Diktböcker i granen fungerar utmärkt och i dagens lucka läser jag, Eva- Stina Byggmästars, Älvdrottning (Söderströms, 2006). Älvdrottningen ingår i hennes trilogi om kärlek. Den är vacker, lekfull och precis sådär sockersöt att man nästintill dånar in ett rosa moln av läsningen. Kolla bara in dikten på bilden av bokens baksida – rosensöt som en gammeldags bröstkaramell; ni vet sådana där karameller som serveras i en papperstrut med en bokmärkesängel på framsidan. Gott så det förslår <3
Julen nalkas och idag är det söndagen den andra advent. Biblioteket är nypyntat och den gamla vinylgranen har fått den grandiosa äran att lysa upp vårt lilla bokrum i ännu ett år. Efter att ha festat loss på innehållet i två av julpyntskartongerna kunde jag konstatera att julgranstemat landade i en stil, typ, kitsch à la extra allt. Granen är pyntad med allt från änglar, stjärnor, snögubbar, svenska flggor, tomtar, kulörta kulor, julgranskulor från Vatikanmuseet och nordiska trädjur till en teatermask…rävar, renar, domherrar, ugglor och en brunbjörn. Ingen ordning och absolut ingen reda men kul var det.
Spellistan med julmusik har gått varm och söndagen har för en gång skull varit precis så lugn och chill som jag behövde för att tagga ner och komma i någon form av balans.
Bikt om dikt, av Niklas Schiöler (Carlssons förlag, 2021).
Bikt om dikt är en vacker titel på en vacker bok. Jag tolkar innehållet som en kärleksförklaring till dikten, men det är inte så författaren själv beskriver sitt verk. I förordet skriver han.” För mig är poesi inte förströelse eller arbete, inte heller glädje eller bildning. Det är något mycket vidare. Det handlar om liv och död. Mest död, tror jag.” (Niklas Schiöler)
Och visst innehåller den en hel del lidande, tungsinthet och sömnlöshet. Samtidigt som det är just där och då dikten träder in med sin obarmhärtiga verklighet, med sin skoningslösa humor, med sin varma famn och tröst. Den här boken placerar dikten i rampljuset. Dikten och den som umgås, läser och tolkar dikternas strofer. Det är en fin bok.
Selma Lagerlöf; Mårbacka – Ett barns memoarer – Dagbok
Mårbackasviten är Selma Lagerlöfs självbiografiska böcker som alla består av korta berättelser med utgångspunkt i det värmländska barndomshemmet. De korta berättelserna gör boken läsvänlig då man kan ta fram den då och då, läsa ett kapitel och drömma sig bort, inte till en helt annan värld utan snarare bakåt i tiden och ur Selma Lagerlöfs perspektiv. Selma har förmågan att beskriva karaktärer och vardagliga händelser på ett målande sätt som får en att vilja vara där, tänk bara att få vara med på en av de där tillställningarna som hölls på Mårbacka när hennes far fyllde år. Folk kom gåendes och åkandes i vagn från när och fjärran för att med sång, skådespel och buller och bång delta i den hjärtliga gemenskapen. Under 1880-talet blev familjen av ekonomiska skäl tvungna att sälja herrgården Mårbacka, men flera år senare lyckades Selma tack vare sina framgångar köpa tillbaks gården som idag är ett välkänt museum.
Selma Lagerlöf (1858 – 1940) arbetade som lärarinna när hon debuterade med Gösta Berlings saga 1891. Hon var den första kvinnan som tilldelades nobelpriset i litteratur år 1909, samt den första kvinnan som valdes in i Svenska Akademien.
Det här fotografiet ur en gästbok tog jag i samband med en utställning om Selma Lagerlöf, om hennes relation till och besök på Torups slott där hon skrev ”Labor omnia vincit” vilket betyder Arbete övervinner allt. En fras som jag tror att de flesta av oss kan relatera till. Utställningen gav mersmak och jag kommer absolut att bege mig till Mårbacka för att ta reda på mer om Selma Lagerlöf.
Selma Lagerlöf är en av de personer jag beundrar och ser upp till. Vem beundrar du?
Idag vaknade jag upp till ett vitt landskap som lystes upp av den nyfallna snön. I mina morgondrömmar stannade jag hemma bara för att kura upp mig i soffan tillsammans med en bra bok, en kopp varm choklad med visad grädde och en varm och go filt.
