Nordens Paris är en utställning som visas på Nordiska museet i Stockholm. Det är en utställning som har samlat kreationer från det franska 1900-talets damskrädderi på NK i Stockholm, närmare bestämt 1902 – 1966. En utställning som förflyttar besökaren till haute couturens gyllene era och som får en att längta efter och drömma om glamorösa bjudningar och fester bara för möjligheten att få klä sig i utsökta haute couture drömmar.
Vi var där för att samla inspiration och med mig hem köpte jag denna utsökta utställningsbok som numera pryder bordet i vårt vardagsrum/salong (Nordens Paris, Stiftelsen Nordiska museet och Susanna Strömquist 2021). Älskar den här typen av utställningsböcker som inte bara är bildande utan också är en estetiskt tilltalande fröjd för ögat.
Utställningen är som en hyllning till förstklassigt hantverk och består av rum efter rum som dignar av smakfulla kreationer från 1900-talets era. Var en en av dräkterna är unika på sitt eget sätt.
Till vänster en blommig aftonklänning ca 1930-tal. I mitten en dräktjacka av sidenrips dekorerad med snoddblommor och stråpärlsbroderier, 1946. Till höger baksidan av en cremefärgad aftonklämning 1930-tal. Tvådelad spets- och tyllklänning med korsetterat liv, 1904. Dekorerad svarta sammetsband och gnistrande paljetter i guld och svart. Originalmodell från Paris. Visades på NK:s Franska hösten 1925.Paul Poiret-influerad klänning med empirskuren tunika broderad med skimrande pärlor och paljetter över vadkort kjol, 1913.
Med tanke på att jag själv är född på 1900-talet så känns det speciellt att besöka en utställning med fokus på 1900-talet dräkter, även om dräkterna som visas härstammar från tiden före min födelse. När man är mitt uppe i en tidsperiod tänker man oftast inte på vad som utmärker dess specifika stil och vad som bevaras för eftervärlden. I efterhand verkar detaljerna och förändringarna alltid lika fascinerande.
Vad tänker du om nutidens mode? Kolla in din garderob och klura på vilken stil, färg, form eller vilket klädesplagg du tycker representerar vår tid, dvs året 2022 tydligast?
Har du någon favoritepok från 1900-talet? Skriv gärna och berätta.
Känslan av en utställning stannar kvar längre när man har tillgång till en utställningsbok. Jag köpte nyligen med mig Nationalmuseums, Swedish Grace, Konst och design i 1920-talets Sverige (2022). I skrivande stund är jag i full färd med att arrangera en fest med 1920-talstema så nu när det pågår en utställning om Swedish Grace på Nationalmuseum i Stockholm passade det utmärkt att åka dit och inspireras.
Swedish Grace är stil inom svensk konst och design från 1920-talet. Formspråket kännetecknas av en stram elegans, skapad genom ytmässig dekor på enkla former med släta ytor. Föremålen var ofta tillverkade av exklusiva material och i komplicerade hantverkstekniker.
Två av de första föremålen man möter när man går in i utställningen är Eric Grates Bergslagsurna och Einar Forseths takmosaik Helios på himlavalvet (1923).
Längre in i utställningen möter man Tyra Lundgrens porträtt av Estrid Ericson (1924). Estrid Ericson startade inredningsfirman Svenskt tenn 1924 där hon sålde samtida design. Estrid Ericson värnade om hantverkskvaliteten och menade att tennet måste bearbetas för hand.
Utställningen erbjöd massor av inspiration och fördjupade kunskaper om 1920-talets konst och design. Den var även så pass omfattande att ett besök på några timmar känns lite för kort och just därför är det så fint med en bok. Tack vare boken har jag möjlighet att befästa och återuppleva intrycken från den eminenta Swedish Grace på Nationalmuseum.
