Det var så himla fint att komma till galleriet idag och ta hand om installationen, Estetiska ögonblick. Installationen behöver pysslas om regelbundet… koppar ska diskas ur, nytt kaffe ska kokas och nya fina blommor ska väljas ut. Poesin flödar och det blir en magisk stämning där Karin Boye, Eva-Stina Byggmästar, Edith Södergran, Tomas Tranströmer, Christina Karlsson, Ingmar Bergman och alla samlas kring Margaret Mitchells, Borta med vinden – och nog är alla borta med vinden och samtidigt högst närvarande.

Galleri KVIS är ett litet ideellt drivet galleri som inte har någon personal anställd och när man ställer ut där får man själv agera gallerist, och visst blir det en hel del arbete men samtidigt himla trivsamt att få ikläda sig en roll som gallerist.

En f.d kollega skrev nyligen i sin fb-status att läsårets sista tre veckor borde förbjudas. Jag förstår precis vad hon menar och jag kan inte annat än att hålla med. Skolans värld är minst sagt hektisk i slutet av ett läsår…och där den ska avvecklas är den extremt hektisk… The Final Countdown ekar i bakgrunden… samtidigt som det ska sökas nytt arbete och bokas tid för arbetsintervju, sättas betyg och arkiveras materiel ….etc, etc etc …..och mitt i denna tornado sätter jag upp en utställning….

Och det är så himla typiskt mig att stå vid mitt ord och slutföra det jag påbörjat! Men för ett år sedan när jag bokade in denna utställningsperiod hade jag inte en tanke på att allt detta skulle hända… att min arbetsplats skulle försvinna och mer eller mindre gå upp i rök under sommarlovet… Nåja, mitt Tema och jag matchar, mer än jag anar. Jag spelar schack, pressar mig själv och jag stannar upp i vardagen och njuter av varje ögonblick.

Jag fick liljekonvaljer av mamma som hon plockat på samma ställe som mormor brukade plocka liljekonvaljer till min födelsedag….för Ja, jag har ju hunnit med att fylla år också… och imorgon fyller sonen år.

Så här ser det ut i entrérummet på Galleri KVIS. Här kan man gå runt och kolla in mina fotografier… Som sagt det är mycket nu och maken min är i Cambridge ett tag till, å arbetets vägnar. Jag är trött men samtidigt innerligt nöjd med livet. Att komma hem och se de här fina tankarna som gömmer sig i texten på kortet som ni ser på bilden nedan. Jag blir så varm i hjärtat <3 fylld av glädje <3 och stolthet <3. Jag har mycket att göra, jag är trött men samtidigt får jag massor av styrka av all kärlek som finns i min omgivning. Jag känner mig stark…

Trevlig helg och stor kram till alla er bloggläsare som tittar in här <3 Hoppas att ni har överseende med att jag inte är lika flitig som vanligt med att kommentera på era bloggar….

Installationen Dicsiplinerad TID är konstruerad av metallrör som det varit såväl starka receptbelagda som lite mer vardagliga receptfria värktabletter i.

Inspirationen till denna installation fick jag när jag läste Foucaults teorier om maktstrukturer. Detta var flera år sedan och i samband med att jag gick på högskolan och omskolade mig pga konsekvenser jag drabbats av i en trafikolycka. Det var under en tid då jag pressade mig själv väldigt hårt för att hela tiden orka prestera mera. Jag tittade mig omkring och upptäckte att de flesta i min omgivning kämpade minst lika hårt och pressade sig själv för att förverkliga sina mål. Värktabletter och mediciner blir ibland en del av detta beteende och då uppstod idén som jag sedan inte kunnat släppa… den där idén om att bygga ett torn av dessa värktablettsrör som representationsmedel. Jag började spara på de där metallrören och jag bad anhöriga att hjälpa till att spara sina värktablettsrör och nu står tornet som en skulptur på Galleri KVIS.

Jag funderade och funderar fortfarande mycket över hur vi människor ofta pressar oss själva till att hela tiden prestera lite mer än vad vi egentligen orkar. Vi vill leva upp till en norm och en föreställning om vad som förväntas. Normen är uppsatt av oss själva för oss själva och normen är ofta orealistisk (inte alltid men ofta).

Och tänk om det bästa någonsin var bra nog, skulle vi då vandra vidare?

Det unika med oss människor är att vi trots orealistiska förväntningar oftast lyckas prestera det där lilla extra och det är väl just det som är kännetecknande för mänsklig kultur…. att oavsett vad som händer så reser vi oss alltid upp efter ett fall. Vi reser oss alltid upp för att vandra framåt. Mänsklig kultur är alltid på väg framåt!

Det har varit så spännande att ta del av galleribesökares tolkningar av installationen Disciplinerad TID. Många associationer har triggats igång och de flesta har inte sett vilken typ av rör som döljer sig bakom färgen, trots att jag låtit texten skina igenom på vissa ställen. Det skulle vara fint att få ta del av era associationer här på bloggen. Vad tänkte ni när ni först såg bilden av det rosa- och vitfärgade tornet? Skriv gärna en kommentar och berätta…

<3

Jag vet att ni är några som väntar på att bli uppdaterade om utställningen och mer info om denna kommer inom det närmsta dygnet men först måste jag berätta om något fantastiskt som hände på galleriet i söndags. Jag blev så innerligt rörd, förvånad och glad när en bloggvän som bor i Göteborg (ca 30 mil härifrån) kliver in genom galleridörren tillsammans med sin man. Gunilla som har bloggen Nillas hälsa och harmoni . Ni förgyllde min söndag med att gästa min utställning <3

Gunilla och jag har följt varandras bloggar en tid, och även om vi inte träffats i verkligheten (förrän i söndags) så har vi lärt känna varandra litegrann via bloggkommentarer.

Det fina med bloggvänner är just detta att vi peppar varandra och bekräftar varandras existens genom att visa att vi bryr oss om varandra genom våra små kommentarer. Visst är det så att de flesta av oss som bloggar tycker om den form av uttryckssätt som bloggen ger. Vi uttrycker oss i bild och i text. Vi diskuterar och sprider våra bilder via ”nätburna” tankar. Vi utbyter funderingar, erfarenheter och livsvisdom. Gunilla och jag delar ett intresse för fotografi, hälsa och harmoni. Vi delar ett intresse för att skapa balans i tillvaron.

Självklart så blir jag glad för Alla besökare som kommer till min utställning. En besökare på ett galleri är ju vad en läsare är för en bok eller tidning, det vill säga… betydelsefull eftersom besökaren bekräftar och fyller utställningen med mening precis som bokläsaren bekräftar bokens existens. När man går på en utställning läser och avkodar man en bild av verkligheten/utställningen och man interagerar genom att vara där…. och när en bloggvän reser 30 mil för att gästa min utställning blir jag överväldigad.

Och alla ni som av olika anledningar inte har möjlighet att besöka utställningen har möjlighet att interagera genom att kommentera eller besöka utställningen här via bloggen under veckan. Även ni som inte kommenterar lämnar ju faktiskt små spår via statistiken och det är just det som är så fint med den digitala verklighet vi lever i. Vi får alla ett större umgängesområde, en större sfär av mänskliga vänner som sitter bakom sina skärmar och socialiserar på många olika sätt.

Vad vill jag då ha sagt med detta inlägg? Jo, dels att jag blev innerligt glad för en bloggväns besök, IRL, dvs i verkligheten. Men även att jag vill hylla själva bloggandet och den digitala sfären som på sätt och vis är ett modernt sätt för att socialisera och för att skapa kontakter i den värld vi lever.

Har ni någon gång träffat en bloggvän i verkligheten?