Första kvällen i Hollywood körde vi längs Mulholland drive som leder upp genom bergen där vi stannade vid utsiktspunkten, Hollywood Bowl Overlook. Därifrån kan man välja om man vill blicka ut över Hollywoodskylten eller åt andra hållet, mot Hollywoods stadskärna.

En annan utkikspunkt vi besökte är Observatoriet som ligger högt uppe i Griffith Park och det var där vi parkerade den dagen då vi begav oss iväg på vandring mot en tydligare utkikspunkt över Hollywoodskylten.

Jag hamnar ofta på efterkälken med min kamera och mitt fotograferande, men ibland lyckas jag övertala familjen att stanna upp och posera.

Det fanns inget överflöd av blommor i Griffith Park, även om en hel del av de här vackra buskarna med röda fina blommor växte lite varstans bland klipporna. Jag anar att växtlivet är betydligt rikligare på våren. Tidpunkten för vårt besök är en av de hetare tidpunkterna i Kalifornien och då är det för torrt och varmt för växligheten i den vilda naturen.

Besöket i Kalifornien var en het upplevelse som överträffade mina förväntningar på flera olika sätt, och jag hoppas att nästa resa dit kommer att bli någon gång på våren när blommorna blommar.

Christina Karlsson

Den välkända Hollywoodskylten vilar som en trofé på en av höjderna i nationalparken, Griffith Park och därifrån förvaltar den en kulturhistorisk roll som symbol för den film- och populärkultur vi ofta förknippar med de välkända strofer vi hört om Hollywood. Vi har alla hört dessa fraser om att göra karriär i drömmarnas stad Hollywood och i Amerika möjligheternas land där allt anses genomförbart…åtminstone för den som är beredd att arbeta hårt, och samtidigt betala priset det kostar att ta sig till sin egen lilla topp (smiley och glimten i ögat, blink).

Med mig på resan hade jag en alldeles nyinköpt klänning som jag passade på att inviga med en vandring på höjderna i Griffith Park. Att Hollywood är en storstad har vi alla koll på – men att det finns en sådan fantastisk nationalpark som denna; det hade åtminstone inte jag väntat mig. Höjderna, växligheten, djurlivet och värmen i Griffith Park var otroligt mycket hetare och större än vad jag hade föreställt mig. Planerar ni en resa till Griffith Park i månadsskiftet juli/augusti så kan jag rekommendera en resbuffert bestående av massor av vatten, hatt, hög solskyddsfaktor och bra promenadskor.

Det går att köra upp och parkera vid observatoriet men om man vill komma någorlunda nära skylten måste man ge sig ut på en längre vandring genom höga berg och djupa dalar och just den här tidpunkten på året är det vara som varmast i Kalifornien. Värmen är dock torr och relativt behaglig med tanke på att det faktiskt fläktar en hel del där uppe men varje steg förvandlas till en utmaning pga hetta och uppåtsträvande kringelikrokterräng.

Avslutningsvis. Om någon undrat kring min sparsmakade aktivitet i bloggsfären de senaste veckorna så har ni nu fått svaret. Jag haft förmånen att tillbringa kvalitetstid på semester tillsammans med min kära familj. Vi har varit på en alldeles underbar resa i Kalifornien och vidare in i delar av Nevada – så det lär bli några fler glimtar från vår resa här i bloggen framöver.

För mig och barnen var det första gången i denna världsdel, resan överträffade mina förväntningar och jag känner mig så tacksam för denna upplevelse.

Till er läsare vill jag säga; ta väl hand om er och må väl!

Christina Karlsson

Att gå Bergstigen när vi är på Öland har blivit något av en tradition. Förra sommaren skrev jag om den första delen av vandringsleden och i år tänkte jag berätta lite om den senare delen man passerar när man kommer till Södra bruket. Där går vandringsleden förbi Konstens geologiska trädgård. Den delen ligger lite längre bort från stugan så det brukar inte bli av att vi besöker den delen men i år blev det ett minst sagt omtumlande besök.