Ibland förbereder jag inlägg för att publicera senare, sen kommer något emellan, inläggen hamnar i bloggens utkorg och raderas så småningom. Det här inlägget har legat i bloggens opublicerade utkorg sedan 2018, först glömdes det bort och sedan tyckte jag nog att det var för sent att publicera det men har inte nänts att ta bort det med tanke på att det trots allt dokumenterar en av våra dagar i Washington D.C. Nu när jag återfann inlägget häromdagen insåg jag att det känns som om den där resan skedde i en helt annan tid. Tiden före Covid-19. Mycket har hänt sedan dess, ny bostad, nytt jobb och ett helt nytt förhållningssätt till det här med att resa. Fotografierna väcker minnen av en resa full med äventyr…
———————————————————————————————————————-
Här kommer en liten fortsättning och återblick till sommarens resa. Dag nio: Jag och Emelie gick upp i ottan, och gav oss ut på en tidig morgonpromenad för att se solen gå upp över staden. Solen var dock lite tidigare än oss så den hade redan påbörjat sin otroligt vackra uppstigning. Vi begav oss till The Mall och före det att vi ens ätit frukost hade vi gått tiotusen steg. Den här morgonen fick vi svaret på hur stadens trappor, stenar och murar kan förbli vita och fräscha. Klockan sex på morgonen har renhållningsarbetarna fullt upp med att handskura trappor och marksten längs med The Mall.
Vi uppmärksammade skillnaden i arbetspolitiken vad gäller USA och Sverige. I USA är det överlag mycket personal som har tid över för att ta hand om kunder och besökare. Servicen är extremt god överallt och det räcker i princip att man tittar sig omkring så kommer det någon och erbjuder sina tjänster. Det kan ju vara bra, men skillnaden är att lönerna för tjänsteyrken är betydligt lägre i USA jämfört med här i Sverige, och därför förväntas det att man ge dricks överallt. Det är billigare för företag att ha anställd personal. Tanken är att om lönen är dålig så kommer personalen att ge god service för att få gott om dricks. Jag som inte är van vid att gå runt med kontanter i plånboken tycker att det känns märkligt att behöva gå runt och dela ut kontanter till folk som bara utför sitt arbete. Det faller sig inte helt naturligt för mig att dela ut dricks, men som turist gäller det att följa rådande normer och ta seden dit man kommer.
Besöker man Washington vill man ju kolla in Vita huset. Till min förvåning så var Vita huset mycket mindre än vad jag föreställt mig. Det mesta i USA är större än vad man förväntar sig så att presidentbostaden är mindre är ju lite förvånansvärt. Nu menar jag inte att det är en pytteliten bostad, men med tanke på hur känd byggnaden är så trodde jag att den skulle vara större.
Utanför Vita huset kan man kolla in The National Christmas Tree, som pyntas inför varje julhelg.
Vi hann med ett besök på The National Galleri of Art och där blev jag hänförd av att få se originalet till en av de målningar som finns på omslaget till en av min konstböcker.
Tre år sedan vi var där. Bilderna och texten mellan linjerna i dagens inlägg består av ett oredigerat fragment från ett tidigare ofärdigt inlägg som aldrig blev färdigt för att publiceras. Men fotot av min konstbok är nytaget och varje gång jag tar fram boken, minns jag på hur det var att stå mitt emot originalverket på The National Galleri of Art i Washington D.C.
Har du också sparat gamla opublicerade inlägg som du inte vill radera?
Semester är ljuvligt och nu när det snart är dags att börja jobba gäller det att suga ut så mycket som möjligt av ledigheten. Vi har varit iväg på ett helt gäng dagsutflykter och häromdagen bar det av till Hunneröds mosse, en guldklimp som ligger i närheten men som jag inte tagit mig tid att besöka tidigare. Nu när jag varit där vet jag att jag kommer att återvända. Platsen är anspråkslös men har ändå en otroligt speciell natur, med vacker flora, magiskt ljus, fjärilar och andra småkryp.
