Det är under flera års tid som jag regelbundet har färgat håret i olika nyanser åt det rödaktiga hållet. Från början handlade det om att förstärka de rödaktiga tonerna i min egen hårfärg, och sen blev det rödare och rödare. Jag har trivts bra med den röda färgen och fyllt på med färg när känt för det. Men det som föranlett mina frisörbesök de senaste åren har oftast handlat om att färga utväxten eftersom min naturliga hårfärg befinner sig i en transformation på väg mot det grå, där den ljusa grå färgen har lyst upp som en stark kontrast i det mörkt rödbruna. Faktum är att jag vid de senaste färgningarna har pratat med frisören om att jag börjat få en känsla av att den röda färgen är artificiell och att jag velat hitta en färgton som är mindre artificiell, då har vi blandat in lite mer kastanjebrunt för att lugna ner det röda och det kändes tillfälligt bättre men nu har jag bestämt mig.

När semestern började var min tanke att låta håret vila för att undersöka vilken färgton mitt naturliga hår har och det känns som att befinna sig mitt uppe i ett spännande äventyr så när jag bokade min senaste tid hos frisören bokade jag bara klippning. Håret blir allt gråare och jag har bestämt mig för att låta det vara som det blir. Låta de grå tonerna visa vad de går för, de har ju trots allt en hel del kunskap och erfarenhet i sitt bagage.

Vad kan det då finnas för skäl till att inte färga håret? Alla ni som någon gång läst på innehållsförteckningen till hårfärgningsmedel vet hur många skadliga ämnen den typen av produkt innehåller. Vi färgar håret med ämnen som är starkt allergiframkallande och skadliga för både människor, djur och miljö. Skadliga ämnen som spolas ut i vasken, hamnar i vårt grundvatten där det går vidare till dricksvattnet och maten vi äter. Även om vattnet renas så kan man inte få bort alla skadliga ämnen och visst handlar det om små mängder men många bäckar små blir snart till en å.

Ett annat skäl till att inte färga håret är att acceptera sig själv som man är, bejaka det naturliga och glädjas åt att ålder är ett tecken på att man lever och frodas. Faktum är att hela grejen med att färga håret tar en himla massa tid i anspråk och all den där tiden kan man ju använda till att investera i sig själv genom att lära sig något nytt, läsa en bra bok, måla eller göra något annat man gillar.

I skrivande stund har jag insett att en del av resan handlar om mötet med människors reaktioner. En del människor konstaterar att jag börjar bli gråhårig, andra säger inget alls, några blir konfunderade och kommer med en massa tips på hur man kan gå tillväga med att färga in slingor för att övergången inte ska bli så tydlig, en del verkar chockade över att håret inte ska färgas och en del hejar på och tycker det är bra att jag vågar ge utrymme åt den grå färgen.

Håret har stor betydelse för hur vi människor ser på oss själva och andra. Jag har alltid månat om mitt hår genom att sköta om det väl och trots att jag varit medveten om att hårfärg kan vara skadligt så har valt att regelbundet färga det bara för att vara fin? Men faktum är att världen på många sätt blivit så artificiell och konstgjord att det som är autentiskt och äkta blir alltmer sällsynt och ökar i värde. Det finns många olika nyanser av grått hår, grått hår är naturligt och till viss del ett visuellt bevis på att man ingår i den skaran av människor som har varit med förr.

Har du några specifika tankar om hår, hårfärg, grått hår, eller om att bli gråhårig?

Må gott och njut av dagarna som passerar.

Christina Karlsson

Oavsett vilket väder det är idag så har våren gjort entré, och med våren kommer förvandlingen, från den mörka årstiden till den ljusa. I skrivande stund är det ganska grått och kallt men ljuset finns där ändå. Träden har knoppats, vårblommorna blommor, fåglarna kvittar och hela världen grönskar.

Träden grönskar till den grad, att man fylls med lugn och blir glad. Idag ska jag dra på mig något bekvämt och dra till skogs, komma hem och tända ljus, koka varm choklad och läsa mina egna påbörjade strofer, ett uppdrag som handlar om döden. Ett annorlunda uppdrag och jag vet inte om det når hela vägen fram, men utmaningen är antagen och vart det leder får framtiden utvisa.

Vad ska ni ägna dagen åt?

Ta hand om er och njut av dagarna som passerar <3

Christina Karlsson

Stress är en naturlig del av livet. I lagom dos kan stressen bidra till att vi kan fokusera och prestera det där lilla extra, men det gäller att se upp, för om stressen håller i sig över en längre tid kan kroppen ta skada. Långvarig stress kan orsaka förödande konsekvenser om vi inte finner de strategier vi behöver för att hantera vår stress.

