Livet just nu. Dagen. Veckan. Ja… vad ska jag säga?

Intensivt. Explosivt.

Dagar passerar…

kvällar och nätter.

Jag arbetar, går på styrelsemöte och är arrangör för en utställning. Vi planerar en kulturnatt i vår kommun och imorgon är det vernissage för en temautställning som jag är arrangör för. Temat är; Hunden- människans bästa vän.

på Galleri KVIS

Imorgon är det vernissage,

och mina fotografier har ännu inte anlänt…

men jag svingar mitt trollspö,

och vips

Jag står här och ramar in alster….

i sista minuten

Ur led är tiden….

Imorgon är det vernissage!

Vad ska ni göra i helgen?

Det var så himla fint att komma till galleriet idag och ta hand om installationen, Estetiska ögonblick. Installationen behöver pysslas om regelbundet… koppar ska diskas ur, nytt kaffe ska kokas och nya fina blommor ska väljas ut. Poesin flödar och det blir en magisk stämning där Karin Boye, Eva-Stina Byggmästar, Edith Södergran, Tomas Tranströmer, Christina Karlsson, Ingmar Bergman och alla samlas kring Margaret Mitchells, Borta med vinden – och nog är alla borta med vinden och samtidigt högst närvarande.

Galleri KVIS är ett litet ideellt drivet galleri som inte har någon personal anställd och när man ställer ut där får man själv agera gallerist, och visst blir det en hel del arbete men samtidigt himla trivsamt att få ikläda sig en roll som gallerist.

En f.d kollega skrev nyligen i sin fb-status att läsårets sista tre veckor borde förbjudas. Jag förstår precis vad hon menar och jag kan inte annat än att hålla med. Skolans värld är minst sagt hektisk i slutet av ett läsår…och där den ska avvecklas är den extremt hektisk… The Final Countdown ekar i bakgrunden… samtidigt som det ska sökas nytt arbete och bokas tid för arbetsintervju, sättas betyg och arkiveras materiel ….etc, etc etc …..och mitt i denna tornado sätter jag upp en utställning….

Och det är så himla typiskt mig att stå vid mitt ord och slutföra det jag påbörjat! Men för ett år sedan när jag bokade in denna utställningsperiod hade jag inte en tanke på att allt detta skulle hända… att min arbetsplats skulle försvinna och mer eller mindre gå upp i rök under sommarlovet… Nåja, mitt Tema och jag matchar, mer än jag anar. Jag spelar schack, pressar mig själv och jag stannar upp i vardagen och njuter av varje ögonblick.

Jag fick liljekonvaljer av mamma som hon plockat på samma ställe som mormor brukade plocka liljekonvaljer till min födelsedag….för Ja, jag har ju hunnit med att fylla år också… och imorgon fyller sonen år.

Så här ser det ut i entrérummet på Galleri KVIS. Här kan man gå runt och kolla in mina fotografier… Som sagt det är mycket nu och maken min är i Cambridge ett tag till, å arbetets vägnar. Jag är trött men samtidigt innerligt nöjd med livet. Att komma hem och se de här fina tankarna som gömmer sig i texten på kortet som ni ser på bilden nedan. Jag blir så varm i hjärtat <3 fylld av glädje <3 och stolthet <3. Jag har mycket att göra, jag är trött men samtidigt får jag massor av styrka av all kärlek som finns i min omgivning. Jag känner mig stark…

Trevlig helg och stor kram till alla er bloggläsare som tittar in här <3 Hoppas att ni har överseende med att jag inte är lika flitig som vanligt med att kommentera på era bloggar….

Installationen Dicsiplinerad TID är konstruerad av metallrör som det varit såväl starka receptbelagda som lite mer vardagliga receptfria värktabletter i.

Inspirationen till denna installation fick jag när jag läste Foucaults teorier om maktstrukturer. Detta var flera år sedan och i samband med att jag gick på högskolan och omskolade mig pga konsekvenser jag drabbats av i en trafikolycka. Det var under en tid då jag pressade mig själv väldigt hårt för att hela tiden orka prestera mera. Jag tittade mig omkring och upptäckte att de flesta i min omgivning kämpade minst lika hårt och pressade sig själv för att förverkliga sina mål. Värktabletter och mediciner blir ibland en del av detta beteende och då uppstod idén som jag sedan inte kunnat släppa… den där idén om att bygga ett torn av dessa värktablettsrör som representationsmedel. Jag började spara på de där metallrören och jag bad anhöriga att hjälpa till att spara sina värktablettsrör och nu står tornet som en skulptur på Galleri KVIS.

