Dagarna börjar gå mot väntans tider och i sinom tid mot årets slut där en ny tid kan ta vid. I år tänkte jag ta upp en kär gammal tradition – julkalendern. Varsågoda och ta del av årets första lucköppning!
Nu är det närmare fyra veckor sedan vi var på Malmö Opera och såg den sagolika föreställningen, En midsommarnattsdröm. Föreställningen var fylld av estetiska praliner i allt från scenografi och kostym till den helt otroliga sången och musiken som var en lisa för själen.
En midsommarnattsdröm bjöd en magisk kväll i konsten tecken och jag önskar att det var möjligt att se den om och om igen.
Vad gäller En midsommarnattsdröm så är den en av mina Shakespearefavoriter och jag har läst dramat på svenska, engelska, sett flera olika teateruppsättningar och filmatiseringen med Calista Flockhart vid ett flertal tillfällen, men detta var första gången jag upplevde En midsommarnattsdröm som en operaföreställning. Operan baseras på den välkända komedin av Shakespeare (ca 1595). Musik är som ni kan se i programmet ovan av Benjamin Britten och regi Peter Hall. Är du nyfiken på musiken så finns Brittens A Midsummer Night´s dream att lyssna på på Spotify.
Språket är poetiskt, gåtfullt och alldeles underbart, precis som alltid i Shakespeares pjäser. Kolla bara in dramats avslutande strof… <3
Tänd ett ljus, låt det brinna och låt aldrig hoppet försvinna.
Alla goda ting är tre, och kanske är det just därför min dikt valt att ta tre boksidor i anspråk. Dikten finns på sida 109 – 111 i Litteraturrundans antologi, Om rätten till min egen död (Artes Liberales 2021). Jag har fått en hel del frågor kring dikten så nu publicerar jag den här i bild. Varsågod!
Boksläppet på Lunds stadsbibliotek gick förträffligt då intresset för antologin är stort. Jag har endast något enstaka exemplar kvar men den finns att beställa på akademihandeln, bokus och adlibris för den som vill läsa mera… Att läsa berikar och denna bok är precis som jag tidigare beskrivit en bok som berör, en bok med många starka berättelser, några hämtade direkt ur verkligheten, några bestående av funderingar kring döden, några är hopdiktade och allt detta innehåll varvas med en och annan dikt…
Om rätten till min egen död är titeln på en antologi utgiven av Litteraturrundan (2021, Artes Librales AB) Vi är 28 författare som deltar med texter som på olika sätt bidrar till debatten. Boksläppet äger rum lördagen den 13 november kl 11.00 i samband med bokmässan på Lunds stadsbibliotek.
Jag som har haft förmånen att läsa igenom boken känner mig djupt berörd av de många vackert skildrade och gripande berättelserna som ingår i samlingen. Mitt personliga bidrag består icke helt oväntat av en dikt. Är du nyfiken på att kolla in vilka författare som deltar så kan du se namnen på fotografiet av bokens baksidestext nedan.
Vi lever i en tid där de flesta går runt med en mobilkamera i handen. En tid där vi oftast är redo att snabbt ta upp kameran för att dokumentera såväl oss själva som vår omgivning, men vad gör det här beteendet egentligen med oss? I samhället förs debatter om hur vi människor förvandlats till individualistiska och allt mer ego-centriska varelser vars beteende ofta kan vara allt annat än smickrande. Vi säger att vi strävar efter ett samhälle som bygger på jämlikhet och allas lika värde, trots att vi dagligen agerar på ett sätt som har en tendens att motverka allt det vi säger och tror på och frågan är hur många av oss som egentligen förstår vad det är vi håller på med? Detta är bara några av de funderingar som vaknar till liv när man läser Liv Strömquists senaste seriemagasin, Inne i spegelsalen (Norstedts, 2021).
Det är med en stor portion humor som Liv Strömquist har lyckats fånga ett modernt beteende, placera det i en historisk kontext och samtidigt koppla det till ett helt gäng sociologiska och filosofiska teorier på ett enkelt och greppbart sätt. Hennes texter och illustrationer är både humoristiska, ironiska och fantastiskt uppfriskande. I seriemagasinet, Inne i spegelsalen tar Liv Strömquist med oss på en resa som inte bara låter oss brottas med dagens utseendefixerade ideal, utan även lyfter fram några av de framgångsideal som styr och alltid lockar oss att vilja vara lite bättre, lite starkare, smartare, rikare och lite mer av allt. Hon belyser dagens identitetsskapande i ett samhälle där jämlikhet eftersträvas men via normer och nedärvda traditioner ständigt motverkas av oss själva under tiden som vi är upptagna med att passa in i våra förväntade förväntningar som befästs och skapas av oss själva.
