Det blir aldrig som man tänkt sig…

2020 är året då inget blir som planerat.

2020 har förvandlats till ett märkligt “lock down”, till ett år som snuvar oss på festliga tillställningar.

Jag firade min 50-årsdag häromdagen. Det blev fin högtidsdag tillsammans med närmste familjen här hemma i trädgården. Blommor anlände med blomsterbud. Grannen hissade flaggan, bästa vännerna dök upp, mormor ringde, mina föräldrar och syskon var här, maken skrev en haiku, fixade en delikat middag och kidsen förgyllde dagen med sin närvaro <3

Jag känner tacksamhet över att ha firat dagen med de mina, men kan inte låta bli att undra hur det skulle blivit om förutsättningarna varit annorlunda. Om det inte vore för Corona och allt det där… Nu blev det ingen stor och hejdundrande fest med 20-talstema som jag så länge planerat.

Strutsfjädern har jag haft i flera år. Den har legat i en låda och bara väntat på rätta tillfället för 20-talsfrisyr. Den magnifika klänningen köpte jag i vintras. Den är otroligt smickrande, sitter som en smäck och är vansinnigt snygg. Jag har länge sett fram emot den här 20-talsfesten och kan inte låta bli att känna besvikelse för att den inte blev av, samtidigt som jag får dåligt samvete för att jag klagar på något så ytligt som att inte få ha en stor hejdundrande födelsedagsfest. Folk blir sjuka av en epidemi som härjar, några dör och jag klagar över att inte få ställa till med fest. Fy skäms, vilken skam!

Nåja, det har åtminstone varit kul att planera och om vi bara får leva och ha hälsan blir det förhoppningsvis fler tillfällen att fira…

Må gott, njut av dagarna som passerar och ta väl hand om dig!

Christina Karlsson

Nystajlat vardagsrum

Det här med att flytta…

Vi har ägnat helgen åt att städa. Fastighetsmäklaren har varit här och idag hade vi en stajlist på besök. Det kändes riktigt lyxigt med en person som kom hit bara för att lägga ner tid och omsorg på att stajla några av våra rum inför fotografering. När vi flyttade hit för 19 år sedan var det inte tal om sådant som flygfoto och att få hemmet stajlat av stajlist.Om jag tänker efter så tror jag inte ens att husannonserna låg ute på nätet. Internet fanns, men mycket mer än så var det inte.

Nu när stajling av kök, vardagsrum och altan är klar känner jag mig hur nöjd som helst. Inser själv att mina rosentapeter kan vara en utmaning, men jag tycker att hon gjorde ett bra jobb med sitt arrangemang. Det var dessutom spännande att få se hur stajlisten arbetade genom att skanna av miljön och därefter gå på upptäcktsfärd i våra skåp, flytta runt, arrangera, ta bort och lägga till. Färre med tavlor på väggen och fler artefakter på borden. Bordsarrangemanget med böcker, blommor och ljus är absolut kompatibel med min stil.

Nu är jag nyfiken. Med eller utan tavla ovanför soffan, vad tycker ni?

Tack alla ni som kikar in här och läser. Ta väl hand om er, må gott och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

The show must go on…

The show must go on, fullt ut och helt

även när världen är sargad och delt.

.

The show must go on, även i livets svåra stund

när jorden är platt och inte längre rund.

.

The show must go on, när solen inte längre lyser

när månen är mörk och alla hjärtan fryser

.

The show must go on, när allting blir fel

när konsten blir ful och det finns sprickor i varje del

.

The show must go on, därför att allt kan vända

Någon ser en gnista, tänder ett ljus

och ser hur allt fint börjar att hända…

The show must go on…

Christina Karlsson

Blommorna ler när jag dansar…

Backsippa. Pulsatilla vulgaris. Visst är den vacker? Förtrollande på något vis. Stjärnstatus. Den liknar en stjärna som lyser upp en stjärnklar natt, otroligt skön men ack så giftig. Backsippesläktet ingår i samma familj som ranunkelväxterna.

Magnolian är en av mina favoriter och just den här rosenmagnolian har vi följt sedan den var en liten halvmetersplanta. Idag är den jättelik i både omfång och höjd på ca tre meter. Vi, min man och jag planterade den i samband med en bröllopsdag för en himla massa år sedan. Rosenmagnolian alltså.

