Den välkända Hollywoodskylten vilar som en trofé på en av höjderna i nationalparken, Griffith Park och därifrån förvaltar den en kulturhistorisk roll som symbol för den film- och populärkultur vi ofta förknippar med de välkända strofer vi hört om Hollywood. Vi har alla hört dessa fraser om att göra karriär i drömmarnas stad Hollywood och i Amerika möjligheternas land där allt anses genomförbart…åtminstone för den som är beredd att arbeta hårt, och samtidigt betala priset det kostar att ta sig till sin egen lilla topp (smiley och glimten i ögat, blink).

Med mig på resan hade jag en alldeles nyinköpt klänning som jag passade på att inviga med en vandring på höjderna i Griffith Park. Att Hollywood är en storstad har vi alla koll på – men att det finns en sådan fantastisk nationalpark som denna; det hade åtminstone inte jag väntat mig. Höjderna, växligheten, djurlivet och värmen i Griffith Park var otroligt mycket hetare och större än vad jag hade föreställt mig. Planerar ni en resa till Griffith Park i månadsskiftet juli/augusti så kan jag rekommendera en resbuffert bestående av massor av vatten, hatt, hög solskyddsfaktor och bra promenadskor.

Det går att köra upp och parkera vid observatoriet men om man vill komma någorlunda nära skylten måste man ge sig ut på en längre vandring genom höga berg och djupa dalar och just den här tidpunkten på året är det vara som varmast i Kalifornien. Värmen är dock torr och relativt behaglig med tanke på att det faktiskt fläktar en hel del där uppe men varje steg förvandlas till en utmaning pga hetta och uppåtsträvande kringelikrokterräng.

Avslutningsvis. Om någon undrat kring min sparsmakade aktivitet i bloggsfären de senaste veckorna så har ni nu fått svaret. Jag haft förmånen att tillbringa kvalitetstid på semester tillsammans med min kära familj. Vi har varit på en alldeles underbar resa i Kalifornien och vidare in i delar av Nevada – så det lär bli några fler glimtar från vår resa här i bloggen framöver.

För mig och barnen var det första gången i denna världsdel, resan överträffade mina förväntningar och jag känner mig så tacksam för denna upplevelse.

Till er läsare vill jag säga; ta väl hand om er och må väl!

Christina Karlsson

Att gå Bergstigen när vi är på Öland har blivit något av en tradition. Förra sommaren skrev jag om den första delen av vandringsleden och i år tänkte jag berätta lite om den senare delen man passerar när man kommer till Södra bruket. Där går vandringsleden förbi Konstens geologiska trädgård. Den delen ligger lite längre bort från stugan så det brukar inte bli av att vi besöker den delen men i år blev det ett minst sagt omtumlande besök.

I Konstens geologiska trädgård kan man vandra omkring och fundera kring historien kring de stenskulpturer som pryder den lilla platsen. Några av skulpturerna/stenarna minner om att naturen i sig är konstfull som den är utan att vi egentligen behöver tillföra så mycket mer än att arrangera det vi ser och placera det i en geologisk trädgård medans några av skulpturerna påminner lite mer om den typen av bearbetad konst vi förväntar oss att se när vi ska titta på skulpturer, som de här två stenfåglarna på fotografiet nedan. Tänker du också på fåglar när du ser skulpturerna? Eller vad tycker du att de liknar?

Jag lärde mig dock en viktigt läxa av den här Trappan i kalksten från 1804. Läxan är att om det finns en skylt som signalerar Varning, beträdande av trappan sker på egen risk – då bör man allvarligt överväga att ta den längre vägen och låta bli att gå nedför trappan även om, och speciellt när det börjar regna rejält.

Vi läste skylten, jag fotograferade trappan, tänkte att den var gammal men vacker och vi valde att följa den lite längre stigen in i den geologiska trädgården. Vi noterade att trappan såg medtagen ut och vi gick inte uppför trappan. Men när vi promenerade där inne i parken tog det i och började regna alltmer, och plötsligt hade sonen gått ned för den där trappan; vi andra förde troligtvis samma inre resonemang; ja, men det där gick ju bra, då kanske man skulle ta den vägen ner. Min dotter gick först och några trappsteg efter kom jag.