I Konstens geologiska trädgård kan man vandra omkring och fundera kring historien kring de stenskulpturer som pryder den lilla platsen. Några av skulpturerna/stenarna minner om att naturen i sig är konstfull som den är utan att vi egentligen behöver tillföra så mycket mer än att arrangera det vi ser och placera det i en geologisk trädgård medans några av skulpturerna påminner lite mer om den typen av bearbetad konst vi förväntar oss att se när vi ska titta på skulpturer, som de här två stenfåglarna på fotografiet nedan. Tänker du också på fåglar när du ser skulpturerna? Eller vad tycker du att de liknar?

Jag lärde mig dock en viktigt läxa av den här Trappan i kalksten från 1804. Läxan är att om det finns en skylt som signalerar Varning, beträdande av trappan sker på egen risk – då bör man allvarligt överväga att ta den längre vägen och låta bli att gå nedför trappan även om, och speciellt när det börjar regna rejält.

Vi läste skylten, jag fotograferade trappan, tänkte att den var gammal men vacker och vi valde att följa den lite längre stigen in i den geologiska trädgården. Vi noterade att trappan såg medtagen ut och vi gick inte uppför trappan. Men när vi promenerade där inne i parken tog det i och började regna alltmer, och plötsligt hade sonen gått ned för den där trappan; vi andra förde troligtvis samma inre resonemang; ja, men det där gick ju bra, då kanske man skulle ta den vägen ner. Min dotter gick först och några trappsteg efter kom jag.

Jag minns inte hur det gick till men plötsligt har jag tappat fotfästet och landat på sidan i trappan. Jag rullar mot min dotter och min enda tanke just då är – bara jag inte välter omkull Emelie…jag försöker klamra mig fast vid de hala och leriga trappstegen för att inte orsaka någon form av dominoeffekt. Jag fortsätter rulla/kana ytterligare några steg tills jag lyckas få stopp på mig själv tack vare att min dotter står stadigt på jorden. Hon stod blickstilla och höll balansen på ett trappsteg där det blev stopp på min framfart i trappan och på något vis lyckades jag efter en stund resa mig upp, ta mig ner och betrakta förödelsen. Halva jag var totalt genomlerig och jag insåg hur fantastiskt roligt det här måste se ut. Min kropp var bedövad och min familj tittade allvarligt på mig och frågade hur jag mådde och av någon förunderlig anledning fick jag ett skrattanfall och sen hade jag svårt att sluta skratta. Senare när jag kände hur det började pulsera i min ena arm och mitt ena ben började jag skratta igen, vet inte varför jag skrattade egentligen för det var ju inte precis roligt, eller?  Men det var så det gick till vid mitt omtumlande besök på konstens geologiska trädgård i Södra bruket som ligger alldeles intill Södra Möckleby.

Konstens geologiska trädgård är väl värd ett besök, trappan är fin att betrakta men mitt råd är – Ta den lite längre vägen och låt bli att gå i den gamla kalkstenstrappan. Den är helt enkelt inte lämplig för en vare sig en promenad upp eller ner. Ner kommer man ju alltid men det är inget vidare att vakna upp öm i kroppen med blåmärke dagen efter.

Bortsett från missödet i trappan så är Konstens geologiska trädgård som sagt ett trevligt inslag i Bergslagens vandringsled. Smiley och blink.

Må väl och ha en fortsatt fin dag!

Christina Karlsson

Vi har just kommit hem, efter några fina dagar på Öland och den här gången passade vi på att besöka Nationalparken Blå jungfrun. Båten avgick från Byxelkrok och på fotot ovan ser ni hur den mytomspunna granitön ser ut från havet.

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, bortsett från den omtalade labyrinten men inte hade jag väntat mig det äventyr som det blev att ta sig runt på ön. Blå jungfrun är en klippö i klippigaste laget. Jag hade nog förväntat mig en något mer turistvänlig stig men här blev det till att klättra och balansera uppför, nerför och runt alla dessa klippor. Inte ens landstigningen från båten var helt enkel då det inte ens finns någon hamn utan man släpps av i en vik där man genast får påbörja klättringen för att ta sig vidare upp på granitklipporna. Där finns dock en tydligt utmärkt vandringsled att följa för oss som vill passa på att se alla sevärdheter när vi väl är där.

