Här står jag högst uppe i Castel Sankt´ Angelo och fotograferar utsikten mot Peterskyrkan som är en av världens största och mest betydelsefulla kyrkor. Peterskyrkan ligger i Vatikanstaten och det är där påven har sitt residens.

Platsen där Peterskyrkan står har en historisk förankring då den första kristna kejsaren Konstantin lät bygga den ursprungliga Peterskyrkan där ca år 324. Kyrkan plundrades på 800-talet och därefter byggdes det upp massiva murar runt det område som idag är Vatikanen. Den nutida Peterskyrkan invigdes år 1626. Den är byggd i renässansstil och flera kända arkitekter har satt sina avtryck i kyrkans utförande: Rafael, Michelangelo, Donato Bramante och Carlo Madernos som ritade långhuset och fasaden i början av 1600-talet. Peterskyrkan är både respektingivande, estetiskt tilltalande och storslaget mäktig!

Påven är härskare över Vatikanstaten och sedan 1500-talet har påvarna beskyddats av elittrupper ur Schweizergardet. Det sägs att det är konstnären Michelangelo som ursprungligen designat Schweizergardets tjusiga uniformer som går i scharlakansrött, blått och orange.

Vi hade turen att besöka Peterskyrkan precis när påve Franciskus skulle hålla audiens. Det var en riktigt cool upplevelse att följa påvens framträdande och som ni ser på bilden hade jag en bra placering i publiken och kom nära med min kamera när han åkte runt i sin lilla golfbil och vinkade. Påve Franciskus tal var fullt begripligt, översatt till flera olika språk och riktigt intressant att lyssna på. Avslutningsvis sjöngs det en sång och alla vi i publiken blev välsignade. Stämningen var på topp och vita duvor kretsade över kyrkan, påven och oss i publiken.

Efter audiensen och allt det där begav vi oss in i kyrkan där en av världens mest kända skulpturer finns placerade. Michelangelos Pieta som är en skulptur i carraramarmor föreställande den sörjande jungfrumodern Maria, med sin döda son Jesus i famnen.

Den här skulpturen är så känsloladdad och gripande. Det var en mäktig känsla att få se den i verkligheten.

Det här är bara så coolt! I Peterskyrkan som är en av världens största och mäktigaste kyrkor finns ett stort minnesmonument över den svenska drottningen Christina (1626-1689).  Här hyllas ett flertal påvar, och mitt ibland dessa ”påvemonument”  finns monumentet över en av våra svenska drottningar. Hur coolt är inte det?

Det finns ett gravvalv under kyrkan där man kan se själva gravplatsen, men där fick man inte fotografera så det får ni inte se någon bild på. Viloplatserna i grottan under kyrkan var väldigt tjusiga.

Det fina med att komma till platser man bara läst om tidigare är att det känns som om spår av historien lever kvar på flera sätt. Jag har en förmåga att ”nörda” in mig på olika områden och under veckan i Rom kom jag fram till en teori om varför vår svenska drottning Christina lämnade Sverige, konverterade och valde att bli Katolik. Men det får ni läsa om i ett annat inlägg.

Jag är ju som sagt tillbaka till vardagen och den är lite för mycket…

Nu ska jag unna mig en stunds vila innan det är dags för nästa aktivitet.

Christina Karlsson

I Rom finns många broar som leder över Tibern och om man tar den som leder rakt mot Castel Sant´Angelo är det som att gå på konstmuseum med tanke på att den pryds av 10 änglaskulpturer som var och en bär en symbol som skildrar Kristi lidande. Konstverken är skulpterade av Bernini och hans elever under barockepokens 1600-tal. Rom är sannerligen en stad som bjuder sina besökare på mäktiga konstupplevelser med dessa Berniniskulpturer.

Från änglaskulpturer till fåglar då det fanns en hel del av dem i Rom. Jag  kunde inte låta bli att fascineras av fåglarna och deras förmåga att flyga fritt i det blå och sedan landa lite varstans.

Det fanns en hel del fiskmåsar i Rom intill Tibern och de verkade till att tycka om sevärdheter, precis som vi turister. Fiskmåsarna verkade till att sikta in sig på de där höjderna som ger en bra och tydlig utsiktsvy över de mest spännande platserna. Nu är jag iofs ingen fågelkännare, och därför inte helt säker på att fåglarna på bilderna nedanför verkligen är fiskmåsar. Jag har konstaterat att det är en havsfågel, att den tillhör måsfågelfamiljen och att folk i allmänhet kallar den för fiskmås. Det ser ut som en fiskmås men det skulle kanske kunna vara en gråtrut. Det som förvirrar mig är färgsättningen eftersom de här är lite mer brungråspräckliga än den som syns på skulpturens huvud. Jag tolkar det jag läst om fiskmåsar som att ungfåglarna brukar vara brungråspräcklig och att deras färgsättning kommer att förändras när de blir äldre? Då blir färgsättningen mer tydlig med vit kropp och gråsvarta vingar.