I själva verket inledde jag morgonen med att läsa fem kapitel ur Jul i krinolin, av Amanda Hellberg (alaskapocket, 2020). Boken ingår i Ulltunasviten. Den här boken var ett ogenomtänkt spontanköp jag gjorde när jag strosade runt i bokhandeln för ett par veckor sedan. Jag föll pladask för bokens omslag – den röda krinolinklänningen, de röda julkulorna, stjärnorna och huset i den midvinterblå bakgrunden. När jag sen kom att läsa att den är ”Ett måste för dig som vill drömma dig bort i en julsaga med romantiska förtecken” (omdöme av Amelia) då var jag såld. Köpte boken och sedan dess har den legat framme och spridit julstämning. Det var först nu på morgonen som jag kom igång med att läsa och intrycket hittills är att det är en lättläst bok, en bladvändare med korta kapitel, romantisk på ett feelgood sätt och jag ser fram emot att läsa ut boken.
Handlingen utspelas i december 1890. Huvudpersonen Lovisa Lind arbetar i en chokladpralinsbutik och drömmer om att emigrera till Amerika, men först ska hon hjälpa till med konfekten på baron von Drevers spektakulära vinterbal. Enligt texten på bokens baksida väntas ”en hisnande karusell av alltmer mystiska hemligheter och omöjlig förälskelse”. Jag ser fram emot att följa med i denna karusell.
Nu ska jag se julkalendern på svt, därefter packa väskan och dra iväg till jobbet. Vad pysslar du med idag?
Dagarna börjar gå mot väntans tider och i sinom tid mot årets slut där en ny tid kan ta vid. I år tänkte jag ta upp en kär gammal tradition – julkalendern. Varsågoda och ta del av årets första lucköppning!
Nu är det närmare fyra veckor sedan vi var på Malmö Opera och såg den sagolika föreställningen, En midsommarnattsdröm. Föreställningen var fylld av estetiska praliner i allt från scenografi och kostym till den helt otroliga sången och musiken som var en lisa för själen.
En midsommarnattsdröm bjöd en magisk kväll i konsten tecken och jag önskar att det var möjligt att se den om och om igen.
Vad gäller En midsommarnattsdröm så är den en av mina Shakespearefavoriter och jag har läst dramat på svenska, engelska, sett flera olika teateruppsättningar och filmatiseringen med Calista Flockhart vid ett flertal tillfällen, men detta var första gången jag upplevde En midsommarnattsdröm som en operaföreställning. Operan baseras på den välkända komedin av Shakespeare (ca 1595). Musik är som ni kan se i programmet ovan av Benjamin Britten och regi Peter Hall. Är du nyfiken på musiken så finns Brittens A Midsummer Night´s dream att lyssna på på Spotify.
Språket är poetiskt, gåtfullt och alldeles underbart, precis som alltid i Shakespeares pjäser. Kolla bara in dramats avslutande strof… <3
Tänd ett ljus, låt det brinna och låt aldrig hoppet försvinna.
Alla goda ting är tre, och kanske är det just därför min dikt valt att ta tre boksidor i anspråk. Dikten finns på sida 109 – 111 i Litteraturrundans antologi, Om rätten till min egen död (Artes Liberales 2021). Jag har fått en hel del frågor kring dikten så nu publicerar jag den här i bild. Varsågod!
Boksläppet på Lunds stadsbibliotek gick förträffligt då intresset för antologin är stort. Jag har endast något enstaka exemplar kvar men den finns att beställa på akademihandeln, bokus och adlibris för den som vill läsa mera… Att läsa berikar och denna bok är precis som jag tidigare beskrivit en bok som berör, en bok med många starka berättelser, några hämtade direkt ur verkligheten, några bestående av funderingar kring döden, några är hopdiktade och allt detta innehåll varvas med en och annan dikt…
Om rätten till min egen död är titeln på en antologi utgiven av Litteraturrundan (2021, Artes Librales AB) Vi är 28 författare som deltar med texter som på olika sätt bidrar till debatten. Boksläppet äger rum lördagen den 13 november kl 11.00 i samband med bokmässan på Lunds stadsbibliotek.
