Jag älskar att gå på premiärer, men igår var det alltså inte premiär. Igår var det genrep och att gå på genrep är nästan lika spännande som att gå på premiär…

Musicalen handlar om den föräldralösa flickan ”Jag” som är sällskapsdam åt den amerikanska ladyn ”Mrs Hopper”. Under en resa till Monte Carlo träffar de aristokraten, den relativt nyblivna änklingen Maxin de Winter. Maxim och ”Jag” blir hejdlöst förälskade, de gifter sig hastigt och ”Jag” blir den nya Mrs de Winter  på det storslagna godset, Manderly. På Manderly lever minnet av Maxims förra fru Rebecca, och den otäcka husförestånderskan mrs Danvers. Skuggorna döljer en mörk hemlighet om Rebeccas död som får parets lyckorus att krackelera bit för bit….

Jag gillade musiken och att texten sjöngs på svenska. En besvikelse var såklart att Nanne Grönwall var sjuk, och att hennes roll som Rebecca framfördes av tre andra personer. Men som helhet var föreställningen helt underbar och jag ser den mer än gärna några gånger till.

Sången framförs på svenska, vilket gör det lätt att hänga med i handlingen. Det jag gillade mest var helheten som den visuella upplevelsen skapade tillsammans med musiken. Dräkterna var helt underbara. Jag blev så överraskad när scenen äntrades av aktörer klädda i en pastellfärgad rosa ”potpourri” av de mest bedårande dräkter och spektakulära hattar.

Och jag bara älskade färgkontrasterna som skapades genom hur olika färger dominerade de olika scenbytena. Att gå från pastellkaskad till kliniskt svart/vitt skapar en effektfull dramatik, som får mig att glöda. Att inspirationen till dräkterna hämtats ur tidigt 1900-tal var tydligt och så fint, det tillförde den där känslan av att befinna sig i en helt annan tidsepok. Det känns nästan som att befinna sig mitt uppe i en saga.

– Det hade varit toppen om jag kunde bjuda på några fotografier från föreställningen…men som ni vet så är det ju inte ok att fotografera under föreställningen och inte ok att ”låna” bilder från andra sidor hursomhelst. I vanliga fall fotograferar jag ur programmen med de säljes inte under genrep, så ni får hålla tillgodo med min text. Och senare kanske det kommer en bild av min outfit, men innan dess har jag en arbetsdag framför mig och nu ska jag stiga upp och koka kaffe 🙂

Frustration, när tiden aldrig räcker till….när man egentligen känner sig förbaskad på strukturer som uppenbarligen inte fungerar. När all tid äts upp av dokumentation, när man inte kan sova pga att man är så trött i huvudet av allt som ska hinnas med….så man tänker att det är lika bra att stiga upp mitt i natten och skriva de där mailen som inte hanns med under dagen…frustration av att det trots det finns massor av ”projekt” att fortfarande sätta sig i och försöka ta beslut kring…beslut som man inte får ta själv, trots att man har kompetensen – nej i detta samhälle ska allt vändas på tusen gånger först och då ska det skrivas om och diskuteras kring på tid som man inte blir kompenserad för.

Nej, när man känner så här är det dags för ett trendbrott…. säga tack och adjö till ”duktigheten” och det gjorde jag igårkväll…. med filmkväll och en stor påse godis. Tråkigt nog så gillade jag inte alls filmen, del 2 av Hobbit: Smaugs ödemark. Om det beror på att jag inte är i form eller på filmen vet jag faktiskt inte….men idag är det en ny dag. Fredag! Och det känns så fint på något vis. När man tänker efter så är fredag, ett ganska vackert ord. Fredag och fredagsmusik… Med detta otroligt positiva inlägg 😉 önskar jag er alla en Trevlig helg!

Ser du stjärnan…eller kan du bara ana att den finns där någonstans…

ovan trädtopparna, rosenkvistarna…

ser du stjärnfallet… försvinna in i en potpurri av det som en gång var ett blomstrande liv… förevigas i den virtuella verkligheten…

Skogspromenad genom snömodd, lervälling och skånsk vinter på landet. Min dotter, min syster, jag och fyra hundar….hujedamej vad kallt, men samtidigt uppfriskande och otroligt skönt med en lång vinterpromenad.

Sen drack vi massor av varmt te…och pratade om hundar, katter och allt möjligt mellan himmel och jord.

Det känns skönt att det är ett nytt år, och just nu är jag tacksam över att min älskade äntligen är tillräckligt frisk för att må bra. 2013 var året då en olycka inte kom ensam. 2013 var året då vi åkte ambulans mer än en gång, vi  tillbringade en hel del tid på sjukhus. Mer än en av de finaste personerna i min närhet drabbades av allvarliga sjukdomar/olyckor. Livet var inte rättvist, speciellt inte de där första månaderna när min dotter var allvarligt sjuk och inte dessa sista månaderna när min make fick ont i sitt hjärta.

Jag håller oftast modet uppe, är positiv, tänker positivt och min erfarenhet är att allt faktiskt blir bättre om man har en positiv attityd. Ljusglimtar finns ju trots allt överallt, till och med i sjukhuskorridorerna. Och detta är svaret på varför det under året förekommit många bilder och inlägg som handlat om sjukhuskonst. Istället för att lämna ut detaljer om vad jag gör på sjukhuset har jag ofta valt att fokusera på konsten, för det finns trots allt en hel del intressanta konstverk att betrakta på sådana ställen. Och när man fokuserar på konsten och musiken kan det där svåra bli mer hanterbart.

Min blogg berättar en hel del om vem jag är, samtidigt finns det mera av det jag inte berättar om och det är så jag tänker att det måste få vara i en blogg. En balansgång mellan det privata och offentliga.

Det är något visst med varm choklad och jag kunde såklart inte låta bli att ta med chokladen ut i trädgården för en liten ”fotosession” och sen när jag skulle dricka den hade den hunnit bli kall. Chokladgrytan stod dock kvar på spisen, så det var bara att värma upp den igen.

Det är något visst med vinter, den första snön, kylan, snöflingorna och frustrationen över att det är så förjordat kallt… Snön får mig att längta efter att dricka varm choklad i en pulkabacke, åka pulka och bygga snölyktor. Jag vill åka skridskor i full fart, så som jag gjorde som barn, snurra runt på isen och känna mig som en skridskoprinsessa.

Och det är något särskilt när snön kyler ner inomhustemperaturen, tillräckligt mycket för att man ska kunna njuta av att gosa in sig i en vacker rosenfilt, tända ljus, lyssna på musik och dricka varm choklad…lyssna på och fundera kring alla dessa texter. Att uppskatta musik och kunna njuta av dess innehåll är en lycka!

 När jag är hos frisören och får håret klippt, brukar det hela avslutas med att jag får en tjusig fläta i håret, eftersom hon vet att jag gillar flätor. Senast flätade hon in allt håret som en slags krans som avslutades i en ”flätblomma” på ena sidan.

Hon är minsann en fena på att klippa hår och göra fina flätor, Ann-Marie på Hårateljén.