Har jag någon läsare som har lite mer koll på fiskmåsar så är jag tacksam för återkoppling kring om min slutsats är korrekt.

Hursomhelst så kunde jag inte låta bli att fotografera de här coola fåglarna som var relativt bekväma bland människor eftersom de tyckte att det var helt ok när jag närmade mig med min kamera.

Hoppas att ni alla får en fin fortsättning på dagen!

Christina Karlsson

Talesättet Alla vägar bär till Rom sägs ha sina historiska rötter i tiden då den eviga staden Rom betraktades som världens huvudstad. På den tiden var Rom centrum för ett imperium som sträckte sig från Gallien och Spanien i väster till Egypten och Mindre Asien i öst och det var då alla vägar utgick från Rom. Det här är åtminstone vad som skrivs i den lilla reseguide jag nyss hade med på resan till Rom.

På bilden blickar jag ut över området i Palatinen och ruinerna av det som en gång var kejsar Augustus palats. Augustus levde ca år 63 f.Kr – 19 e.Kr.

Alla vägar må bära till Rom, och Rom må vara en historiskt storslagen och fantastisk stad på många vis, men jag kan ändå konstatera att det känns gott att vara hemma igen. – Borta bra men hemma bäst, är min melodi!

Jag är som sagt nyss hemkommen efter en sportlovsvecka i Rom. Just nu håller på att packa upp, bearbeta resans intryck och är i full färd med att programmera om mig själv inför morgondagens arbetsvecka.

Hoppas att ni också har haft en fin vecka,

och att ni får en underbar kommande vecka!

Christina Karlsson

Vi flög tidigt på morgonen när solen höll på att gå upp. De flesta stängde sina fönsterluckor pga av det starka solskenet men jag kunde inte låta bli att njuta av det bländande bildspelet på den vackra himmelen. Det är sällan man har förmånen att se molnen ovanifrån och det är så spännande att följa skiftningarna i nyanserna som bjuds där uppe ovan molnen.

Vi bodde i vackra och historiskt spännande Londonderry. Här står jag på gatan utanför vårt hotell och fotograferar. Tanken var att få tid att närstudera den vackra skulpturen som sträcker sig ut över staden, men schemat var helt enkelt för intensivt för sådana utsvävningar.

Här ser ni skolan vi besökte. Enkel och modern stilren arkitektur.

Här står jag i givakt med kameraväskan över axeln. Mitt uppdrag var bla att dokumentera pedagogiskt intressanta detaljer som tex lärmiljö. Här har hälften av oss anlänt till skolan och medans vi väntade på övriga gänget bad jag en kollega att ta en bild på mig. Bloggfoto 😉

Vi fick ett majestätiskt mottagande. I skolans foajé hälsades vi välkomna av prydligt uppställd personal och elever. Skolans kör sjöng och spelade för oss först när vi gjorde entré och ytterligare en gång lite senare på förmiddagen. Det var hög klass på framförandena och de skulle lätt platsa in i vilken operakör som helst. Med tanke på att jag publicerar bilden här i min personliga blogg så har jag av respekt för personlig integritet avidentifierat personerna på bilden.

På Nordirland bär alla elever skoluniform och för mig som gillar det visuella intrycket så är skoluniform något jag uppskattar. Jag tycker helt enkelt att det ser snyggt, stilrent och prydligt ut med skoluniform. Argumenten mot skoluniform brukar vara att den inte ger eleverna möjlighet att uttrycka sin personlighet, men eleverna har möjlighet att uttrycka sig som ni ser på bilden, med olika små pins, olika slipsar, olika längd på kjolarna, frisyrer och sådant. Jag tänker att en skoluniform förutom det visuella intrycket rymmer ett visst uppförande och att det blir mer tydligt att skolan faktiskt är en plats för lärande, arbete och utveckling. En uniform gör att gränsen mellan skoldag och fritid blir tydligare. Jag tycker att det hade varit spännande att under en testperiod på ca 3 år, införa skoluniform i Sverige och därefter göra en utvärdering och ta ställning till om detta är något vi vill anamma. Vad tycker ni om skoluniform?

Lärarna hade dock inga speciella uniformer, utan de undervisa i sina alldagliga kläder.

Rent visuellt var skolan hur trivsam som helst med stora ljusa utrymmen, glada färger och estetiskt tilltalande konst och självklart även elevarbeten. Målningen ovan har målats av en av de nunnor som ursprungligen startade upp skolan.

Ett vackert färgat glasfönster.