Jag funderade och funderar fortfarande mycket över hur vi människor ofta pressar oss själva till att hela tiden prestera lite mer än vad vi egentligen orkar. Vi vill leva upp till en norm och en föreställning om vad som förväntas. Normen är uppsatt av oss själva för oss själva och normen är ofta orealistisk (inte alltid men ofta).

Och tänk om det bästa någonsin var bra nog, skulle vi då vandra vidare?

Det unika med oss människor är att vi trots orealistiska förväntningar oftast lyckas prestera det där lilla extra och det är väl just det som är kännetecknande för mänsklig kultur…. att oavsett vad som händer så reser vi oss alltid upp efter ett fall. Vi reser oss alltid upp för att vandra framåt. Mänsklig kultur är alltid på väg framåt!

Det har varit så spännande att ta del av galleribesökares tolkningar av installationen Disciplinerad TID. Många associationer har triggats igång och de flesta har inte sett vilken typ av rör som döljer sig bakom färgen, trots att jag låtit texten skina igenom på vissa ställen. Det skulle vara fint att få ta del av era associationer här på bloggen. Vad tänkte ni när ni först såg bilden av det rosa- och vitfärgade tornet? Skriv gärna en kommentar och berätta…

<3

Jag vet att ni är några som väntar på att bli uppdaterade om utställningen och mer info om denna kommer inom det närmsta dygnet men först måste jag berätta om något fantastiskt som hände på galleriet i söndags. Jag blev så innerligt rörd, förvånad och glad när en bloggvän som bor i Göteborg (ca 30 mil härifrån) kliver in genom galleridörren tillsammans med sin man. Gunilla som har bloggen Nillas hälsa och harmoni . Ni förgyllde min söndag med att gästa min utställning <3

Gunilla och jag har följt varandras bloggar en tid, och även om vi inte träffats i verkligheten (förrän i söndags) så har vi lärt känna varandra litegrann via bloggkommentarer.

Det fina med bloggvänner är just detta att vi peppar varandra och bekräftar varandras existens genom att visa att vi bryr oss om varandra genom våra små kommentarer. Visst är det så att de flesta av oss som bloggar tycker om den form av uttryckssätt som bloggen ger. Vi uttrycker oss i bild och i text. Vi diskuterar och sprider våra bilder via ”nätburna” tankar. Vi utbyter funderingar, erfarenheter och livsvisdom. Gunilla och jag delar ett intresse för fotografi, hälsa och harmoni. Vi delar ett intresse för att skapa balans i tillvaron.

Självklart så blir jag glad för Alla besökare som kommer till min utställning. En besökare på ett galleri är ju vad en läsare är för en bok eller tidning, det vill säga… betydelsefull eftersom besökaren bekräftar och fyller utställningen med mening precis som bokläsaren bekräftar bokens existens. När man går på en utställning läser och avkodar man en bild av verkligheten/utställningen och man interagerar genom att vara där…. och när en bloggvän reser 30 mil för att gästa min utställning blir jag överväldigad.

Och alla ni som av olika anledningar inte har möjlighet att besöka utställningen har möjlighet att interagera genom att kommentera eller besöka utställningen här via bloggen under veckan. Även ni som inte kommenterar lämnar ju faktiskt små spår via statistiken och det är just det som är så fint med den digitala verklighet vi lever i. Vi får alla ett större umgängesområde, en större sfär av mänskliga vänner som sitter bakom sina skärmar och socialiserar på många olika sätt.

Vad vill jag då ha sagt med detta inlägg? Jo, dels att jag blev innerligt glad för en bloggväns besök, IRL, dvs i verkligheten. Men även att jag vill hylla själva bloggandet och den digitala sfären som på sätt och vis är ett modernt sätt för att socialisera och för att skapa kontakter i den värld vi lever.

Har ni någon gång träffat en bloggvän i verkligheten?

