök.
En annan liten grej jag pysslat med är Galleri KVIS första digitala adventskalender – temat är änglar och i skrivande stund har jag nyligen uppdaterat galleriets första lucköppning. Vill ni kolla in adventskalendern så finns den här
Idag är det den första advent. Ljuständning och adventsfrukost nalkas.
Nästan alla arrangemang är inställda så denna helgen har jag varit hemma och påbörjat julstädningen. I vanliga fall väntar vi alltid till första advent innan vi julpyntar men nu när det är som det är, får man göra vad man kan för att lysa upp sin tillvaro. Den ursprungliga planen var att putsa fönster och sätta upp julljusstakarna i biblioteket, men det blev så fint och stämningsfullt att jag inte låta bli att fortsätta.
De senaste jularna har vi varit sparsmakade med julpynt då det mesta har fått ligga kvar i lådorna. I år ser det annorlunda ut, först upp kom julkrubban därefter tomtekavalleriet, änglakören, julgransmattan, julbocken och sist med inte minst en julgran. Julen gör entré!
Det här är en av flera änglamålningar som jag målade i somras. Den skulle ha ställts ut på Galleri KVIS temautställning nu till första advent. Temat är änglar och vi såg fram emot att arrangera en sagolik änglautställning till advent men nu blir det inte så.
Ibland måste man ta obekväma beslut och med tanke på nya restriktioner i kombination med en eskalerande smittspridningen har vi (styrelsen på galleriet) bestämt oss för att ställa in årets adventsutställning. Det känns ledsamt, men nödvändigt. Några små idéer som ännu är i sin linda håller på att transformeras till något nytt så om allt går som det ska kanske det blir en annan form av arrangemang istället. Det kommer inte att blir detsamma, men ändå…
Alla har ett språk. Oavsett vilken bakgrund, vilket kön eller vilken ålder vi befinner oss i så har vi alla en personlig idiolekt som speglar den unika individ som var och en av oss i själva verket är. Språket är vårt främsta redskap för reflektion, kommunikation och kunskapsutveckling.
Ett språk kan innehålla så mycket mer, än det man vid första anblicken ser. Språket kan vara en nyckel, som hjälper oss att öppna låsta dörrar. Språket kan bygga broar och ge oss tillträde till nya arenor. Språket kan vara en estetisk upplevelse som tar oss med på de mest förunderliga resor, men allt som har med språk att göra är inte av godo. Det finns tillfällen då språk kan rasera, skapa osämja, orsaka splittring och i värsta fall krig.
Kanske är det just därför vi alla drömmer om att behärska språkets olika beståndsdelar, för att kunna fortsätta uppfylla våra drömmar och bara leva våra fridfulla liv just precis så som vi vill. Vi har alla våra individuella sätt att uttrycka oss på och i skrivande stund är jag på väg att utveckla mitt språk genom att kasta mig rakt in i en ny bok.
Planen är att fördjupa mig i språkvetaren Sara Lövenstams senaste, Handbok för språkpoliser (2020). Inte för att jag är någon form av språkpolis utan snarare därför att jag brukar gilla det Sara Lövenstam skriver om språk, och därför att jag intresserar mig för språket och dess beståndsdelar. Jag skulle gissa att vi alla har någon variant av ”språkpolis” inom oss, ni vet en sådan där känsla man får när man hör någon missbruka och använda språket på ett förkastligt sätt. Våra gränser befinner sig säkerligen på olika plan och många av oss kanske rent av råkar passerar en eller annan gräns utan att ens veta om det. Språket är i ständig förändring och kanske är det just därför språk kan kännas så enkelt och så himla komplicerat på en och samma gång.
Finns det några särskilda språkfel som kan störa dig? Och vad tänker du om språkpoliser?
Jag bekantar mig med Vild iris (1992), av poeten Louise Glück, årets Nobelpristagare i litteratur. Motiveringen till att hon belönades med årets Nobelpris lyder ”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell.”
Vild iris belönades med Pulitzerpriset 1993. Enligt mina efterforskningar är diktsamlingen uppdelad i tre delar och tre röster: trädgårdens blommor, den poetiska trädgårdsmästaren och trädgårdens allvetande metafysiska gud. Alla med direkta och krävande röster som fruktar döden såväl som livet och dess förgänglighet.
Jag ser fram emot att sjunka in i läsningen för att ta reda på vart orden för mig. I skrivande stund har jag bara hunnit läsa lite här och där. Jag tycker om det jag läst hittills och ser fram emot min fortsatta läsning.
Världen behöver mer poesi och därför känns det gott att årets Nobelpris gick till en poet.
ur Vild iris (s 30) av Louise Gluck
Vad tänker du om årets Nobelpristagare? Har du läst något av Louise Glück?
