Jag kommer att ta en liten, en yttepytteliten bloggpaus… Inte för att det är jobbigt att blogga, tvärtom. Jag trivs med bloggandet och det passar mig perfekt. Jag tycker om att skriva mina inlägg, publicera mina bilder och titta in hos er, kommentera och socialisera.

Men jag vill mer än vad jag mäktar med för tillfället… Jag har alltid minst 700  grejer på G….(nåja, 700 är kanske lite att överdriva, men ni förstår poängen). Det kan bli för mycket av det goda, det fattar ju vem som helst, eller hur? Just nu känner jag att det vore vettigt att ta en paus i minst en vecka, eller kanske två….

Innebär det då att jag inte finns? När jag inte syns här på nätet, eller…? Syns man inte så finns man inte, brukar man ju säga ….? Nej jag finns naturligtvis kvar, dock i andra sammanhang…

Jag tar som sagt en liten paus men kommer troligtvis att vara tillbaka ganska snart…Under tiden önskar jag er alla en alldeles underbar och fin sommar!

Nu gör jag som ugglan på fotografiet, jag drar mig tillbaka, sätter mig på en gren och vilar med ögonen halvöppna… blink 😉

och vem vet…jag kanske tar mig en segeltur i den där hallonbåten av rosenblad…

Sommaren har anlänt. Solen skiner, himmelen är blå och mitt nya kameraobjektiv tar mig till nya höjder. Det är spännande att kunna zooma in och få riktiga närbilder av sådant som ändå befinner sig på avstånd.

Och det verkade precis som om svanen gillade att bli fotograferad då den simmade fram och tillbaka förbi den plats där jag stod. Den poserade och jag fotograferade. I flera år har den här svanen bott i den här lilla dammen ensam tillsammans med ett gäng ankor….Vem vet, kanske har den en gång varit en liten ankunge som växte upp till en svan…

Jag kan inte låta bli att tänka på H.C Andersens saga om Den fula lilla ankungen, som växte upp till en vacker svan, när jag går förbi dammen där det bor en ensam svan tillsammans med ett helt gäng änder.

Det ser ut precis som om svanen spanar in sin egen spegelbild där i vattenytan, kan det vara så att den har narcissistiska drag… eller kanske längtar den efter en svanvän… kanske spanar den efter mat? Vem vet egentligen hur och vad en svan tänker? – Inte jag.

En and skapar utrymme för andrum… och den har så vackra färger att andrummet delas med den som vill se…

Och just som jag stod där och spanade in fåglar fick jag syn på en vildkanin som skuttade förbi i full karriär på andra sidan dammen. Den stannande upp en kort stund och sedan sprang den vidare i full karriär som om den hade vansinnigt bråttom till ett viktigt möte… eller kanske var det som för kaninen i Alice i underlandet…att den haft bråttom så länge att den glömt varför och bara fortsätter att ha bråttom….

Nej men vet ni vad, det var ännu värre än så… till min förskräckelse fick jag se att den var jagad av ett gäng kråkor som kraxande och provocerande kretsade kring den lilla kaninen. Inte undra på att den lilla hade bråttom på sin väg genom den vilda naturen…

Den här sommaren har varit bra för pionerna…

Det är morgon, solen skiner och jag inser att vi har gått in i julimånad. Det är den 2 juli och jag kan inte låta bli att drabbas av en kaninsläng av bråttom… det finns så mycket jag vill hinna med att göra på min semester…

Önskar er alla en finfin sommardag <3

En dystopi är en mörk framtidsskildring. Motsatsen till en dystopi blir ju då så mycket ljusare och finare att vi kallar den utopi. Vi drömmer alla om att leva i vårt eget Utopia. Men hu vale för att leva i en dystopi. Ingen av oss vill leva där, ändå så är det precis det vi gör, Somliga dagar. Lever i ett dystopiskt samhälle av dåliga beslut. Dagar då himlen förmörkas av svarta moln. – Dagar då vi serveras sjukt dåliga nyheter till frukost.

När någon annan fattar besluten som påverkar vår framtid och som vi måste leva med, då känns det som om man rest rakt in i Framtidens dystopiska Skri av Fiktion.