Jag minns inte hur det gick till men plötsligt har jag tappat fotfästet och landat på sidan i trappan. Jag rullar mot min dotter och min enda tanke just då är – bara jag inte välter omkull Emelie…jag försöker klamra mig fast vid de hala och leriga trappstegen för att inte orsaka någon form av dominoeffekt. Jag fortsätter rulla/kana ytterligare några steg tills jag lyckas få stopp på mig själv tack vare att min dotter står stadigt på jorden. Hon stod blickstilla och höll balansen på ett trappsteg där det blev stopp på min framfart i trappan och på något vis lyckades jag efter en stund resa mig upp, ta mig ner och betrakta förödelsen. Halva jag var totalt genomlerig och jag insåg hur fantastiskt roligt det här måste se ut. Min kropp var bedövad och min familj tittade allvarligt på mig och frågade hur jag mådde och av någon förunderlig anledning fick jag ett skrattanfall och sen hade jag svårt att sluta skratta. Senare när jag kände hur det började pulsera i min ena arm och mitt ena ben började jag skratta igen, vet inte varför jag skrattade egentligen för det var ju inte precis roligt, eller?  Men det var så det gick till vid mitt omtumlande besök på konstens geologiska trädgård i Södra bruket som ligger alldeles intill Södra Möckleby.

Konstens geologiska trädgård är väl värd ett besök, trappan är fin att betrakta men mitt råd är – Ta den lite längre vägen och låt bli att gå i den gamla kalkstenstrappan. Den är helt enkelt inte lämplig för en vare sig en promenad upp eller ner. Ner kommer man ju alltid men det är inget vidare att vakna upp öm i kroppen med blåmärke dagen efter.

Bortsett från missödet i trappan så är Konstens geologiska trädgård som sagt ett trevligt inslag i Bergslagens vandringsled. Smiley och blink.

Må väl och ha en fortsatt fin dag!

Christina Karlsson

Vi har just kommit hem, efter några fina dagar på Öland och den här gången passade vi på att besöka Nationalparken Blå jungfrun. Båten avgick från Byxelkrok och på fotot ovan ser ni hur den mytomspunna granitön ser ut från havet.

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, bortsett från den omtalade labyrinten men inte hade jag väntat mig det äventyr som det blev att ta sig runt på ön. Blå jungfrun är en klippö i klippigaste laget. Jag hade nog förväntat mig en något mer turistvänlig stig men här blev det till att klättra och balansera uppför, nerför och runt alla dessa klippor. Inte ens landstigningen från båten var helt enkel då det inte ens finns någon hamn utan man släpps av i en vik där man genast får påbörja klättringen för att ta sig vidare upp på granitklipporna. Där finns dock en tydligt utmärkt vandringsled att följa för oss som vill passa på att se alla sevärdheter när vi väl är där.

Väl uppe på öns högsta punkt (ca 86 m ovan vattenytan). Här är det min man som håller i kameran och fotograferar Emelie, mig och Robin. Härefter vandrade vi vidare på en händelserik strapats genom klipplandskapets förunderliga och vackra natur. Vi passerade Jungfrukammaren, Kyrkan (som egentligen mest liknade en spetig glipa i berget med hög takhöjd), några stenbrott, jättegrytor som formats av vattnets rörelser mot berget, utsiktspunkter och självklart den välkända labyrinten som det enligt sägnen betyder tur att gå igenom.

Naturen är helt otroligt vildvuxet vacker och välmående med friska gröna blad, växter och massor av goda blåbär.

Havsutsikten är magnifik.

Vill du vara med om ett spännande äventyr på en klippö; då kan jag varmt rekommendera ett besök på Blå jungfrun. Det är en liten ö men med tanke på de utmaningar som terrängen bjuder behöver man några timmar på sig för att ta sig runt. Ta på dig promenadvänliga skor och glöm inte att ta med en liten fika och massor av vatten. Hela ön är som sagt ett naturreservat och det finns inte ens minsta lilla kiosk att handla i. Ön var mindre än vad jag hade förväntat mig, klipporna högre och svårare att bestiga och labyrinten var betydligt mycket större än vad jag förväntat mig. Jag tyckte om ön och vi hade en fantastiskt spännande och rolig dag tillsammans på Blå jungfrun.

Må Väl och ha en fin dag!

Christina Karlsson