Vad är det då man menar när man talar om stress? Om man slår upp ordet stress i Svensk ordbok beskrivs det som ”an­strängande om­ständigheter som fram­kallar på­frestningar både fysiskt och psykiskt; ofta i sam­band med högt arbets­tempo och tids­brist”.

I tider som dessa med en pågående pandemi som härjar, samtidigt som liv ska levas och allt förväntas rulla på som vanligt, är det en utmaning att inte bli stressad. Hela vår livssituation har förändrats, både arbetslivet och privatlivet har påtvingats nya mönster av arbetsuppgifter, förhållningsregler, restriktioner och ett helt nya sätt att leva. En konsekvens som pandemin orsakat är att vi blivit alltmer digitaliserade, vilket i sin tur innebär mer administration och fler stillasittande moment, som inte alls är bra för våra kroppar.

Den ständiga oron för smittspridning bekräftas när vi inte ens kan gå och handla mat utan att ibland behöva stå i kö utanför affären och sen när vi kommer in i affären upptäcker vi att den tidigare bakgrundsmusiken bytts ut mot en röst som upprepar ”Tänk på smittspridningen och håll avstånd till varandra”. Många av våra kulturinstutitioner har tillfälligt stängt, på restaurangerna får man bara sitta 4 personer vid ett bord, öppettiderna begränsas, idrotts- och föreningsaktiviteter begränsas och till och med i våra egna hem är vi begränsade till att inte samla fler än 8 personer. Samhället är också fyllt av kontraster som gör de här restriktionerna så himla komplicerade. Vi får samla 30 personer i ett klassrum men vi får inte ta klassen med oss ut och resa iväg för att besöka stadens kulturutbud eller genomföra annan aktivitet där vi samlar större grupper utomhus. Vi planerar och planerar men det mesta blir inställt och förutsättningarna förändras från dag till dag. Vi är många som upplever att den här karusellen snurrar alldeles för fort.

Stress är en naturlig del av livet och därför också något vi behöver förhålla oss till. När jag känner av hur stressen är på väg att ta över försöker jag stanna upp och reflektera. Jag taggar ner, tar ett steg tillbaka och om det är möjligt så drar jag iväg på en promenad. Promenader är extremt välgörande för kropp och själ. En promenad ger bäst effekt när den sker utan uppkoppling, musik och annan yttre påverkan så att man kan bara kan vara med sig själv för att få tid att lyssna på naturens ljud, låta tankarna passera, tid att fundera över dagen, morgondagen, nuet och bara vara ”i sig själv”. I dagens stressade samhälle är det sällan vi ges tid att bara vara där vi är, rent fysiskt. Vi sitter uppkopplade större delen av tiden med flera pågående parallella diskussionstrådar, deadlines och ibland blir det mer än vad en människa orkar med. Då är det viktigt att våga, våga ta ett steg tillbaka, tagga ner och bara vara med sitt fysiska jag för att ta sig tid att lyssna på kroppens signaler.

Ni som följer min blogg har troligtvis märkt att antalet inlägg varit glesare den senaste tiden, att mina besök hos er sker alltmer sällan och detta beror till stor del på konsekvenserna av stress. Jag befinner mig i ett läge där jag behöver tagga ner, ta ett steg tillbaka och prioritera hälsofrämjande aktiviteter. Bloggandet brukar vara mitt lilla andrum och så ska det förbli men just nu är ekvationen som livet innebär alltför belastad, men så snart jag får ordning på tillvaron så ses vi igen <3

Vad blir du stressad av? Har du något bra knep att dela med dig av? Och hur gör du för att hantera stress?

Ta väl hand om er och njut av dagarna som passerar <3

Christina Karlsson

Många vill bli framgångsrika men få är beredda att lägga ner den tid som krävs. Vi lever i en prestationsinriktad tid där utvecklingen går i ett rasande tempo. Ta bara ett sådant exempel som att skicka ett brev, för trettio år sedan tog det flera dagar från det att man postat ett brev tills det nådde fram till mottagaren, medans det idag bara är att klicka på sänd i mejlboxen så är brevet framme hos mottagaren inom några sekunder. Kanske är det denna utveckling som bidrar till att många i dagens samhälle förväntar sig att framgång ska gå snabbt att införskaffa, den ska inte vara längre bort än ett klick, och därför är vi inte beredda att kämpa tillräckligt hårt för att nå den framgång vi vill ha.