Vilken dag! Det har varit en alldeles underbar vernissagedag. På bilden ovan syns jag och installationen, Disciplinerad tid. Massor av besökare gästade Galleri KVIS, folk jag inte känner och vänner jag nyligen träffat, plus vänner jag inte träffat på flera år dök upp, en hel del släktingar kom och min kära familj backade upp med att vernissagemingla hela dagen. Maken agerade servitör och bjöd gästerna dricka, och sonen och dottern fanns på plats för vernissagemingel hela dagen till ära. Dagen överträffade mina förväntningar <3

Jag blev såklart överraskad när Skånska dagbladet dök upp och ville göra ett reportage om utställningen. Skånskan representerades av reportern S. Persson som fotograferade och skrev om utställningen. Artikeln hittar ni här Nu är jag spänd på att kolla in om artikeln kommer med i pappersupplagan imorgon och hoppas såklart på att artikeln lockar ännu flera besökare till min utställning.

Installation, Estetiska ögonblick.

Jag hade fullt upp med att mingla och hann inte själv dokumentera med fotografier så bilderna i detta inlägg har jag lånat av besökare. Bild 1 Emelie Karlsson, bild 2 Ulrika Liljenström, bild 3 jag, bild 4, 5,6 Ann-Kristin Tönnersten Nilsson. Tack!

Och mer ingående info om utställningen kommer så småningom…. Fortsatt finfin helg önskar jag er alla <3 Kram

Jag lever min dröm i konstens tecken…

Och jag har ägnat dagen åt att köpa in ramar. Jag har ramat in, signerat och ramat in. Just nu är hela vardagsrummet belamrat med alster som ska ställas ut. Det här blir min debut både vad gäller att ställa ut fotografier och installationer på Galleri KVIS. Jag tror till och med att det blir första gången som någon ställer ut sådant som installationer på Galleri KVIS….. så nog har jag fjärilar i magen…

Jag har köpt sprayfärg till min installation som fortfarande inte är färdigbyggd. Den tar tid att bygga, eftersom den består av många ganska ”små delar” som ska fogas samman…. jag har en inre bild i huvudet av hur det ska bli och fortfarande förhoppningar om att det kommer att bli som jag tänkt….om sedan folk förstår vad det är jag vill säga med min installation….det återstår att se….och höra 😉 Tre installationer är inplanerade. En klurig och två andra som kommer att bli betydligt lättare att få till….

Just nu tänker jag att det är tur att det är en vecka kvar, men i samma stund som jag skriver detta inser jag att om en vecka har vernissagen redan ägt rum…  Jag tror minsann att jag har en spännande vecka framför mig…  något nervös men mera spännande och förväntansfull.

<3

Åtta dagar kvar till vernissagen! Utställningens tema är estetiska ögonblick, strävan och tid. Det kommer att finnas såväl vägghängda målningar och fotografier som installationer…. Målningarna som inspirerats av schack och livets poetiska spel,  de kommer att få följa med. Vi har alla våra livsavgörande drag att göra, somliga av dem har större betydelse än andra…. den typen av funderingar kommer att visualiseras om allt blir som det ska….

Idag skiner solen och jag kan inte låta bli att ta ut målningarna i solljuset, bli lekfull och hänga upp några av dem i äppelträdet och Se där hur en fågel ur sångkören får gå på vernissage….

Snart är det snart dags, för min vernissage på Galleri KVIS. Lördagen den 23 maj kl 11-16. Det är mindre än 10 dagar kvar och jag håller på att rama in fotografier och akvareller. Jag har fixat till en inbjudan som ska mailas iväg… och hela huset doftar kontaktlim eftersom jag påbörjat ett litet ”bygge” som ska bli till en form av en  installation som ska ställas ut.

Alla ni som tittar in här är självklart hjärtligt välkomna till min utställning! Jag kommer att fortsätta uppdatera er om vad som händer under kommande vecka. Just nu har jag en släng av tillfällig rampfeber kombinerat med att jag ser fram emot utställningen….samtidigt som jag undrar hur jag ska hinna bli klar med alla förberedelser i Tid…. Samlingar med akrylmålningar som ska ställas ut tornar sig just nu uppåt väggarna lite varstans här hemma…

Under tiden som jag suttit och skrivit detta inlägg har jag känt hur doften av det där limmet jag använder doftar allt starkare, så jag börjar inse att det kanske inte var världens bästa idé att påbörja bygget här hemma….men på galleriet pågår en utställning så där kan jag inte sitta och arbeta förrän nästa vecka när nuvarande utställning plockats ned.

Nu åter till vidare utställningsförberedelser.

En riktigt fin dag önskar jag er alla!