Jag bekantade mig med myrpärlemorfjärilen som med sina gyllengula vingar och prydliga teckning lös upp på mossen likt en flygande guldklimp.
En annan fjäril som är lite vanligare är det vackra påfågelögat.
Där fanns en hel del vitvingade fjärilar.
Kvickgräsfjärilen smälte väl in bland de vissna löven i skogsbrynet på väg dit, och nog påminner de bruna löven en om den höst som snart komma skall.
Promenaden ackompanjerades av ljudet från hoppande små gröna kryp och om det var gräshoppor, syrsor eller vårtbitare har jag inte koll på men efter lite efterforskning lutar det mest åt grön ängsgräshoppa. Om någon av er läsare kan artbestämma utifrån bilden ovan får ni gärna rätta mig om jag har fel då jag som sagt är novis på detta med att artbestämma insekter.
Där fanns till och med exotiska små ödlor som verkade till att trivas bäst kring de träskigaste kvarteren där det smidigt nog fanns träplankor att gå på så man slapp trampa runt i våtmarken.
Den blodröda ängstrollsländan syns tydligt på långt håll men är som de flesta trollsländor ändå klurig att hinna fånga på bild eftersom de virrar omkring i full färd, men sådan tur var så lyckades jag smyga mig på den här tillräckligt länge för att få flera fotografier i närbild.
Den vilda ängsfloran är ett betydligt stillsammare och mer lättfångat fotoobjekt.
Den blå klockgentianan tål att granskas i närbild. Vilken växt! Liten men så otroligt vacker!
Nu är jag lite nyfiken på vad du tänker om bilderna i detta inlägg. Vilken av bilderna faller dig mest i smak, eller väcker din lust för att besöka en mosse?
En av sommarens dagsutflykter gick till Hallamöllas vattenfall. Besöket var ett äventyr med vandring längs fallet och klättring bland stock och sten. Hallamölla vattenfall är 23 meter högt och rinner över fem klippavsatser som eroderats fram ur sandsten. Fallet betraktas som Skånes högsta sammanhängande vattenfall.
Bruset från vattenfallet påminner mig om klassisk musik, omgivningarna doftar ljuvligt av all körvel som växer frodigt och som verkar till att vara ett paradis för fjärilar och trollsländor…
Omgivningarna kring vattenfallet doftar ljuvligt av örten körvel som kan ses på bilden med fjärilen som har tandade vingar och skulle kunna vara en vinbärsfuks. Fjärilen med mjukt rundade vingar ser ut att vara en silverstreckad pärlemorfjäril.
I området fanns även en hel del fjärilar med vita vingar.
Vi såg flera olika sorters trollsländor och två av dem lyckades jag fånga i närbild.
När solen tittade fram återspeglades naturens vackra färgskala från omgivningarna ned i det klara vattenfallet.
Hallamölla vattenfall är beläget i närheten av Christinehofs ekopark som vi också passade på att besöka delvis därför att vi ville se skulpturen Den onämnbare av Peter Tillberg. Verket smälter in i naturens färger så det kan vara lite klurigt att upptäcka på håll. Tidigare när jag sett verket på bild har jag mest tänkt att det ser märkligt ut, och det har fått mig att associera till någon slags jättevarelse med snabel. I verkligheten upplevde jag det som intressant och ganska vackert. Rent färgmässigt smälter det in i omgivningarna och formmässigt påminner den mig om en jättestor blomsterstjälk med klockformad blomma.
Hallamölla vattenfall och Christinehofs ekopark är väl värt ett besök om man befinner sig i Skåne och vill ge sig ut på ett litet äventyr.
Har du varit iväg på någon liten dagsutflykt i sommar? Och vad tycker du att skulpturen liknar?