Väl uppe på öns högsta punkt (ca 86 m ovan vattenytan). Här är det min man som håller i kameran och fotograferar Emelie, mig och Robin. Härefter vandrade vi vidare på en händelserik strapats genom klipplandskapets förunderliga och vackra natur. Vi passerade Jungfrukammaren, Kyrkan (som egentligen mest liknade en spetig glipa i berget med hög takhöjd), några stenbrott, jättegrytor som formats av vattnets rörelser mot berget, utsiktspunkter och självklart den välkända labyrinten som det enligt sägnen betyder tur att gå igenom.

Naturen är helt otroligt vildvuxet vacker och välmående med friska gröna blad, växter och massor av goda blåbär.

Havsutsikten är magnifik.

Vill du vara med om ett spännande äventyr på en klippö; då kan jag varmt rekommendera ett besök på Blå jungfrun. Det är en liten ö men med tanke på de utmaningar som terrängen bjuder behöver man några timmar på sig för att ta sig runt. Ta på dig promenadvänliga skor och glöm inte att ta med en liten fika och massor av vatten. Hela ön är som sagt ett naturreservat och det finns inte ens minsta lilla kiosk att handla i. Ön var mindre än vad jag hade förväntat mig, klipporna högre och svårare att bestiga och labyrinten var betydligt mycket större än vad jag förväntat mig. Jag tyckte om ön och vi hade en fantastiskt spännande och rolig dag tillsammans på Blå jungfrun.

Må Väl och ha en fin dag!

Christina Karlsson

När ni läste inlägget från Öland igår hade jag och min make redan landat och installerat oss i Cambridge. Min man reser ofta hit med anledning av sitt arbete och eftersom jag har semester passade det utmärkt för mig att följa med nu när det är Shakespearefestival. Maken åker till arbetet och jag spenderar dagarna i den här fantastiska staden med historiska anor…

Vädret här ungefär som hemma… omväxlande mulet, soligt, regnigt och mestadels kallt… men det hindrar inte mig från att njuta av omgivningarna. Jag vandrar omkring och beundrar den engelska arkitekturen. I bild syns Emmanuel College som dessutom har en alldeles underbar trädgård med väldoftande rosor…

Många av collegen har egna små kapell och här inne beundrade jag särskilt det schackrutiga marmorgolvet. Det svartvita golvet och kontrasten med de röda sammetsdynorna, den röda altarduken i kombination med det mörkbruna träslaget i inredningen ger det hela en mäktig känsla. Strukaturen i det antikvita taket och antikvita paneler. Tjusigt!

Promenaden gick vidare till The Fitzwilliam Museum och de pampiga lejonen som vaktar sidotrapporna till entrén.

Jag blir så upprymd av att titta på konst, det är som om kroppen får en kick av lyckorus via ögat. Bildspråket triggar igång energi, tankar och kreativitet…

..och här var tanken att inlägget skulle fortsätta men där jag befinner mig leker internet snigel, så nu är det bäst att publicera innan uppkopplingen bryts för femte gången…

Handväskan är packad med ord och idag är planen att gå dit näsan pekar, finna en trivsam gräsplätt eller bänk och sätta mig ner och läsa. <3

………………………………….

Tillägg: Av någon märklig anledning fungerar inte kommentarsfunktionen i just detta inlägg.

Bergstigen är både spännande och vacker. På södra Öland där Södra Möckleby möter Degerhamn finner man denna kulturminnes och naturstig.

Fjäril vingad syns inte enbart på Haga, utan även längs Bergstigen… och här ser vi en Kålfjäril som ingår i familjen Vitfjärilar.

På området finns ett gammalt stenbrott som man tidigare hämtat alunskiffer från. Stora områden i början av stigen vimlar av sådana här skimrande vackra stenar och bergsväggar. På några ställen har det bildats sådana här gröna små rum man kan gå in i. Tänk bara att sätta upp en teaterpjäs eller ha diktläsning på en sådan plats… det skulle vara magiskt!