Många vill fördjupa sina ämneskunskaper, bli bättre på att måla, tala, skriva eller räkna? Andra vill förbättra sin uthållighet, bli starkare, hälsosammare, lära sig sjunga, dansa eller spela? Saken är den att många säger att de vill men sen visar det sig att de inte är beredda att lägga ner tillräckligt mycket tid och kraft för att verkligen nå hela vägen fram. När misslyckandet kommer är det många som ger upp, blir arga, frustrerade och somliga skyller dessutom sitt misslyckande på någon annan och menar att det är någon annan ska lösa deras problem.

Saken är den att vi människor har samma typ av stenåldershjärnor och samma typ av kroppar som vi hade för över 2000 år sedan. Våra kroppsliga förutsättningar har inte påverkats nämnvärt, utan det som gör att vi lyckats revolutionera utvecklingen är vår envishet och förmåga att fortsätta kämpa oavsett vilka motgångar vi möter på vägen. Vår förmåga att dokumentera, träna, utveckla och framförallt att pröva oss fram tills vi når det resultat vi vill ha är avgörande.

Citatet, ”Upprepning är kunskapens moder” är ett välkänt citat som ibland kan misstolkas. Min tes är att upprepning är betydelsefullt för att man ska utvecklas men det betyder inte att man ska upprepa något som inte tidigare fungerat på exakt samma sätt om och om igen. Om man redan prövat att läsa en text två gånger men fortfarande inte förstår vad den handlar om då behöver man finna en ny strategi och ett nytt tillvägagångssätt för hur läsningen ska gå till. Några blir hjälpta av att lyssna, andra behöver anteckna, läsa högt, läsa kortare avsnitt, pausa oftare eller läsa i grupp. Faktum är att det alltid går att finna vägen till utveckling men man måste inse att man själv måste vara aktiv och fokuserad för att verkligen finna sin egen strategi. Vägen till framgång är nära förknippad med mod, vilja, envishet och förmåga att våga pröva nya strategier när detta krävs.

Livet är fullt av möjligheter och aktiviteter som konkurrerar om vår tid. Inse att det inte är rimligt att hinna med allt. Gör en prioriteringslista och stå för dina prioriteringar. Håll deadline. Sluta prokastinera och se till att lämna in dina uppgifter i tid! Våga ompröva dina strategier, våga anpassa dig till de förutsättningar du har, våga utforska nya vägar. Definiera vad det är du vill uppnå och var beredd att prioritera och investera den tid som krävs för att nå dina drömmars mål, då kommer du att uppleva känslan av framgång.

Vägen till framgång är inte så långt bort, den finns närmare än vad de flesta tror. Vägen till framgång finns i din hjärna, i din kropp och i ditt hjärta <3

Christina Karlsson

Leendet utanför min komfortzon

En komfortzon är en plats där man känner sig trygg. En plats där man känner att man har någorlunda koll på läget. Att gå utanför sin komfortzon kan kännas extremt obekvämt och att stanna kvar innanför kan vara extremt begränsande. Begränsningarna kan handla om allt möjligt, från att inte våga hålla tal inför en grupp människor till att inte våga framföra sin åsikt i en viktig fråga.

En komfortzon kan liknas vid en ankdamm där man simmar runt i en lugn och trygg tillvaro. Problemet uppstår när man blickar ut över omgivningarna men inser att man inte vågar ta sig dit därför att man inte vill lämna sin trygga sfär och då är det ju extremt begränsande. Min tes är att verklig utveckling sker när man vågar utmana sig själv och utforska världen utanför den egna komfortzonen, åtminstone ibland.

Det värsta som kan hända är oftast inte någon större grej, men vinsterna kan få en själv att må så mycket bättre och det är en hel del värt. Det är när vi vågar gå utanför våra egna ramar som vi verkligen lär oss något nytt, både om oss själva och om andra. Ibland kan det handla om att man behöver göra sådant som att hålla ett tal inför en grupp människor, be någon om hjälp, säga ifrån om man känner sig felaktigt behandlad, uttrycka sin åsikt, eller helt enkelt bara tillåta sig själv till att spricka ut i värsta leende och visa tänderna på bild (eller något annat kul).