Sommaren är magisk. Jag har landat i min semester till den grad att jag tar dagarna med ro och har börjat att sova till klockan sju på morgonen. Vädret har varit så strålande varmt och fint att det kändes gott när regnet kom igår. Det är vår första sommar i vårt ””nya” hus och det tar sin lilla tid att bo in sig, komma iordning och att upptäcka de olika årstidernas växlingar tar ett år. Närheten till skogen är befriande och de flesta dagarna kantas av en skogspromenad. Naturen i omgivningarna där vi bor är så vacker att det känns som att vara på semester. Det känns exotiskt med rådjur som trippar förbi husknuten, harar som skuttar förbi, massor av olika fåglar, humlor, bin och nu har fjärilarna börjat göra entré. Jag har cirka 5-10 minuters promenadväg till skogen och idag passade jag på att fotografera några av de vilda växterna som frodas längs dikeskanten.
Här finns otroligt många vilda växter och jag har ingen aning om vad de alla heter, men målet är såklart att lära mig namnen på dem efter hand som vi möts. Den gula blomman ovan kan vara ett kungsljus. De vita klockorna på bilden nedan kallas strandglim.
De gula blommorna på bilden nedan kan vara johannesört.
Kan detta kanske vara gulmåra?
Tistlar finns det gott om både längs vägkanten och i vår gräsmatta….De är vackra att se på och har rustat sig med taggar som försvar för att inte bli plockade. De gillas av fjärilar, humlor och bin som brukar flockas kring dessa delikatesser.
Här finns ett och annat fläderträd.
Det här kan vara någon form av baldersbrå.
Ännu en solgul växt och efter lite efterforskning kom jag fram till att det kan vara renfana.
Det här vita blomman som slingrar sig fram längs vägkanten kan vara åkervinda.
Här växer vildhallon, eller så kan det vara björnbär…
De här ståtliga rosa växten har tre namn, rallarros, mjölke och mjölkört. Vad jag vet så är rallarros det namn som används mest.
Nu är jag framme vid stigen som leder in i skogen där jag brukar promenera.
Det här var bara ett litet smakprov. Den biologiska mångfalden är överväldigande och det känns som en rikedom att ha denna grönska alldeles intill husknuten. ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill” (S-B Taube)
Semesterdag fyra; Semesterns första dagsutflykt blev strövområdet vid Snogeholmssjön, närmare bestämt området där det finns möjlighet att möta konst i naturen via de landart verk som är placerade på olika platser i skogen. När vi anlände till skogen var vädret inte det bästa då det åskade och regnade en hel del men efter några timmar klarnade det upp och solen tittade fram. Det finns ett femtontal verk utplacerade i skogen och vi hann se de flesta men inte alla så nog lär det bli fler dagsutflykter till Snogeholm. Syftet med Landart är att den skapas för en specifik plats och av befintligt material i naturen så en hel del av verken kan komma att förändras med tidens gång.
Den gömda byn, är ett spännande inslag som vi missade första gången vi gick förbi då den är placerad i det dolda.
Guldådra. Genialt namn på ett verk som inbjuder till många tankar. Vi fann en guldådra i skogen och kanske är det just skogen som är den guldådra vi bör värna om mest av allt.
Triumfbågen. Alla sevärda platser har en triumfbåge och den här ser ut att vara skapad direkt av sly som redan växer på platsen.
Frukt bär frukt. Här är jag på väg att kolla in de vackra kloten som är placerade på marken och hängandes i träden likt lampor, eller frukt. Frukt bär frukt är namnet på verket.
Stentavlor. På en plats fanns det ett antal olika verk likt det på bilden ovan, arrangerade i en grupp likt ett konstgalleri med stentavlor i skogen.
Genombrottet. En stor sten som är genomborrad med ett hål ur vilket det växer ett träd. Undrar vad som händer med trädet när det vill bli större än hålet i stenen. Kommer det att anpassa sig till förutsättningarna och nöja sig med att vara ett litet träd?
Det här verket fanns inte med i foldern över verk så antingen har det tillkommit efter foldern eller så är det någon annan som placerat det där. Det smälter in i bakgrunden och kan vara svårt att upptäcka men på en lina som löper längs med med träden har orden ” TRÄD HAR INGA BAKSIDOR” placerats ut.