Igår var det vernissage på galleriet. Jag var där för att öppna upp utställningen och stämma av så att allt var i sin ordning. Just nu pågår en samlingsutställning och det är 23 medlemmar som lämnat in totalt ett 70-tal alster till utställningen.
Jag bidrar med den här lilla ”haigabilden” i mixed media, med haikudikt från min bok och fotoart i mixed media.
Welcome to my Tower babe…, är namnet på den här akrylmålningen som ingår i en serie jag målade för några år sedan. Temat handlade om livet som ett schackspel.
Titeln på den här målningen är kort och gott, Unicorns.
Galleri KVIS är en konstförening som helt och hållet drivs av ideella krafter. Vi som driver galleriet gör detta därför att vi brinner för konst och konsthantverk. Vi vill skapa en debatt kring konstens betydelse, göra den tillgänglig för alla genom att vara ett möjligheternas galleri.
Galleri KVIS grundades 2007 av kreativa människor som gick samman för att starta upp ett konstgalleri genom att skicka in medborgarförslag till kommunen, samla in namnunderskrifter, leta lokal med rimlig hyra, samla engagerade krafter och hela tiden kommunicera sitt budskap. Kommunen och konstföreningen möttes på halva vägen och nu finns det ett konstgalleri i Svedalakommun. Jag har haft äran att vara ordförande i föreningen sedan 2016, och hela den här resan har mestadels varit otroligt lärorik och spännande men det jag framförallt är tacksam för är alla möten med människor jag träffat på vägen. Föreningen har belönats med Lions Club i Svedalas kulturpris och Svedala kommuns kulturstipendium. Under de senaste åren har utställningsperioderna varit fullbokade och andra gallerister besöker våra utställningar för att etablera kontakter med utställare till sina gallerier. Det känns bra!
Det är lätt att få det att låta glassigt och bra, men allt är inte en dans på rosor. Att vara ordförande i samband med Covid-19, dvs under det här året har varit den största utmaningen. Utställningar har ställts in, styrelsemöten har skett på distans, årsmötet anpassades, inbokade arrangemang har ställts in, fastighetsägaren som galleriet/kommunen hyr av har ansökt om att få riva fastigheten där galleriet finns och mitt i allt det här pågår ett liv. Frustrationen sprider sig i samhället, vår innergård som egentligen är en väldigt mysig innergård förvandlas, särskilt under nattetid, till en samlingsplats för människor som skräpar ner och förstör. På fotografiet nedan ser ni spåren av galleriets värmepump.
Detta hände för någon vecka sedan. Jag blev informerad av en styrelsemedlem som sett eländet och när jag kom till galleriet var hela innergården nedskräpad. Det stod tomma flaskor, burkar, låg påsar, godisrester, fimpar, tablettförpackningar och annat skräp utanför galleriet, plus att värmepumpen vandaliserats. Några ungdomar satt på trappan och rökte. Jag stannade till utanför dörren, pratade med dem en stund, berättade om min syn på det händelsen, gick jag in för att hämta sopborste, skyffel och började röja. De tittade på och efter en stund började ungdomarna hjälpa mig att plocka bort skräpet och slänga det i soptunnan på andra sidan gården.
Jag kände hur värmen spred sig i mitt hjärta och hur ett nytt leende började ta form i samband med att ungdomarna hjälpte mig att röja. Värmepumpen är utom räddning, vi kommer troligtvis inte att få veta vem som vandaliserat den, det kommer att bli kallt på galleriet till vintern om vi inte löser problemet med att värme saknas, men det är viktigt att inte bli bitter och anklaga alla. Det är viktigt att inte generalisera, visst finns det ungdomar som vandaliserar, men de flesta ungdomar är skötsamma människor som bara vill ha någonstans att vara, något att göra och leva sina liv.
Livet på Galleri KVIS har under den senaste tiden varit upphov till blandade känslor. Högt och lågt….
Ta väl hand om er och njut av dagarna som passerar!
I mataffären där jag brukar handla möts man av blommor i entrén. Jag blir glad av solrosor så i fredags när jag möttes av ett hav solrosbuketter fick en sådan följa med hem.
Nu står det en bukett bestående av tre långa ståtliga solrosor i vardagsrummet. Jag har dessutom haft möjlighet att ägna hela lördagen åt att packa upp och ställa iordning. Imorse när jag steg upp möttes jag av ett nystädat vardagsrum och kök helt utan flyttkartonger. Planlösningen mellan kök och vardagsrum är öppen. I skrivande stund sitter jag i soffan, dricker mitt morgonkaffe, bloggar och blickar ut över slätten.
Ett hem utan tavlor på väggarna är som ett hem utan själ. Igår blev det dags för den här lilla väggen att prydas av några alster.