En del av vandringsleden heter Linnéstigen,. Där kan man vandra i Linnés fotspår och närstudera den rikliga floran och fundera över hur människor i alla tider fascinerats av naturens egen estetik.

Man passerar resterna av någon form av gammal kalkugn…

och en grotta… utanför finns en skylt som upplyser en om att ingång sker på egen risk.  När vi var här hade det just regnat så ingången till grottan var marktäckt av vatten och eftersom vi inte hade lust att halka omkring bland allt vatten nöjde oss med att kika in genom öppningen.

Den regnade till och från under dagen, och myggen härjade som galningar och bet varhelst de kom åt – därav min praktiska klädsel…

Det finns en hel del att titta på och upptäcka längs Bergstigen, så den här vandringsleden är jag inte klar med….jag vill gå den fler gånger och nästa gång ska solen skina och myggen vara ett minne blott.

Öland kan vara ett paradis för den som gillar att promenera i naturen. Där finns massor av fina vandringsleder och det är sannerligen ett äventyr att gå på upptäcktsfärd längs dessa stråk. Alvarslandskapet är kargt, stenigt och torrt men det tycks inte vara något hinder för det anpassningsbara djur- och växtlivet. Här får ni se några fotografier av sådant vi såg när vi gick Göslunda vandringsled.

Där fick jag syn på de här fantastiska fjärilarna med svarta vingar och röda prickar. Efter lite googlande kom jag fram till att de troligtvis heter något i stil med Bastardvärmare (vilket jag tycker låter som ett märkligt namn på en fjäril), på latin heter de Zygaena viciae… Jag kan inte minnas att jag sett den här typen av fjäril tidigare, men min dotter hade sett sådana i trädgården på förskolan där hon arbetar.

Ser ni så fint den här fjärilen smälter in i sin omgivning? Vingarnas mönster påminner om mönstret som finns på stenhällen. Jag såg massor av fjärilar i olika färger men det var klurigt att fånga dem på bild, antingen satt de med hopfällda vingar eller så flög de runt i full fart och hann ut ur bildfältet innan kameran hann dokumentera…Tror minsann att jag måste träna mer på detta med att fånga snabbtflygande djur på bild.

Att fånga mig på bild är nog betydligt lättare. Jag står oftast stadigt, med båda fötterna på jorden.

Här kommer min dotter och son vandrades på Alvaret och nätet på samma gång. Multitasking på hög nivå pågår och jag imponeras av deras förmåga att hålla koll på omgivningarna IRL, samtidigt som de läser nyheter, mäter gångsträcka och socialiserar via mobilerna.  Själv tillhör jag den lite långsammare sorten som föredrar att fokusera på en sak i taget.

De finns så många vackra växter. Kolla bara in hur vackert de här tistlarna lyser upp likt små Alvarsrosor i det karga landskapet.

Jag har ingen aning om vad de här heter men nog är de fina…gyllengula små solar och stjärnliknande dunbolster.

Små lilafärgade blomster och en fjäril…

Det är fascinerande att det finns så många olika arter. De här ser ut att vara strävsamma, de sträcker på sig som om de försöker att se vad som finns bortom horisonten….

De här buskarna har jag sett på håll många gånger, och nu när jag kom nära insåg jag att det växer små gröna och mörkblå bär på dem. Det är enbärsbuskar.

Det känns gott att dra på sig vandringsskor, ta med kameran och ge sig ut och upptäcka den svenska naturen. Den förvildade naturen….att bara vandra…känna friheten. Flyga fritt och känna sig ”Fri som en fågel i det blå”….

Jag har länge fascineras av ugglor. Av ugglan som symbol. Av människans sätt att avbilda ugglan på olika sätt; från verklighetstroget till ett fullständigt förmänskligande och förgulligande… Jag drömmer om att fotografera ugglor i vilt tillstånd. Tänk vad coolt det skulle vara att zooma in en uggla och knäppa av några bilder, bara sådär någonstans…mitt ute i naturen… Men ugglorna är kloka och gömmer sig väl….