Ljuvliga likt små konstverk äro dessa purpurfärgade kungsängsliljor med sina vackert pixelmönstrade klockor. Fritillaria meleagris.

Trädgården är fantastisk. Jag tycker om vår trädgård, vårt hus och området där vi bor. Tycker om grannarna, ja till och med kommunen och allt det där. Vi har bott i det här huset i nitton år och så länge skulle man inte bo på en plats om man inte trivdes, men nu känner vi att det dags att ta in på en ny avtagsväg med nya äventyr. Vi är i full färd med att planera en flytt och om allt går planenligt drar vi ut på äventyr till hösten. Den nya boningen befinner sig i en liten by, på en plats där det skånska slättlandskapet möter skogen. Huset är trivsamt, utsikten är mäktig och det finns ett stort garage som rymmer såväl bilar som plats för en ateljé. Ibland måste man bara våga, lyssna till magkänslan, ta det där beslutet och ge sig ut på nya äventyr. Vill ni kika på utsikten så finns det en bild av den i ett av mina tidigare inlägg. Fortsättning följer…

Christina Karlsson

Öppna landskap med plats för spontana infall och framtida möjligheter

Den här utsikten! Den här utsikten upptar för tillfället en hel del tid och funderingar från min sida. Jag har alltid tyckt om platsen och det händer att jag ger mig dit för att promenera i skogen som finns på andra sidan vägen.

I skrivande stund är det ännu för tidigt att ropa hej, men det som för en vecka sedan började med ett spontant infall är på väg att leda till ett oväntat miljöombyte. Jag är troligtvis en smula galen, men om allt går som planerat kommer den här utsikten att bli en del av mitt framtida målande och diktande. Jag kanske helt enkelt tar och bygger om ett garage som finns på den här platsen, förvandlar det till en ateljé med plats för såväl skrivarlya som målarateljé… att det dessutom finns ett litet hus att bo i intill den där framtida ateljén är ju dessutom bara en bonus.

En plats, ett hus och en idé *

Vart detta leder återstår att se…

Christina Karlsson

En dikt och ett hedersomnämnande

Bokförlaget Fri Press arrangerade en haikutävling för en tid sedan. Jag deltog med en nykomponerad dikt, som tillsammans med några andra dikter nyligen fick lite extra uppmärksamhet med hedersutlåtande på deras hemsida. Segern kammades visserligen hem av en annan poet, men min dikt fick ett fint hedersutlåtande som jag gärna delar med mig av. Vill ni se fler av bidragen så är det bara att kika in på förlagets hemsida.

I skrivande stund är det måndagsmorgon och jag är alldeles strax i full färd med att kasta mig rakt in i en ny arbetsvecka.

Må gott och ta väl hand om er!

Christina Karlsson

Del 2: Vad är konst?

Kan en skugga och några vitsippor vara konst?

En helt vanlig skugga är i allmänhet inte konst, men jag menar att det finns tillfällen då en skugga kan vara ett konstverk. Skuggan på fotografiet ovan är en dokumentation av ett konstverk jag skapade på en av mina skogspromenader. Själva konstverket finns inte kvar, eftersom verket försvann i samma stund som jag rörde mig vidare. Konstverket existerade ett kort ögonblick just där och då, i samma stund som jag betraktade min skugga och tänkte att det såg ut som om skuggan bar ett fång vitsippor intill bröstet, närmast hjärtat och i sin famn. Konsten i sig var enligt mig själva momentet att min skugga kunde bära ett fång vitsippor, helt utan att på något sätt plocka, arrangera eller flytta vitsipporna från sin naturliga plats.

Enligt uppslagsverket NE handlar konceptkonsten om att undanröja gränserna mellan konst och annan verklighet, och ibland kan den bestå av matematiska demonstrationer, filosofiska påståenden och ställningstaganden i sociala och politiska frågor.

Vid fototillfället var jag i själva verket ute i skogen med syftet att skapa någon form av konceptuell land art. Jag samlade föremål, flyttade, arrangerade och fotograferade utan att lyckas skapa den typen av verk jag var ute efter. Mina arrangerade stilleben blev helt enkelt inte tillräckligt unika. De såg bara ut som en samling fint tillrättalagda föremål i skogen. Allt förändrades när jag upptäckte hur min skugga lyckats skapa ett perfekt konstverk utan att göra någon som helst åverkan på naturen. Då visste jag att jag lyckats fånga det jag ville ha. Idén om den unika verket, ett verk som står över kommersialism, materialism, och ett verk som placerar våren, skogen och vitsipporna i rampljuset.