Ikaros lyft. Det här verket var jag mest pepp på att se, kanske bara för möjligheten att få fantisera om hur det skulle vara att kunna breda ut sina vingar och ge sig ut på en flygtur. Berättelsen om Ikaros handlar om övermod och hybris, och något sådant vill man ju inte drabbas av så jag nöjde mig med att drömma – och sen klev jag ned från pinnen och vandrade vidare tillsammans med min dotter.
Alldeles intill Ikaros lyft mötte vi en nyfiken liten söt ekorre som vi fick ett fantastiskt tillfälle för att fotografera innan den sprang iväg uppför trädstammen.
Enligt informationsfoldern som finns att hämta i anslutning till platsen är alla verken skapade med godkännande av stiftelsen Skånska Landskap, av föreningen Snogeholm Land Art och konstnären Frank Björklund. Både min dotter och jag blev mäkta imponerade av upplevelsen och vi kommer absolut att återvända vid fler tillfällen för att utforska platsen närmare. Vi tackar för deras fantastiska arbete med att skapa ett rum för konsten i naturen!
Nu har jag varit på Skarhults slott. Vädret var helt otroligt, solen sken och det var en perfekt dag för ett besök på slottets utställningar. Själva slottet byggdes under renässansen på 1500-talet och som ni ser finns det sådana där klassiska torn som man brukar se i sagornas värld.
Den här stentavlan finns ovanför borgporten i slottets östra länga, och där går det att läsa att Steen Rosensparre lät uppföra detta hus år 1562. I själva verket var det Steens fru Mette Rosensparre som ledde och administrerade byggandet medan Steen var ute och krigade. Slottet stod färdigt år efter det att Steen stupat i kriget.
I utställningen Den dolda kvinnomakten, får man följa med på en liten tidsresa via några av Skarhults slottfruar. I 1500-talsrummet visas en målning av Mette Rosensparre, samt den här fantastiska klänningen som påminner starkt om den hon har på sig på målningen. Jag kan inte låta bli att fascineras av detaljer som här tjusiga kragen, klänningscapén, smycket och den stilrena formen.
Barocken! Nu befinner vi oss i århundradet då drottning Christina regerade i Sverige. Ett motiv av drottningen till häst syns till vänster i bilden. Det här rummet tillägnas dock Beata von Königsmarch som köpte Skarshult för egna pengar, men som trots det inte finns med i ägarlängden pga att hon som gift betraktades som omyndig – istället är det hennes mans namn som finns dokumenterat, Pontus Fredrik de la Gardie. I bildens blickfång ser ni klänningen som representerar tidsperioden. Vilken klänning! Tänk att skrida fram i en sådan… Undrar hur det känns att gå omkring med en sådan där krage? Och hur får man den att stå upp sådär? Hela klänningen är som ett stilrent konstverk.
Tidsepoken är rokoko och århundatet 1700-tal. Varje tid har sin entreprenörspartyprinsessa och det var som en sådan Stina Piper framställdes. Stina Piper fick Skarhult i morgongåva när hon gifte sig med Erik Brahe 1754. Eric Brahe tillhörde hovet, han var en av Adolf Fredriks förtrogna och blev invecklad i planer på statskuppen. Trots att hans delaktighet inte kunde bevisas och att han förnekade inblandningen dömdes han till döden 1756. Stina Piper blev änka och Erics son föddes ett par månader efter avrättningen. Inte häller hennes namn finns med i ägarlängden där ägandeskapet övergår från maken till sonen som dessutom inte ens var född när han tog över ägandeskapet enligt dokumentation. I själva verket var det Stina som styrde företagandet. Makens tidiga död sätter djupa spår, men livet går vidare och år 1773 gifter Stina om sig med Ulrik Scheffer.