Temperaturen var betydligt mildare än här hemma och påskliljorna stod redan i full blom utanför skolan.

På kvällen när vi var på väg ut för att finna en restaurang där vi kunde äta tog vi vägen över den kända fredsbron. En fredsbro sprider goda vibrationer i ett område där många konflikter ägt rum. På fotografiet nedan ser ni fredsbron på håll. Två pelare som har ett visst avstånd men ändå skapar ett estetiskt tilltalande intryck där de står på samma bro sida vid sida, tillsammans.

Vi letade efter skulpturen där en protestant och en katolik sträcker sina händer mot varann men det var för mörkt och ont om tid. Vi hittade den inte. När vi åkte buss mot flygplatsen följande morgon åkte vi förbi den och då insåg vi att vi hade gått under skulpturen, det finns nämligen två broar på höjden…

De flesta byggnaderna i staden gick i den här stilen. Gamla pampiga hus byggda i sten.

Resan gjorde mig definitivt nyfiken på att besöka Londonderry och Irland fler gånger!

Må väl och ha en fin lördag!

Christina Karlsson

Livet är tuffare än vanligt och det känns som helt rätt tillfälle för en återblick till en av våra mest spännande resor. Jag talar om sommarens resa till Kalifornien. Den där dagen då vi tillbringade morgonen och förmiddagen i Dead Valley,  återvände vi till hotellet för en stunds rekreation och därefter drog vi vidare till Red Rock Canyon. På fotografiet ovan syns jag, min man och vår son. Vi insuper den sagolika atmosfären i  Red Rock Canyon. Röda klippor, höga berg, förunderliga formationer och djupa dalar med sagolika växter.

Jag gillar den här typen av bilder med bild i en bild. Jag fotograferar min dotter samtidigt som hon fotograferar en ödla, samtidigt som spegelbilden av mig reflekteras i hennes mobilskärm tillsammans med motivet som hon håller på att fotografera, allt på en och samma gång.

Känslan av platsens förankring i historien är mäktig.

Naturen är ett konstverk som helt naturligt skapar sina egna kontraster av rött och grönt. De här röda klipporna gör sannerligen skäl för namnet, Red Rock Canyon.

I den här bergskedjan finns klippor med många spännande färger och märkliga formationer.

Motljus och solnedgång. Vi anlände till Red Rock Canyon, lite i senaste laget och innan vi hunnit köra runt hela turen började mörkret sakta sänka sig över dalen. Solen gick ner och vi skyndade oss att köra ut ur den ödsliga dalen och vidare in mot civilisationen.

Känslan sitter kvar länge och jag känner mig sugen på att resa dit igen <3

Må Väl!

Christina Karlsson

– Å, vad jag tycker om lördagar!

Jag har varit på vernissage på Galleri KVIS, fotograferat och uppdaterat galleriets utställningsblogg. Kika gärna in på vår sajt och se ett litet urval av vad som visas på Coloriternas utställning just nu.

Dagen inleddes med en frisk höstpromenad i den vackra Torupsskogen, där marken är täckt med en matta av höstlöv och där det längs med en av stigarna finns en gunga som ofta är upptagen.

Höstlöv! Det är vackert med höstens alla färger.

Jag tänker att promenader med lekfullhet är en investering i hälsan.

Det är fantastiskt vackert i Torup, som är en del av den omtalade skånska bokskogen och jag kan inte låta bli att fundera kring ordet BOKskog. Det låter så poetiskt och vackert på något vis. Tänk en hel skog fylld av bokträd, bokblad och litteraTur.

Jord, vatten, växter och balansgång över en liten bäck som mynnar ut i en sjön.

Må väl och njut av alla höstens dagar som passerar <3

Christina Karlsson ©

Tänkte bjuda lite väderlekskontrast genom att dela med mig av ett hett sommarminne från vår semester i Kalifornien/Nevada. Death Valley National Park är känt som en av världens hetaste platser, för sitt ökenlandskap, den mäktiga naturen med vackra bergskedjor och extrema temperatur. Vi befann oss i Kalifornien just vid den tidpunkt då där brukar vara som varmast.

Den här typen av varningsskyltar finns utplacerade lite varstans längs med vägen och parkeringsplatserna i Death Valley. Vi körde från hotellet tidigt på morgonen för att slippa den värsta hettan, men det hann ändå bli 47 grader varmt medans vi var där. Att långvandra i Death Valley vid denna tidpunkt på året är inte att tänka på, utan man kör helt enkelt mellan de olika sevärdheterna. Vid varje sevärdhet finns en parkeringsplats där man ställer bilen och sedan beger man sig ut på kortare vandringar. Att ge sig iväg på en sådan här resa utan mängder av vatten och air condition i bilen hade varit otänkbart. Personligen hade jag nog inte själv kläckt idén om att besöka Death Valley, men familjen längtade efter äventyr och med facit i hand så är jag glad för att vi åkte dit. Death Valley är enastående och påminner inte om någon annan plats så det här var sannerligen en het men mäktig upplevelse.