Söndagmorgon och jag ser fram emot att ta mig an nästa rum. Idag blir det tyvärr ingen heldag här hemma, några småärenden som ska fixas men jag räknar med att tillbringa största andelen av dagen här hemma.
Det här med att flytta samtidigt som man jobbar heltid är inte att rekommendera. Det tär på krafterna, samtidigt som jag trots allt känner mig lyckligt lottad över att hålla ihop och lyckas hantera den senaste tidens smågalna vardagstempo utan att kollapsa.
Vårt nya hem börjar ta form, men med tanke på att det är planerat lite annorlunda i jämförelse med huset vi flyttade ifrån så får inredningsprojektet ta sin lilla tid, och i skrivande stund finns det fortfarande kartongstaplar med grejor lite varstans som väntar på att packas upp.
I vardagsrummet finns stora fönster med utsikt över slätten. Trädgården är spännande på det sätt att det finns en stenlagd innergård, en bakgård med gräsmatta och äppelträd, plus ytterligare en förvildad liten markbit som väntar på omtanke.
Utsikten över slätten är som en performance, en upplevelse som ständigt erbjuder nya insikter och estetiska skådespel.
Bakom ett taggigt björnbärssnår, står ett garage som befinner sig i en till viss del påbörjad förvandlingsprocess. Den stängda gaveln ska ljusas upp med stora fönster, en dörr ska installeras, en vägg ska byggas och utrymmet ska förvandlas till en ateljé med plats för poesi och måleri. Onekligen en utmaning som kommer att kräva en hel del arbete men det kommer det att vara värt. Utrymmet närmst i bild ska förvandlas till en grön uteplats med berså och möjligtvis ett organgeri med plats för ännu mera poesi och måleri.
Utsikten är sagolik och tur är det för den senaste veckan har varit i intensivaste laget. Vi är mitt uppe i en pågående flytt. Flyttlasset med det mesta av vårt bohag gick i måndags, observera att jag skriver det mesta för allt fick inte plats i lastbilen, plus att jag inte hade hunnit packa ner riktigt alla grejer så vi har fortfarande en hel del arbete framför oss. Det här med att jobba och flytta samtidigt har varit en slitsam pärs, och den här helgen känns mer än välkommen. Idag är det lördag och vi har har ägnat dagen åt att packa upp och organisera i vårt nya plaze.
I skrivande stund har vi hunnit bo i vårt nya hem i fyra dygn, och trots några prövningar och lite småtrubbel på vägen så det känns det otroligt gott att vara här. Huset känns välkomnande, naturen är sagolik och det känns gott att komma iordning i vårt nya bo.
En morgon när vi satt i trädgården och åt frukost skuttade två rådjur förbi ute på åkern. En annan morgon fick jag syn på en dubbel regnbåge…
” Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd. ”
(utdrag ur Karin Boyes dikt, I rörelse)
Ni förstår säkert varför inläggen och mina bloggpromenader är sparsmakade för tillfället och jag tror att ni vet att jag snart är tillbaka. Ska bara få lite mer ordning på torpet först <3
Semestern är över och jag har en hel arbetsvecka bakom mig. Nytt läsår innebär nytt schema och på årets meny finns svenska, bild och form, bild, bild special, design, estetisk kommunikation, digitalt skapande och gymnasiearbete. Många ämnen men samtidigt de ämnen som jag brinner mest för. Jag ser fram emot kommande läsår och det känns gott att arbeta på en skola mitt i city. Älskar närheten till Malmö stads blomstrande kulturutbud och ser fram emot att ta med eleverna på studiebesök.
Veckan har varit intensiv och mer intensiv lär den bli den närmste tiden. Sommarvärmen har anlänt och sociala medier svämmar över av sol- och badbilder. Något sådant blir det inte för min del med tanke på allt som ska fixas inför flytten. En del av arbetet är rogivande men en hel del är mest galet jobbigt. Att rensa på vinden känns som ett evighetsprojekt. Maken har kört flera lass med säckar av gamla grejer och möbler till tippen. En del av grejerna har vi skänkt till en välgörenhetsförening som arrangerar loppis för att få in pengar till sin verksamhet. Tidvis har det blivit spännande möten med sådant som jag trodde vi hade slängt och sådant som jag rent av glömt bort. Jag steg upp tidigt för att hinna rensa undan så mycket som möjligt innan det blir för varmt. Vinden blir nog närmare 40 grader nu mitt på dagen, så det kändes otroligt skönt att duscha av sig för en stund sedan. I skrivande stund har jag slagit mig ner i paviljongen för att koppla av med två isglassar och ett stort glas kallt vatten. Rosen på fotografiet står i en kruka alldeles intill mig. Min plan är att sitta här och ta igen mig en bra stund till för att buffra krafter till nästa lilla packningsprojekt.
Ja, det här var lite om hur min helg ser ut för tillfället. Hur spenderar du din helg?