Kolla in strumporna i kristallkronan. Inredaren av det här rummet har haft glimten i ögat, jag kan inte påminna mig om att jag sett strumpor i någon kristallkrona tidigare, men de finns där för att visualisera festerna, och det goda men lite väl vågade livet som levdes av rokokogrevinnan (Stina) Christina Piper.
Utsikten från rokokorummet bjuder på en vy av den fina blomsterparken och på andra sidan gatan väntar utställningen om Ester Blenda, den såg vi också men det skriver jag om en annan dag.
Den här utställningen föll mig i smak, budskapet och berättelserna kring Skarhultskvinnorna känns angelägna att lyfta fram. Frågorna den här utställningen väcker känns högst betydande. Tack Alexandra von Schwerin för att du ställde frågan om vad de tidigare slottsfruarna ägnat sig åt, tog reda på svaren och för att du bestämde dig för att dela med dig av deras berättelser. Jag kan inte låta bli att undra varför inte många fler ställt frågan om kvinnorna i historien och jag hoppas att vi kvinnor som trots allt utgör hälften av befolkningen kommer att få ett större utrymme i framtidens historieböcker.
Jag kan rekommendera ett besök på slottet, men tänk på att man i dessa Coronatider måste boka sin biljett i förväg. Mer info finns på Skarhult.se. Bor man långväga härifrån kan man kika in på hemsidan ändå, där finns material för den som har ett allmänt intresse, eller för dig som arbetar i skolan.
Den här utsikten! Den här utsikten upptar för tillfället en hel del tid och funderingar från min sida. Jag har alltid tyckt om platsen och det händer att jag ger mig dit för att promenera i skogen som finns på andra sidan vägen.
I skrivande stund är det ännu för tidigt att ropa hej, men det som för en vecka sedan började med ett spontant infall är på väg att leda till ett oväntat miljöombyte. Jag är troligtvis en smula galen, men om allt går som planerat kommer den här utsikten att bli en del av mitt framtida målande och diktande. Jag kanske helt enkelt tar och bygger om ett garage som finns på den här platsen, förvandlar det till en ateljé med plats för såväl skrivarlya som målarateljé… att det dessutom finns ett litet hus att bo i intill den där framtida ateljén är ju dessutom bara en bonus.
Vi är nyligen hemkomna efter några dagars vistelse i Milano. Vilken stad! Dit vill jag absolut åka igen, inte bara för att det är en fantastisk kulturstad, utan även därför att jag hade oturen att bli sjuk dagen före resan, så sjuk att jag blev tvungen att spendera hela den första dagen i sängen på hotellrummet och därefter så befann jag mig mestadels i ett vimmelkantigt tillstånd. Nåja, vimmelkantig eller ej så är jag av segt virke och lyckades ändå uppleva en hel del av staden.
Uppförandet av Milanos gotiska katedral, Duomo di Milano påbörjades på 1300-talet. Den är världens näststörsta gotiska katedral. Den häftigaste upplevelsen av den är att man kan åka upp på taket, promenera runt och kolla in staden ovanifrån. Det var en himla cool upplevelse att kunna betrakta de där takspirorna och skulpturerna på nära håll, att man verkligen fick gå runt på ett stort område av taket, upp och ner för små smala trappavsatser.
Att uppleva Leonardo da Vincis, Nattvarden (1498), IRL var heligt.
Ett besök jag velat göra i många år är det på operahuset, La Scala. Vi såg Cesar i Egypten, tonsatt av Händel. Musiken var enastående och ljudet var något utöver det vanliga. Helt enkelt magnifikt på alla sätt och vis!
Tack alla ni fina läsare som tålmodigt kikar in här i ur och skur. Mer om Milanoresan kanske kommer så småningom. Nu ska jag kurera mig, ladda batterierna inför kommande arbetsvecka, ta mig ett morgonbad, dricka lite kaffe och sen ta en liten promenad här ute i cyberspace för att se hur ni har det?