Därför begav dotter och jag oss till Skånes djurpark för att spana in deras ugglor, som visserligen befinner sig i inhängande områden, men samtidigt ger mig möjlighet att bekanta mig närmare med ugglan.

– Vad tror ni att den här ugglan sitter och drömmer om? och nu är vi där igen… drömmer ugglor? Hursomhelst ser den ut att befinna sig i djupa tankar eller kanske i ett halvslumrande tillstånd…

…. och där fanns ju inte bara en uggla utan flera olika sorter och jag blev alldeles upprymd och lyrisk av att komma så nära ugglorna. Vilken dag!

Jag kan inte låta bli att tänka på Fablernas värld…ni vet det där barnprogrammet som vi som växte upp på 70-talet tittade på. Där fanns en uggla som sjöng en sång…. och ugglan som sjöng var såklart både färgglad och antropomorfiserad…

” I ett träd sitter jag, tyst och funderar och mediterar, jag är med natt och dag….Vill ni veta någonting så fråga ugglan…”

Nåja.. det fanns fler djur som vi passade på att kolla in…

Björnarna är ju bara så himla söta och den här björnmamman hade fullt upp med att hålla koll på sina små. Tänk att möta en stor björn i skogen….

…där fanns rådjur…. och kronhjortar och visst är det fantastiskt att bo i ett land där alla dessa ståtliga djur inte bara finns i djurparker utan även i vilt tillstånd. Vad vore naturen utan djuren, och vad vore djuren utan naturen?

Och sälarna! Hur söta är inte de?

Vi åkte till Skånes djurpark bara för att jag kolla in ugglorna … och att vi fick vi se så många flera intressanta djur blev som en liten bonus. Magnifika djur som hör hemma i den svenska naturen! …så himla Fint <3

…. Simma lugnt 😉

Skäralid. Tänk att denna helt otroligt vackra och natursköna plats finns bara en timmes bilfärd härifrån. Jag är så glad att jag svarade ja när min dotter ringde och frågade om jag var sugen på att göra en utflykt till Skäralid. Vi har haft en alldeles underbar dag med vandring och några av de mest spännande naturupplevelser man kan tänka sig. Vi har vandrat längs med en magnifik liten sjö och vidare längs Skärån som porlar av rent och klart vatten…

…. så rent att där finns en källa med vatten som man kan dricka direkt ur. Om man vågar. Vad tror ni? Drack jag vattnet?

Naturen kändes så ren och fräsch med sitt klara vatten och en bottnen av kopparskimrande jord. Trädstammarna är mäktiga och deras gröna bladverk lystes upp av solens strålar till det ädlaste ögongodis man kan tänka sig. Grönt är livfullt. Stora och små trollsländor i olika färger flög fram och tillbaka i det där lilla paradiset. Små ödlor kilade omkring bland stenarna på marken…

Grönt är skönt!

…. så skönt att jag började dikta ihop en saga om en liten älva som bor där bland allt det gröna. En älva som dansar milt i den stjärnbeströdda mossan och flyger vidare till klöverängen där hon sjunger en sång tillsammans med en strömstare och sedan slår följe med en tordyvel…..

– Du borde verkligen göra allvar av att skriva barnböcker, säger min dotter…. samtidigt som jag tystnat och börjat fundera på om små sagofeer äter blåbär och hur länge ett litet blåbär räcker. Jag kommer fram till att ett blåbär räcker till en hel måltid för en liten sagofe…. och om hon är ovanligt liten i maten så kanske ett blåbär räcker till flera måltider. Är hon storätare så kanske hon häver i sig flera stycken…

Vi vandrade vidare genom djupa dalar, längs med ett friskt porlande vattendrag och vidare upp på höga klippor och längst där uppe på Kopparhatten fanns en utsiktsplats. Där stod folk och pratade om att Skäralid inte bara är en av Sveriges vackraste platser utan även Skånes eget Grand Canyon….

Utsikten. Dagen. Promenaden. Sällskapet. Allt var så himla fint att jag vill åka dit igen, alldeles snart. Och då vill jag såklart fotografera mera, fånga dagen, stunden och delar av allt det där vackra som präglar Skäralid.