I lördags var det premiär av Puccinis Bohème på Malmö Opera. Vi var där och svävade runt på små moln. Sången och musiken var alldeles underbar. Så ljuvlig att den stressrelaterade huvudvärk jag gått runt och burit på den senaste veckan flög sin kos redan efter de första tonerna. Och det bästa av allt är att tonerna dröjer sig kvar länge. Tonerna och den där fina känslan av välbehag som alltid infinner sig när jag besöker Malmö Opera.

Lite märkligt är det ändå… att en opera som handlar om ett gäng fattiga konstnärer som varken beter sig som gentlemän eller är speciellt framgångsrika… och som dessutom slutar med att den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, Mimi dör. Visst är det märkligt att en sådan opera trots all tragik, kan vara så innerligt vacker och bestå av – Toner som dröjer sig kvar i själen likt små kärleksfulla smekningar.

….fast när allt kommer omkring så är det just de verkligt stora kontrasterna som kännetecknar konstens värld – kontraster mellan ont och gott, liv och död… fulhet  och finhet… kanske är det just när man ser de starkaste motpolerna som man når de stora insikterna.

Eller så handlar det om att många av oss känner oss lite som outsiders, och på sätt litegrann kan identifiera oss med bohemerna – dem som inte passar in någon annanstans än i sina drömmar.-  Att vara lite bohemisk sådär att man vant sig och tänker att det är helt ok – att vara sitt unika jag – bara för att varje människa är unik. – Det är styrka! åtminstone i min lilla värld.

Som sagt, uppsättningen av Bohème på Malmö Opera gjorde succé redan före premiären. Vi var där både på genrepet och premiären. Vi var en av dem som bidrog till stående ovationer…

Mmm… historien utspelas i Paris, men har förflyttats från det romantiserade 1800-talet fram till nutid. En sådan förflyttning kan vara vansklig, den måste ske med finess och det tyckte jag att man lyckades med. Allt var så fint, att jag med lätthet gärna hade besökt föreställningen en gång till…

Jag var på möte i kommunhuset ikväll. Årsmöte för KVIS, dvs Konstens vänner i Svedala….

På torget utanför kommunhuset står skulpturen, den svävande kuben av Jan Harry Persson. Det finns de som inte alls gillar den svävande kuben. Jag är inte en av dem. Jag tänker att den är både vacker och lite oansenlig på samma gång. Den smälter in i miljön genom att reflektera sin omgivning. Samtidigt som den tornar sig flera meter uppåt i luften. Ja, ni ser ju själva hur delar av kommunhuset speglar sig i skulpturen på bilden ovan. På bilden nedan skymtar speglingar av mig, av mina skor….. på väg någonstans, som alltid. Alltid på väg.

Vi styrde stegen mot Ystad teater för att se Streber, en teaterpjäs baserad på ett  drama av Stig Dagerman.

Det var första gången vi besökte Ystad teater och vi blev positivt överraskade. Arkitekturen är fantastiskt vacker och stilren. Nyklassicistisk stil.

Vi var där i god tid, både för att hinna insupa atmosfären och för att hinna äta en räkmacka i den trivsamma cafeterian som lyses upp av underbara kandelabrar med levande ljus.Teaterbyggnaden är så pittoresk på insidan, dock mindre än vi förväntade oss. Inredningen är pampig och charmig på samma gång…med urtjusig stuckatur, med målningar och fina detaljer…

som sagt pampighet …….. i kombination med ett hederligt gammalt grovt brädgolv, är så charmigt.

Åh, dessa fönsterspeglingar som bjuder på möten mellan insida och utsida är så fascinerande….

Föreställningen bjöd på scengrafiska överraskningar med någon form av inledande bländande ljusspel som verkade likt en motsvarighet till ett mullrande oljud, samtidigt som det förde tankarna till pixlar och plattskärmar. Det var både annorlunda och intressant. Själva handlingen utspelades på 1940-talet, dvs samtidigt som pjäsen skrevs och dräkterna var tidstrogna. Skådespelarna såg ut precis sådär som jag föreställer mig att människor såg ut på den tiden….

Handlingen kretsar kring människors vilja att ta sig vidare i livet, göra karriär och vilka uppoffringar de är beredda att göra för att nå framgång. Fyra vänner startar en bilverkstad tillsammans, men det visar sig det som en gång betraktades som små skillnader i deras livssyn och värderingar  – kommer att slita sönder vänskapsbanden när en av dem förråder de andra genom att ljuga, stjäla och till och med driva en av vännerna rakt in i den ångestfyllda döden…

Pjäsen undersöker de sk ”dåliga” människornas begär efter ett bättre liv. Frågor som ställs på sin spets är sådana som, Hur långt är en människa beredd att gå för att nå framgång? Vad händer med den som låter sig förrådas? Och lyckas den som trampar på andra för egen vinnings skull? Några egentliga svar ges ej, även om man upplever att svaren ska underförstås…det är fritt fram för oss åskådare att tolka och dra egna slutsatser…och det är en av anledningarna till att konst påverkar oss så stark. Konst och kultur anknyter till våra omedvetna eller medvetna kulturella värderingar och därför berör den oss med en oerhörd styrka.