En liten fråga bara, vad är det första du tänker på när du hör Milano?
Faktum är att jag alltid tyckt om att promenera i naturen och känna in atmosfären samtidigt som jag fångat de där små stroferna som dyker upp i mitt huvud. I de haikufrälstas land finns det ett namn för sådana promenader, ginko. En Ginko är när man promenerar i naturen och samtidigt skriver haikudikter. Häromdagen fick jag syn på att haikusällskapet bjöd in till ginko i Pildammsparken. Jag anmälde mig och fick samtidigt stifta bekantskap med några haikumänniskor jag tidigare inte träffat och bekantade mig lite närmare med några haikupersonligheter som jag mött i andra poetiska sammanhang.
Regnet hängde i luften, vinden var kylig och fingrarna blev iskalla men att gå en gingo i haikusällskapets tecken var uppfriskande. Gingon gick runt den här dammen. Jag betraktade Pildammsparken ur en helt ny synvinkel och skylten som varnar för svag is inspirerade till en dikt.
Årets sista Prästkrage blommar tappert bland den förmultnade löven och det var mäkta imponerande att se hur många blommor som trotsar hösten med sin charm.
Den här ljuvliga rosen i drottning Silvias rosenträdgård doftade alldeles underbart.
Där det finns en park finns det oftast ett konstverk och den här fina kastanjeskulpturen finner man ett stenkast från Margarethapaviljongen i Pildammsparken.
Margaretaflickan som bär en bukett blommor i handen står alldeles intill den fina paviljonen. Konstnären heter G.V Braun Giesenfeld och skulpturen är daterad 1964.
Jag gissar på att detta är någon form av höstaster?
Vistt är det vackert, det är den 27 oktober och rosorna både blommar och står i knopp.
Efter en och en halvtimmes promenad slog jag mig ner på en bänk i rosenträdgården för att renskriva de ord som landat i min skrivbok under promenaden. Därefter var det dags att leta upp de andra poeterna för en gemensam återsamling inne i cafévärmen där vi fikade och läste nyskrivna frön till haikudikter.
Alla goda ting är tre och tre av oss inledde fikan med att plocka fram ginkgoblad från våra jackfickor. Blad som vi plockat på marken under de ståtliga Ginkgoträden som växer i Pildammsparken. Tänk vad ett intresse kan leda till, fikastund med människor man aldrig träffat förr, ginkopromenad och haikudiktade ute i höstkylan – allt i konstens tecken <3
Is not the end of the World, är namnet på utställningen som pågår i Cisternerna som ligger under barockparken i Fredriksberg, Köpenhamn.
Det var i lördags som några av mina konstintresserade vänner och jag begav oss till Köpenhamn. Vädret var inte det bästa men vad gör det när man kan ta skydd på konstutställningen som pågår nere i Cisternerna. Först funderade jag på om jag hamnat i någon form av fantasyroman, men insåg ganska snart att världen bara hade gått under och jag befann mig i någon form av framtidsdystopi.
Det var närmare 4200 kvadratmeter bestående av katedralliknande valv med pelargångar och droppstenar i taket som bredde ut sig framför mig. Det var stundtals så mörkt att jag fick lysa upp vägen framför mig med min mobil. Hela golvet var täckt av vatten så det första jag gjorde när jag kommit ner i valvet var att ta på mig ett par av de lånestövlar som fanns vid entrén. Det var blött, kallt och rummen fylldes av toner av något som liknade skrikljud blandat med någon form av musik så lite läskigt kändes det allt att trampa runt där nere i underjorden. Ibland kände man hur man gick över någon form av plåtar i golvet och jag fick för mig att det kanske var någon form av fallluckor. Tala om att jag blev förvånad när jag kikade in genom en öppning i en vägg och fick syn på ett övergivet badrum och sen blev jag ännu mer förvånad när jag förstod att den ingick i konstverket. Ibland undrar man hur vi konstnärer tänker?