Jag som har haft förmånen att läsa igenom boken känner mig djupt berörd av de många vackert skildrade och gripande berättelserna som ingår i samlingen. Mitt personliga bidrag består icke helt oväntat av en dikt. Är du nyfiken på att kolla in vilka författare som deltar så kan du se namnen på fotografiet av bokens baksidestext nedan.
Vi lever i en tid där de flesta går runt med en mobilkamera i handen. En tid där vi oftast är redo att snabbt ta upp kameran för att dokumentera såväl oss själva som vår omgivning, men vad gör det här beteendet egentligen med oss? I samhället förs debatter om hur vi människor förvandlats till individualistiska och allt mer ego-centriska varelser vars beteende ofta kan vara allt annat än smickrande. Vi säger att vi strävar efter ett samhälle som bygger på jämlikhet och allas lika värde, trots att vi dagligen agerar på ett sätt som har en tendens att motverka allt det vi säger och tror på och frågan är hur många av oss som egentligen förstår vad det är vi håller på med? Detta är bara några av de funderingar som vaknar till liv när man läser Liv Strömquists senaste seriemagasin, Inne i spegelsalen (Norstedts, 2021).
Det är med en stor portion humor som Liv Strömquist har lyckats fånga ett modernt beteende, placera det i en historisk kontext och samtidigt koppla det till ett helt gäng sociologiska och filosofiska teorier på ett enkelt och greppbart sätt. Hennes texter och illustrationer är både humoristiska, ironiska och fantastiskt uppfriskande. I seriemagasinet, Inne i spegelsalen tar Liv Strömquist med oss på en resa som inte bara låter oss brottas med dagens utseendefixerade ideal, utan även lyfter fram några av de framgångsideal som styr och alltid lockar oss att vilja vara lite bättre, lite starkare, smartare, rikare och lite mer av allt. Hon belyser dagens identitetsskapande i ett samhälle där jämlikhet eftersträvas men via normer och nedärvda traditioner ständigt motverkas av oss själva under tiden som vi är upptagna med att passa in i våra förväntade förväntningar som befästs och skapas av oss själva.
Det jag särskilt gillar med den här typen av seriemagasin är att det finns ett djup och en mening. Någon som i detta fall ju är Liv Strömquist, har tagit sig tid att fördjupa sig i en eller flera teorier, försökt att skapa förståelse för mänskligt beteende och dessutom på ett tillsynes enkelt och greppbart sätt med hjälp av bild och text lyckats visualisera ett utsnitt av mänskligt beteende. Enligt min tanke är detta en förutsättning för att vi människor ska få syn på vårt beteende och förhoppningsvis rent av påbörja en förändring mot en ljusare framtid för fler än oss själva.
***
Tack alla ni som dagligen kikar in här på min webbsida, ni ska veta att jag uppskattar alla besök och fina kommentarer. Av olika skäl har jag under den här hösten inte inte varit den flitigaste med att uppdatera min webbsida och inte vidare flitig med att besöka och kommentera andra webbsidor, men livet har ju sina små upp- och nedgångar och efter mörker kommer ljus. Jag samlar mig, buffrar energi, tar några steg bakåt och tar sats rakt in i en ljusnande framtid.
Må gott, njut av livet och ha en underbar fortsättning på dagen!
Det var med uppspelt förväntan som vi bläddrade igenom kvällens program och det var med förväntan som vi bänkade oss i salongens guldröda stolar.
Sången och musiken i Sound of music brukar ju vara bra, men i den här uppsättningen är den helt fantastisk! Sångerna som vi är vana vid att höra på engelska är översatta till poetisk svenska. De frodiga österrikiska gröna kullarna tonsattes som brukligt med musik, barnen von Trapps vardag lyses upp av den do-re-mi sjungande guvernanten Maria som inte bara förvandlar tillvaron för familjen, utan som även lyckas vinna änklingen Georges hjärta. Handlingen som baseras på en verklig händelse utspelas under andra världskriget och när Georg inte sympatiserar med nazisterna slutar det med att familjen måste fly över bergen till det neutrala landet Schweiz.
Kvällen till ära satte jag upp håret, matchade mina silvergrå med pärlor och svidade om till en av mina blå favoritklänningar. Det blev en fin kväll i musikkonstens tecken…
Mörkrets breder ut sig längs med årstidens rand. Det är mörkt när jag vaknar på morgonen och när jag kommer hem på kvällen är det för att landa i skymningens hand.