Första stoppet gjorde vi vid Devils Golf Course som en gång i tiden varit en havsbotten. På marken syns spår av kristalliserade salter som skapar intressanta mönster i den stenhårda sanden. Här varnas man för att gå längre sträckor eftersom den ojämna marken gör att det är lätt hänt att man skadar sig.

Här utforskar och fotograferar Emelie omgivningarna samtidigt som jag passar på att fotografera henne.

Nästa stop var BadWater Basin som är världens lägsta plats. Här finns en liten antydan till vattenhåla som mest liknar en stor vattenpöl. Namnet Bad Water Basin kommer av att vattnet är odrickbart.

Här är extremt hett och växligheten lyser med sin frånvaro, på marken syns salta spår av den havsbotten som en gång varit här. Här var så varmt att man enbart orkar gå korta sträckor samtidigt som man kontinuerligt måste dricka mängder med vatten för att överhuvudtaget klara av att röra sig framåt.

Robin undersöker saltkristallerna som skapar intressanta mönster på marken.

Solen stod högt på himmeln och i ryggen bakom BadWater Basin omgavs vi av de här mäktiga bergen.

Resan till nästa utsiktspunkt blev dramatisk. Vägen som ledde till Natural Bridges Canyon var mycket smal och extremt gropig, bilen höll på att fastna och vi pratade om att vända om men det gick inte att vända eftersom vägen var för smal. I efterhand läste vi att det utfärdades varning för att köra här om man inte hade terrängbil, eftersom det fanns stor risk för att bildäcken inte skulle klara terrängen och att man pga det utsatta läget riskerade att dö av hettan om man fastnade på denna ödsliga plats. Tack och lov för att vi hade turen med oss, bilen höll och vi överlevde.

Här var man tvungen att vandra en bra bit uppåt genom bergpassen för att komma till platserna där man kunde se de naturliga broarna.

Att uppleva den här typen av natur och att komma fram till de här gigantiska broarna kändes mäktigt. Tidvis som att kastas bakåt i tiden eller rakt in i ett avsnitt av en westernfilm, kanske rentav till familjen Macahan, ni vet de där avsnitten där när de föste kor genom den ogästvänliga och torra öknen.

Hettan var olidlig så när kom fram till den första bron stannande vi upp beundrade, och vände om för ta oss tillbaka till platsen där vi parkerat bilen.

Artists Palette är namnet på en helt otrolig plats. Här skiftar vulkanbergens färger beroende på årstid och väder. Tänk vad naturen kan kolorera på egen hand.

Anders och jag poserar framför A Palette of Color.

Hit skulle jag gärna komma fler gånger, kanske efter en regnperiod då det ska finnas en del växlighet med magnifika ökenblommor.

Mitt ute i öknen fanns ett litet hotellområde med ett turistcenter och en butik, Furnance Creek. Här var det gott att stanna upp, ta en paus och köpa lite kall dryck att pigga upp sig med.

Utfarten från Furnance Creek. Tänk att någon överhuvudtaget orkar bo och arbeta på denna varma plats…och här ser ni beviset på dagstemperaturen på 47 grader.

Sista stoppet gjorde vi vid Death Valleys hetaste plats Mesquite Sand Dunes, som ser ut mer som en traditionell öken med milslånga sanddyner.

Vilken upplevelse! På vårt schema fanns egentligen fler sevärdheter som vi hade önskat att hinna med, men när vi kom hit kändes det som att vi skulle försmäkta av värme. Varningssignaler som huvudvärk, yrsel och illamående fick oss att sätta oss i bilen med air condition, dricka massor av vatten, äta lite salt och köra den långa vägen genom öknen tillbaka till vårt hotell.

Precis utanför Death Valley fann vi ett operahus som vi inte kunde låta bli att stanna och undersöka utifrån och av informationen på huset kunde vi konstatera att det faktiskt ges föreställningar här lite då och då. Och det hade ju varit spännande att se en operaföreställning här vid något tillfälle…

Med facit i hand skulle jag som sagt gärna resa till Death Valley fler gånger för att hinna utforska mer av området. Vi hade många upplevelser på vår Kalifornien agenda med en fulltecknad planering och i den fanns bara en dag för Death Valley. Blir det fler besök här skulle jag gärna resa hit strax efter en regnperiod för då brukar ökenblommorna blomma och här finns lite mer växtlighet.

Må väl!

Christina Karlsson ©