Vilken spännande plats att få arrangera en utställning på. Ansvariga för konstutställningen som äger rum i de gamla vattenreservoarerna i Fredriksberg är det danska konstnärskollektivet Superflex.
Väl upp på gatorna i storstadsbruset noterade jag att de danska brunnslocken är vackert dekorerade med motiv av träd och fåglar.
Nåja, nu är jag hemma, arbetsveckan är i full gång och jag har hunnit med ytterligare en resa till Köpenhamn, fast då var det en konsert som lockade och den skriver jag om en annan dag.
Bokskogen. Jag tar en promenad. Energin finns, där ute bland bokbladen under trädtopparnas brus. Jag går och går, andas in och andas ut, andas in allt det där gröna och sköna, och andas ut allt det där trötta och slitna. Andas in det ljusa och andas ut det mörka…
Jag går, springer, går och stannar upp. Betraktar marken, träden, grenarna, bladen, insekterna, småkrypen, fåglarna och fascineras av allt det vackra. Jag andas in doften av skog, lyssnar på ljuden och fascineras av allt det gröna. Ser bilderna och lägger mig ner på en träbänk i en skogsglänta, förundras av solljuset som letar sig ner mellan trädtopparna…
Jag andas in ord, tänker nya ord, skriver dikter, smider planer, skapar struktur och finner material nog för att bygga broar…
Det finns en skatt där ute och den skatten är alldeles gratis att ta del av, den finns där för alla som vill berika sina liv och det ända den begär tillbaka är att vi låter den leva, att vi värnar om den och låter den vara just så vild och vacker som den är. Bokskogen. Allemansrätten.
Hällåkra vingård är en trivsam plats som ligger mitt ute på Söderslätts skånska mylla. Vi har länge varit nyfikna på vingården, men det var först nu i samband med att konstnären Joakim Larsson skulle ha en guidad visning av sina skulpturer som vi kom till skott. Samtliga skulpturer som visas i parken ingår i konstkonceptet det Ofattbara. Skulpturparken är vackert belägen omgiven av friska, vackra rader av vinrankor, där finns en örtagård, rabatter med blommor och träd.
Miljön är som sagt riktigt skånsk, hemtrevlig och estetiskt tilltalande.
Här kan man slå sig ner utomhus vid borden som står placerade intill stora träd som skyddar mot den skånska vinden, samtidigt som man blickar ut över skulpturerna i parken och vinrankor i rad, så långt ögat når. Jag prövade ett av gårdens röda viner, maken valde alkoholfritt alternativ, vi åt Hällåkraboeuf och efter maten svart kaffe med lavendelskorpor som bakas på lavendel från trädgården. Maten var delikat, vinet smakade bra och personalen supertrevlig. Miljön är avslappnad och vi fick till och med sällskap av gårdens hund som kom och hälsade på oss.
Hällåkra vingård erbjuder god mat, dryck och framförallt spännande konst med skulpturer att förundras över. Skulpturerna ingår i konceptet det Ofattbara och konstnären heter Joakim Larsson.
God mat, dryck och konst i en avslappnad och trivsam miljö på landet.
Haikudikt sid 63, ur Våra andetag andas haikusommar.
Besökte Smygehamn och hälsade på den här vackra skulpturen. Hon njuter av solen, havet och vindarna där hon står och sträcker sig mot havet. Skulpturen heter Famntaget (1929-1930) och konstnären Axel Ebbe.
Famntaget, av Axel Ebbe.
Igår var det solsken, men hon står där i ur och skur, och oavsett väderlek ser hon alltid ut att njuta av skulpturlivet. Hon är förtjusande! Det sägs att det är skådespelaren Uma Thurmans mormor som stått modell till skulpturen. Oavsett vem som stått modell så finner jag denna plats och skulptur inspirerande.
Famntaget är omgiven av en cirkelformad väldoftande lavendelrabatt.