Idag fick jag dåliga nyheter till frukost. Jag satte kaffet i halsen och började undra. – Var går gränsen, mellan dålig medicin och dåliga nyheter? Kan gränser överhuvudtaget gå någonstans? Jo, men det är klart att det finns gränser och att de kan gå. Somliga passerar dem dagligen och andra står snällt utanför någon gräns och väntar. Jag väljer att gå framåt, det är inte alltid jag hamnar där jag planerade men jag står inte stilla och jag deppar inte ner mig över dåliga nyheter. Jag blir både ledsen och besviken men jag tar mig igenom det. Jag får en ny erfarenhet och jag lär mig något nytt… Och det finns tillfällen när jag undrar vad man ska med somlig kunskap till…just nu är ett sådant tillfälle Men jag lär mig alltid något nytt…

Imorgon är det en ny dag!

Och redan nu börjar en helt ny sekund som jag kan forma nästan som jag vill…

<3

Utgångspunkten är vissna blommor och dåliga nyheter…

och det ska jag förvandla till något bra

”Let the Show Begin”

<3

De senaste dagarna har varit fyllda med uppdrag, funderingar och en oväntad liten bloggpaus. Jag behövde en stunds andrum för att samla ihop mina tankar och mig själv. Två dagars ledighet var mindre än vad jag planerat. Jag slutade på min ena arbetsplats ena dagen och innan jag hunnit lämna platsen rent själsligt var det dags att påbörja introduktion på en helt ny arbetsplats.

Uppdragen är lika men består av olika innehåll på helt olika nivåer och jag är inte mer än människa. Klart att jag drabbades av funderingar kring uppdraget och de förväntningar som nu vilar på mina axlar. Kommer jag att leva upp till det som förväntas? Ett slag funderade jag i dramatiska banor och tänkte i termer av prestationsångest…. men då påträffade jag en dikt av Pär Lagerkvist, ”Ångest, är min arvedel”…. efter att ha läst dikten förstod jag att mina känslor inte alls handlade om ångest. Mina funderingar är helt enkelt normala,  mänskliga och liknande de sinnestillstånd som kan uppstå kring prestationer och förväntningar.

Jag satte mig ner och inventerade mina kunskaper. Kallade samman ugglorna och litade till budskapet ” Repetition är kunskapens moder”. Jag har repeterat och vidareutvecklat mina referenser och jag kommer att ägna de närmste dagarna åt den fördjupning mina ugglor önskar…

Jag har fikat tillsammans med litterära röster ur den moderna historien och vi har haft givande samtal om språket, konsten, kulturen, litteraturen och retoriken. Jag har tillbringat tid åt givande återseende av litteraturen och jag ser fram emot de utmaningar som väntar. De förutsättningar som råder kommer att innebära en förmånligare arbetssituation för mig och den vetskapen ger mig både styrka och trygghet.

Jag läser I rörelse av Karin Boye….. och tänker än en gång på att det finns mål och mening i vår färd, men att det är vägen som gör mödan värd. Jag läser att den bästa dagen är en dag av törst….. ” Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.”

Avslutningsvis vill jag passa på, att önska er alla en fin fortsatt dag och tacka för den fina respons jag fick på mitt inlägg om bloggande… och Tack till alla er som kikar in här varje dag oavsett om jag uppdaterar eller ej. Blir så glad när jag ser era besök i statistiken….  Nu ska jag koka mig en ny kopp kaffe, läsa och förbereda en söndagsmiddag… <3

Tidig morgon, lyssnade på radio, hörde en låt och sedan dess har den ekat… om och om igen. Arbete, lång och varierande dag, styrelsemöte på Galleri KVIS. Planerat organiserat… Hemma sent och dricker varm choklad som jag dekorerar med en tulpan…för effektens skull.

Tänk om jag lever i en musikal. En musikal utan vare sig början eller slut. Handlingen pågår varje dag. Musikalen blir till performancekonst. Jag hör Hoziers, sjunga Take Me To Church…..

”Take me to Church, I’ll worship like a dog at the shrine of your lies,  I’ll tell you my sins and you can sharpen your knife,  Offer me that deathless Death,  Good God, let me give you my Life”.

Jag tänker att texten är komplicerad…. och jag vet inte om jag begriper vad den handlar om…. den kan tolkas på olika sätt och kanske är det just det som är meningen..