Jag tog upp min mobilkamera, tog ett fotografi och gick vidare. Mitt fotografi är således egentligen inget konstverk, det är bara en dokumentation av det tillfälliga konstverk jag upplevde där och då. Om jag skulle försöka mig på att placera konstverket i någon form av genre så skulle jag nog säga att det kan kopplas till någon form av minimalistisk konceptuell konst som hämtat sin inspiration i land art.

Avslutningsvis, kan en skugga skapa konst? Nej, en skugga allena kan inte göra någonting alls. Kan en skugga och några vitsippor vara konst? Ja, men det beror helt och hållet på hur, var, när, av vem och varför dess existens granskas. Några kanske skulle säga att det snarare handlar om filosofi.

Jag är nyfiken på din åsikt om den här typen av konst, vad tänker du?

Christina Karlsson

Ett jävla solsken…

Nu har jag också läst den. Ett djävla solsken, En biografi om Ester Blenda Nordström, av Fatima Bremmer (Månpocket 2019). Läsupplevelsen ger ett bestående intryck och jag kan inte låta bli att fascineras av Ester Blendas mod och förmåga att driva igenom projekt på sitt eget sätt.

Ester Blenda kan betraktas som en pionjär inom den grävande svenska journalistiken. I en tid då de flest kvinnor ännu inte hade rösträtt var hon en av dem som gjorde det ingen annan vågade. Hon brann för att söka det verkligt äkta, det autentiska och detta gjorde hon genom att uppleva det hon skulle beskriva. När hon skulle skriva om hur det var att arbeta som tjänsteflicka sökte hon helt enkelt arbete som piga på en gård, vilket kom att bli grunden för En piga bland pigor (1914). När hon skulle skriva om samernas situation sökte hon arbete som samebarnens lärare vilket innebar att hon levde och reste tillsammans med samerna i Lapplands piskande snöstormar. Hon körde motorcykel, rökte pipa och utforskade världen på ett sätt som bröt mot den tidens normer för hur kvinnor skulle bete sig.

Ester Blenda vågade höja sin röst, bryta mot normen och förändra journalistiken, men plötsligt tystnade hennes röst. Allt har sitt pris och priset Ester Blenda betalade för sitt sätt att leva var högt.

En läsvärd och på många sätt intressant bok.

Christina Karlsson

Påskhelgen är ett välkommet break!

Påskliljor, kejsarkronor och gulsippor. Scillor, hyacinter och rabarberblad. Trädgården är i full färd med att spricka ut i blom och jag känner mig lyckligt lottad som har en trädgård att glida runt i.

De senaste veckorna har varit underligt skruvade och den här våren blir inte alls som planerat. Covid-19 har totalt rubbat allas våra cirklar genom att vara så gränslös att många känt sig nödgade att stänga sina gränser, många har tvingats att tidigarelägga hemresor och stoppa utresor. Nåja, den av mig efterlängtade premiären av En midsommarnattsdröm blev inställd, operan är stängd, många av årets konstrundor är inställda, Whitesnakekonserten är inställd. Arbetsplatsens förutsättningar har förändrats, jag jobbar numera på distans, ibland hemma och ibland i skolan, bakom eller framför skärmen lite beroende på hur man ser det. Vad gäller galleriet så följer vi riktlinjer och anpassar efter utställares förutsättningar och önskemål. Vardagen förändras.

För några veckor sedan var jag i full färd med att planera en hejdundrande 50-årsfest med 20-talstema, försökte lära mig dansa Charleston, skissade på inbjudningskort och hann till och med att köpa värsta klänningen. Nu har jag avbokat lokalen och konstaterat att det inte blir någon fest, åtminstone inte det här året. Mina nykomponerade haikudikter tyngs ned av något svårgreppat, främmande och är inte alls så solskensglittrande och vårkvittrande som jag vill att de ska vara.