Men jag måste nog säga att jag blev illa berörd av att hur Dagerman tolkade och därmed framställde begreppet/egenskapen Streber som en girig, småsint och högst obehaglig person. – I min värld används ordet streber för att beskriva en egenskap hos den som kämpar hårt för att ta sig framåt i livet, dvs för att komma vidare och inte stå och stampa på samma ställe hela tiden.

Och nog är det en egenskap de flesta av oss bär, då vi alla hela tiden kämpar för att nå nya mål:  skriva nya böcker, klara av nästa kurs, söka det där drömjobbet, spendera mer tid med familjen/barnen, odla egna grönsaker/bli självförsörjande, flytta till ett bättre boende, köpa ny bil, skriva en avhandling eller resa jorden runt ….Ja, listan på olika mål kan göras hur lång som helst….

Summa kardemumma så tänker jag att en streber är en person som vill utvecklas och därmed når strebern framgång – vilket inte behöver innebära att man använder ”smutsiga” metoder för att nå sina mål. En Streber skulle lika gärna kunna vara en person som strävar efter framgång i den bemärkelsen att man vill förändra världen till en bättre plats genom att sätta små avtryck som sprider positiva budskap till omvärlden.

Ord kan alltså användas och tolkas helt olika – beroende på vilka tidigare erfarenheter (/kulturella värderingar) man har av ordet i fråga….Till saken hör att alla ord har kommit till, för att beskriva en människas upplevelse och bild av omvärlden och det är just därför bildanalys är så intressant och utvecklande. Bildanalys ger oss ett perspektiv….på livet, konsten och de verkligt stora frågorna.

Sådärja, mitt i denna korta recension började ”bildnörden” i mig tala och ge en spontan motivering till varför bildanalys är så viktigt. Jag kan inte låta bli att se på omvärlden med  bildanalytiska glasögon och sträva efter att ständigt befinna mig i en utvecklingsprocess  😉 Varför stå stilla när man kan gå framåt? Det är ju trots allt man själv som väljer vilken väg man ska vandra, även om man inte kan påverka omständigheterna så kan man påverka hur man tolkar och hanterar de svårigheter man möter på vägen.

Summa kardemumma så kan jag rekommendera att man följer i gästpelarnas spår och ser föreställningen Streber. Den är bra och triggar dessutom igång många intressanta diskussioner.

Don´t embarrass the Bureau är namnet på utställningen som pågår just nu, på Lunds konsthall. Jag var där på en visning för pedagoger.

Och jag måste nog säga att upplevelsen krävt några dagars bearbetning. Utställningstemat är både högaktuellt och intressant. Utställningen ifrågasätter hur byråkratin fungerar i en tid som kännetecknas av det  man tydligen kallar ”läckornas demokrati”. Ett antal konstnärer undersöker vilka oskrivna regler och normer man faktiskt kan bryta utan att få reprimand.  Syftet är att utmana Byrån för att få visa hur känslig eller sårbar, den kan vara.

Utställningen är synnerligen intressant och gav mig mycket att fundera vidare på. Men jag saknade nya infallsvinklar och något lite mer ”vågat”. Att byråkratin är en oändlig massa av bokstäver och pappershögar med nummer, det visste vi ju redan. Att byråkratin kan vara byråkratisk till den grad att man går vilse och fastnar i labyrinter utan utgång – det visste vi också. Att somliga  namn och ord kan betraktas som glödheta är ingen nyhet.

 Men det var fantastiskt intressant att möta alla dess olika tolkningar och funderingar på en och samma gång. Jag saknade dock visuella höjdpunkter men så här i efterhand inser jag att den vit, grå och svarta utställningen faktiskt lyfter fram sitt budskap genom sin avsaknad av färg och avsaknad av häftiga visuella upplevelser.

Titeln Don´t embarrass the Bureau har lånats från en roman av Bernard F Conners,(1972) . Han hade varit specialagent för FBI i åtta år och hävdade att hans roman för första gången avslöjade alla Byråns hemligheter. Och det han menade att alla agenter får tydligt inpräntat är att  – ”Vad som än händer, genera aldrig någonsin Byrån”.

Jag blev frustrerad av färglösheten, och av kravet på att den egna tankekapaciteten skulle göra hela arbetet. Inte därför att jag inte gillar att använda min tankekapacitet utan därför att jag vill ha mer än så, jag vill överaskas och bli hänförd!

Samtidigt så var det en intressant sätt att förmedla hur byråkratin fostrar oss till lydiga medborgare som försvarar våra ”Byråer” in i det sista….. genom att sätta upp en utställning där man tvingas att läsa en hel del mellan de gråtonade raderna……  Det är ju just så man ofta betraktar byråkratin – som svårtolkad, gråtonad och lite trist eller hemlighetsfull beroende på vilket humör man är på…

Och sist men inte minst så är det intressant att reflektera över att det trots allt kan vara så att – Vi alla har en liten ”byrå” att kämpa för, en liten ”byrå” som vi tror på och försvarar i alla lägen….och vi skulle aldrig någonsin drömma om att genera den, eller?