Solnedgången är vacker men mer fri tid skulle vara fint att nå. Tiden finns överallt omkring oss men har en förmåga att förvandlas till en bristvara som aldrig räcker till och kanske är det just därför tiden upplevs som attraktiv. Vi människor har alltid en förmåga att vilja lite mer. Hösten känns tyngre än vanligt…
En äldre person, en av mina nära och kära i en tidigare generation har nyligen lämnat jordelivet och även om det var väntat så känns det oväntat och svårt att ta in. Tid önskas. Tid för att minnas och tid för att sörja.
Och mitt i denna märkliga och sorgsna höst står dörren på glänt för allt det solsken som trots allt lyser in från andra sidan av sorgens röst. Idag vankas det lördag med tid för andrum, tid för en mild morgonrocksmorgon med kaffe i soffan blickandes ut över slätten och därefter vankas det tid för att följa en examenshögtid som universitetet valt att arrangera via zoom, sen blir det tid för möten med goda vänner och säkerligen en hel del annat smått och gott.
Ta vara på tiden och njut av dagarna som passerar!
Söker poetiska strofer, skriver haikudikter, läser, promenerar, träffar vänner, går på konstutställning, jobbar och jobbar lite till…. Landar i höstens vagga och drabbas av tillfällig förvåning när jag tror att de lila blommorna är krokusar som ju alltid blommar på våren. I själva verket visar det sig att den lilafärgade krokusliknande blomman är en giftig höstblomma, Colchicum, som tillhör släktet tidlösa och kallas för naken jungfru.
Ibland förbereder jag inlägg för att publicera senare, sen kommer något emellan, inläggen hamnar i bloggens utkorg och raderas så småningom. Det här inlägget har legat i bloggens opublicerade utkorg sedan 2018, först glömdes det bort och sedan tyckte jag nog att det var för sent att publicera det men har inte nänts att ta bort det med tanke på att det trots allt dokumenterar en av våra dagar i Washington D.C. Nu när jag återfann inlägget häromdagen insåg jag att det känns som om den där resan skedde i en helt annan tid. Tiden före Covid-19. Mycket har hänt sedan dess, ny bostad, nytt jobb och ett helt nytt förhållningssätt till det här med att resa. Fotografierna väcker minnen av en resa full med äventyr…
———————————————————————————————————————-
Här kommer en liten fortsättning och återblick till sommarens resa. Dag nio: Jag och Emelie gick upp i ottan, och gav oss ut på en tidig morgonpromenad för att se solen gå upp över staden. Solen var dock lite tidigare än oss så den hade redan påbörjat sin otroligt vackra uppstigning. Vi begav oss till The Mall och före det att vi ens ätit frukost hade vi gått tiotusen steg. Den här morgonen fick vi svaret på hur stadens trappor, stenar och murar kan förbli vita och fräscha. Klockan sex på morgonen har renhållningsarbetarna fullt upp med att handskura trappor och marksten längs med The Mall.
Vi uppmärksammade skillnaden i arbetspolitiken vad gäller USA och Sverige. I USA är det överlag mycket personal som har tid över för att ta hand om kunder och besökare. Servicen är extremt god överallt och det räcker i princip att man tittar sig omkring så kommer det någon och erbjuder sina tjänster. Det kan ju vara bra, men skillnaden är att lönerna för tjänsteyrken är betydligt lägre i USA jämfört med här i Sverige, och därför förväntas det att man ge dricks överallt. Det är billigare för företag att ha anställd personal. Tanken är att om lönen är dålig så kommer personalen att ge god service för att få gott om dricks. Jag som inte är van vid att gå runt med kontanter i plånboken tycker att det känns märkligt att behöva gå runt och dela ut kontanter till folk som bara utför sitt arbete. Det faller sig inte helt naturligt för mig att dela ut dricks, men som turist gäller det att följa rådande normer och ta seden dit man kommer.
Besöker man Washington vill man ju kolla in Vita huset. Till min förvåning så var Vita huset mycket mindre än vad jag föreställt mig. Det mesta i USA är större än vad man förväntar sig så att presidentbostaden är mindre är ju lite förvånansvärt. Nu menar jag inte att det är en pytteliten bostad, men med tanke på hur känd byggnaden är så trodde jag att den skulle vara större.
Utanför Vita huset kan man kolla in The National Christmas Tree, som pyntas inför varje julhelg.