Det är nu; särskilt nu i dessa tider som vi behöver konsten mer än någonsin. Allt det där vackra och allt det där fula, blandas huller om buller i en läskig röra och då kan det vara fint att bara för en stund få resa bort till sagans land, i ett konstverk, i en film, till musik eller någon annan mänsklig kreation.

Nåja, jag njuter av påskhelgens break, målar och tolkar dikter genom att dekorera bokblad efter bokblad. Jag lyssnar till tonerna av Philip Glass och tänker att det är gott att vara här. Känner mig road av möjligheten att få “klottra” och färglägga så mycket jag vill i den fina diktboken, Våra andetag andas haikusommar.

Jag upptäcker att det finns gulsippor i gräsmattan och börjar fundera på att bygga en skrivarverkstad och målarateljé i trädgården. Jag tänker att nu när det inte blir någon fest då kan jag ju använda tid och resurser till att investera i drömmen om en ateljé. Ibland är det ingen hejd på allt jag tänker, eller drömmer lite beroende på vart gränsen går, ni vet den där hårfina gränsen mellan funderingar, faktiska planer och drömmar…

Må gott, ta väl hand om er och njut av påskhelgen som passerar <3

Christina Karlsson

Godmorgon världen!

Våren tvekar med sin glans, och det känns som om den håller kvar sin dans. Tiden står inte stilla, tiden far fram över land och stad. Öppenheten stänger taktlöst, i takt med rädslan, när en främmande farsot breder ut sig. Farsoten är en ovälkommen gäst, Covid-19 som ingen vill bjuda in, se eller ens höra talas om på sin fest. Vi stänger våra dörrar, men vem vill vara instängd när världen runtomkring i själva verket är fantastisk?

Bara för att det är mörkt, så betyder det inte, att färgerna inte finns. Det finns så många färger och ljuspunkter mitt i allt detta mörka.

Jag tar en promenad, andas in, andas ut, upplever bokskog, fågelkvitter, solsken och frost på en och samma gång, buffrar energi för en ny dags arbete.

Lektionerna fortsätter som vanligt, fast allt egentligen är ovanligt och numera sker i form av fjärr- och distansundervisning. Fungerar å ena sidan fantastiskt bra, även om det är drygt utmanande och innebär en hel del stillasittande merjobb, med nya hinder och utmaningar att ta sig förbi. Administrativt jox. Jag som inte tycker om att sitta still får spatt, och om jag inte drog till skogs ibland skulle jag bli alldeles matt. Utmaningar är till för att övervinnas och nu visar uret att det snart är dags för mig att starta upp dagens första lektion. Cyberspace, here we come!

Ta väl hand om er, gör det ni ska och måste,

men kom ihåg att njuta av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

Den rödaste rosen slår ut, en tecknad serie av Liv Strömquist

Dagens boktips… Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist (Galago: 2019).

Hur vet man att man är kär? Kan man styra förälskelse? Och vad är det som händer när kärlek tar slut? Hur påverkas vårt förhållande till kärleken av att vi lever i ett diciplinsamhälle, kontra ett prestationssamhälle?

Liv Strömquist gör en samhällskritisk djupdykning i kärlekens tecken genom att undersöka den moderna människans syn på kärlek. Detta gör hon genom att via kändisar som Leonardo DiCaprio och Beyoncés kärleksliv, samt genom att knyta samman vår moderna syn på kärlek med ett antal sociologiska teorier, myter, filosofer och författares tankar och bilder av kärlek.

Jag måste erkänna att jag inledningsvis störde mig på att just Leonardo DiCaprio användes som en av karaktärerna, att jag funderade kring om man verkligen får kategorisera och hänga ut kändisars kärleksliv på detta sättet. När jag kom framåt i läsningen kunde jag konstatera att han bara lånade ut sitt namn åt en stereotyp karaktär och som sådan fungerade utmärkt.

Hursomhelst så gillar jag hur den tecknade serien används som medel för att undersöka våra kulturella influenser och förebilder vad gäller vår uppfattning av kärlek, vår syn på kärlek, våra förväntningar och hur dessa hänger samman med hur vi ser på oss själva.

Absolut en läsvärd och underhållande tecknad serie som kan användas som diskussionsunderlag när och om vi vill tala om kärlek.

KärLek <3

Må gott och ta väl hand om er där ute i den stora världen!

Christina Karlsson