Jag dricker poetisk choklad,  läser Karin Boyes I rörelse…., ” den bästa dagen är en dag av törst” ….och kanske det är just så det är? om en dag av törst är den bästa dagen – då är det ofta den bästa dagen. Den bästa dagen…. Må varje dag bli den bästa!

Söndagsmorgon. Jag stiger upp tidigt. Sitter i kökssoffan, tar en bloggpromenad, bloggar och dricker mängder av svart kaffe. I fönsterkarmen blommar flera av mina orkidéer och jag tänker att de ser ut som små konstverk där de står i all sin prakt.

Vi har varit och sett den sista delen av Bilbo Baggers äventyr, Hobbit Femhäraslaget. Jag tyckte om filmen, fascineras av berättelsens olika sagovärldar, av karaktärerna och dess egenskaper och jag gillade balansen mellan action och romantik. Handlingen är den klassiska maktkampen mellan de goda och de onda. Det är inte alls särskilt svårt att se skillnad på vilka som är onda och goda. De goda är vackra, söta eller charmiga och bosätter sig gärna i de ljusare och finare miljöerna. De onda är fula, groteska och bosätter sig på de mörka hemska platserna… Och det är typiskt mig att sitta och fundera över sådant när jag ser en film. Och det är typiskt mig att dessa funderingar triggar igång en massa andra funderingar kring sagor och berättelser. Sedan urminnes tider har vi människor älskat våra sagor. Vi behöver dessa dramer av poetiskt sammansatta bokstäver, vi behöver dem för att må bra. Och jag tror inte att vi skulle klara av att leva i en värld utan sagor, sagor har blivit en sådan självklarhet i vår kultur. Vi är helt enkelt ett sagoberättande folk.

Målningen under kaffekoppen på bilden ovan är inspirerad av schackspel. Det finns många typer av spel att fundera över. När jag var mitt uppe i målandet av schacktavlorna funderade jag över hur livet är som ett spel och hur man ständigt och jämt funderar över nästa drag.  Just nu funderas det en hel del på nästa drag och det är så frustrerande att inte veta hur min motspelare planerar sina drag. Mitt nästa drag just nu är beroende av hur en vilt främmande människa väljer att flytta en pjäs på mitt schackbräde… och först när jag vet utfallet av det draget kan jag börja fundera över mitt nästa. I nuläget handlar det som sagt mest om spekulationer…

Under tiden håller jag söndag, softar och planerar en delikat söndagsmiddag med kidsen som kommer hem på besök. Idag blir det särskilt spännande att få rapport från dotterns första arbetsvecka. Tror minsann att vi ska ta och fira med semlor 🙂

Se där hur en tulpan växte upp, ur min kaffekopp…

Och jag är här, där jag är. På väg. Det finns mycket att säga… mer än vad som rymmer ett rimligt blogginlägg. Det finns en del att Önska. Och en del att Se.  Och jag må vara kryptisk ibland… för när orden tar slut och bilden tar över… kanske är det då en kaffeböna slår rot, för att i nästa stund växa upp. Transformeras och bli en rosentulpan. I en helt vanlig. Kaffekopp.

… och det finns en kommande utställning att Se. Den är på väg hit just nu. Alla lampor lyser. Jag bara andas in och snurrar runt…

<3

Många har redan börjat städa ut julen men här hos mig varar den om inte till påska så nog till tjugondag knut. Jag tycker om att komma ner för trappan på morgonen och se julgranen lysa.

Å andra sidan har vi inte julpyntat så mycket som vi brukar i år och vi var rysligt sena med gran – så sena att nästan alla granar hade tagit slut när vi skulle köpa gran. Men det blev en gran till sist och den barrar inte alls speciellt mycket. Den lyser grön och grann och jag tänker att det är festligt att vi har ett träd i vardagsrummet… och det skulle vara slöseri med träd att bara slänga ut sin gran sådär, så länge den fortfarande är grön och skön.

Julen får vara kvar ett tag till…

Jag önskar er alla ett fint 2015. Idag är det årets första dag. Året är ännu ett oskrivet kapitel. Idag öppnar vi första sidan och påbörjar kapitel 1 i vår egen lilla bokserie. När jag tänker på 2014 känns det som året bara svischade förbi i raketfart…

Vårt nyår var soft, lyssnade på blues och firade klassiskt med delikat trerätters och champagne till tolvslaget.

Nu ser jag fram emot det nya året och önskar er alla en God fortsättning!