Vi hann med ett besök på The National Galleri of Art och där blev jag hänförd av att få se originalet till en av de målningar som finns på omslaget till en av min konstböcker.
Tre år sedan vi var där. Bilderna och texten mellan linjerna i dagens inlägg består av ett oredigerat fragment från ett tidigare ofärdigt inlägg som aldrig blev färdigt för att publiceras. Men fotot av min konstbok är nytaget och varje gång jag tar fram boken, minns jag på hur det var att stå mitt emot originalverket på The National Galleri of Art i Washington D.C.
Har du också sparat gamla opublicerade inlägg som du inte vill radera?
Semestern är för länge sedan slut och återgången till arbetet har pga stora förändringar varit så mycket mer än bara det vanligt intensiva (därav min tystnad i detta forum). Jag skriver inte mer än så om den saken, utan väljer istället att berätta om en helt ny bekantskap. När jag besökte bokbussen i somras kom jag och bibliotekarien att prata om poesi, och han talade så gott om Demonen, ett verk av den ryska poeten Michail Lermontov, att jag inte kunde låta bli att låna hem.
Den ryska poeten Michail Lermontov (1814 – 1841) var bara 26 år gammal när han 1841 sköts ihjäl i en duell. Enligt förordet av Kristina Rotkirch, dök Michail Lermontov upp på Rysslands litterära himmel som en meteor för att i samband med sin död lika plötsligt försvinna. Idag betraktas han som en klassiker och hans litteratur har bidragit till att påverka den ryska litteraturen. Det sägs att han påbörjade Demonen redan som 14-åring och att han ändrade formuleringar och innehåll upp till åtta gånger innan han flera år senare kände att verket var fulländat.
Jag kan tänka mig att översättning av poesi är en utmaning som kräver kunskap om språkets innebörd, om bildspråk, idiom och att därpå dessutom ta hänsyn till komposition av versteknik. Bokens översättare, Lasse Zilliacus, liknar översättandet med ”en hel bergskedja att bestiga, en där varje sång betecknar en utmanande topp”.
Jag tycker om att utgåvan är tvåspråkig, även om jag inte kan ryska så är det intressant att se originalspråket intill den svenska översättningen. Språk är fascinerande!
Jag tycker om boken, även om det klassiska innehållet kan kännas lite banalt då temat är klassiskt, där det manliga representeras av en rastlös, missförstådd, ensam demon och det kvinnliga representeras av en förbjuden oåtkomlig flicka som är oskuldsfull, ung, vacker och adlig. Demonen flyger över Kaukasus när han får syn på den sköna Tamara. Han försöker erövra hennes själ, misslyckas och förblir lika ensam som han var förut men nu utan hopp och kärlek.
Det här är en bok jag vill undersöka mera, återkomma till och läsa fler gånger så när lånetiden går ut lutar det mot att jag köper ett eget exemplar. Språket är vackert formulerat och inbjuder till egna associationer kring kärleken, livet, döden och den eviga kampen mellan det onda och det goda.
Vad är det första du tänker på när rysk litteratur och rysk poesi kommer på tal?
Jag har nyligen haft en omtumlande läsupplevelse. Dagar av ensamhet, av Elena Ferrante (Norstedts 2017) skiljer sig från böcker jag läst tidigare.
Boken skiljer sig på det sätt att jag stör mig något vansinnigt på huvudpersonen som heter Olga, är 38 år och har två barn. När Olgas man lämnar henne för en yngre kvinna tar det inte lång tid innan hon totalt tappar greppet och blir alltmer förvirrad och galen. Hon använder fula ord, beter sig ansvarslöst och hamnar i en djup depression som driver henne till att genomföra vansinniga handlingar.
Det märkliga är att jag inte kunde sluta läsa boken. Elena Ferrantes beskriver denna galenskap på ett sådant fascinerande, verklighetstroget och tidvis skamlöst sätt att man drivs att läsa vidare. Den ursinniga berättarrösten bidrar till att skapa en story som är obehaglig och fascinerande på en och samma gång.
Jag har svårt att avgöra om den är något jag rekommenderar eller inte, så den saken får ni själv avgöra. Min nyfikenhet är väckt och jag planerar att låna fler böcker av Elena Ferrante.
Har du läst något av Elena Ferrante? Vad tyckte du isåfall?