Jag precis som alla andra har mina mer eller mindre logiska komfortzoner. Jag minns en händelse i grundskolan då jag pga av nervositet skrattade mig igenom ett framförande och faktum är att jag lärde mig av att utmana mina gränser, försöka, misslyckas och inse att det värsta som hände inte var värre än att publiken inte hörde mina repliker och därför inte förstod vad mitt framförande handlade om. Faktum är att jag både överlevde och insåg vikten av att kunna förmedla ett budskap genom att tala inför en grupp människor. Vid nästa framförande gick det bättre, inte bra men bättre och sedan dess kastar jag mig hejdlöst ut i den ena utmaningen efter den andra. En iakttagelse jag noterat på vägen är att vi människor ibland spelar våra roller utifrån hur vi förväntas att vara och när vi inser att vill spela en annan roll och börjar agera på ett nytt sätt då kan det påverka inte bara oss själva utan även andra människor i vår omgivning. Att ta sig ut från sin komfortzon är inte alltid enkelt, men så länge man är ärlig mot sig själv har man mycket att vinna.

När man tar sig ut ur sin egen komfortzon kan det till en början både uppfattas och kännas turbulent men faktum är att man i det långa loppet blir så mycket starkare av vetskapen om att man inte låter sig begränsas, utan att man faktiskt kan genomföra det mesta man vill och drömmer om. Gränsen för var ens komfortzon går är inte alltid logisk så det gäller att vara vaksam och sann mot sig själv när man utforskar sina möjligheter. Är du också en person som värnar om tryggheten i din komfortzon samtidigt som du värnar om friheten att utforska världen utanför? Ett steg i taget, framåt och alltid på väg någonstans.

Vad tänker du om din komfortzon? Är den utvecklade eller begränsande?

Christina Karlsson

Det är en härlig eller förfärlig tid, lite beroende på ur vilket perspektiv man betraktar situationen. Hela den här pandemigrejen tär på krafterna och ingenting är sig längre likt. Arbetsdagarna innehåller en hel del nya moment, varav ett består av sprit. Bord ska spritas, händer ska spritas och uppmaningar om att sprita händer ska ges. Två lektioner ska hållas parallellt, en IRL och en digital fjärrlektion. Utom när man har symptom, då sker lektionerna enbart digitalt, trots att några elever är i skolan och andra hemma. När det är klasser som är på plats varannan vecka ska material fraktas hit och dit, påminnas om och kanske ändå glömmas. Det ena studiebesöket efter det andra arrangemanget blir inställt den ena gången efter den andra. Samtidigt ska showen fortlöpa nästan som vanligt, folk ska gå till jobbet, elever ska till skolan, betyg ska sättas och kurser ska avslutas.

Man ska inte vara varandra nära, inte längre hälsa genom att ta folk i hand och inte heller kramas. Vill man ha eget utrymme i mataffären räcker det att hosta så flyr alla som om man vore smittad av pesten, för i dessa tider kan man vara smittad utan att ens veta om det. Man begränsar sitt sociala liv, håller sig hemma och väljer noga ut vem man ska träffa, vilka personer man vågar träffa och vid vilka specifika tillfällen. Vill man träffa dem som är riskgrupp bör man först försätta sig själv i karantän. Funderar man på att resa, arrangera eller besöka en utställning, ställa till med stor fest eller gå på konsert är det lika bra att inse att sådana ting numera tillhör gårdagen. Dagens verklighet befinner sig i någon form av tillfälligt väntrum där allt ska rulla på; förutsatt att vi gör så mycket vi bara mäktar med digitalt.

Handen på hjärtat. Finns det någon som tycker att ett digitalt möte är lika effektivt som ett möte där man träffas personligen? Finns det någon som tycker det är mysigt att fika digitalt? Finns det någon som får partykänsla av en digital fest? Någon som uppskattar en digital kram? Någon som upplever estetiken i en digital konstutställning? Finns det någon som känner sig tillfredsställd av en digital verklighet allena? Nåja, kanske till viss del, men enligt min personliga åsikt finns det ingenting som kan ersätta verkligheten.

Tack vare den digitala revolutionens tekniska lösningar kan livet fortgå med hjälp av tillfälliga kompromisser. Handen på hjärtat. Vi bidrar alla med vår kompetens, vi gör vårt bästa för att hålla avstånd, hålla ut, hålla ställningarna och fortsätta följa folkhälsomyndighetens och regeringens dagliga konferenser och råd.

Tiden går, och påfrestningarna består. Många längtar efter sådant som tidigare var självklart. Fler och fler talar om att den ökade skärmtiden skapar en hjärntrötthet och en längtan efter naturen, men hur är det egentligen med naturen? Folk lackar ut samtidigt som det lackar mot jul och beroende på ur vilket perspektiv man ser situationen så är det ändå en förfärlig tid, eller kanske trots allt ändå en härlig tid <3

Ta väl hand om er!

Christina Karlsson