Det jag särskilt gillar med den här typen av seriemagasin är att det finns ett djup och en mening. Någon som i detta fall ju är Liv Strömquist, har tagit sig tid att fördjupa sig i en eller flera teorier, försökt att skapa förståelse för mänskligt beteende och dessutom på ett tillsynes enkelt och greppbart sätt med hjälp av bild och text lyckats visualisera ett utsnitt av mänskligt beteende. Enligt min tanke är detta en förutsättning för att vi människor ska få syn på vårt beteende och förhoppningsvis rent av påbörja en förändring mot en ljusare framtid för fler än oss själva.
***
Tack alla ni som dagligen kikar in här på min webbsida, ni ska veta att jag uppskattar alla besök och fina kommentarer. Av olika skäl har jag under den här hösten inte inte varit den flitigaste med att uppdatera min webbsida och inte vidare flitig med att besöka och kommentera andra webbsidor, men livet har ju sina små upp- och nedgångar och efter mörker kommer ljus. Jag samlar mig, buffrar energi, tar några steg bakåt och tar sats rakt in i en ljusnande framtid.
Må gott, njut av livet och ha en underbar fortsättning på dagen!
Det var med uppspelt förväntan som vi bläddrade igenom kvällens program och det var med förväntan som vi bänkade oss i salongens guldröda stolar.
Sången och musiken i Sound of music brukar ju vara bra, men i den här uppsättningen är den helt fantastisk! Sångerna som vi är vana vid att höra på engelska är översatta till poetisk svenska. De frodiga österrikiska gröna kullarna tonsattes som brukligt med musik, barnen von Trapps vardag lyses upp av den do-re-mi sjungande guvernanten Maria som inte bara förvandlar tillvaron för familjen, utan som även lyckas vinna änklingen Georges hjärta. Handlingen som baseras på en verklig händelse utspelas under andra världskriget och när Georg inte sympatiserar med nazisterna slutar det med att familjen måste fly över bergen till det neutrala landet Schweiz.
Kvällen till ära satte jag upp håret, matchade mina silvergrå med pärlor och svidade om till en av mina blå favoritklänningar. Det blev en fin kväll i musikkonstens tecken…
Mörkrets breder ut sig längs med årstidens rand. Det är mörkt när jag vaknar på morgonen och när jag kommer hem på kvällen är det för att landa i skymningens hand.
Solnedgången är vacker men mer fri tid skulle vara fint att nå. Tiden finns överallt omkring oss men har en förmåga att förvandlas till en bristvara som aldrig räcker till och kanske är det just därför tiden upplevs som attraktiv. Vi människor har alltid en förmåga att vilja lite mer. Hösten känns tyngre än vanligt…
En äldre person, en av mina nära och kära i en tidigare generation har nyligen lämnat jordelivet och även om det var väntat så känns det oväntat och svårt att ta in. Tid önskas. Tid för att minnas och tid för att sörja.
Och mitt i denna märkliga och sorgsna höst står dörren på glänt för allt det solsken som trots allt lyser in från andra sidan av sorgens röst. Idag vankas det lördag med tid för andrum, tid för en mild morgonrocksmorgon med kaffe i soffan blickandes ut över slätten och därefter vankas det tid för att följa en examenshögtid som universitetet valt att arrangera via zoom, sen blir det tid för möten med goda vänner och säkerligen en hel del annat smått och gott.
Ta vara på tiden och njut av dagarna som passerar!
Söker poetiska strofer, skriver haikudikter, läser, promenerar, träffar vänner, går på konstutställning, jobbar och jobbar lite till…. Landar i höstens vagga och drabbas av tillfällig förvåning när jag tror att de lila blommorna är krokusar som ju alltid blommar på våren. I själva verket visar det sig att den lilafärgade krokusliknande blomman är en giftig höstblomma, Colchicum, som tillhör släktet tidlösa och kallas för naken jungfru.
Ibland förbereder jag inlägg för att publicera senare, sen kommer något emellan, inläggen hamnar i bloggens utkorg och raderas så småningom. Det här inlägget har legat i bloggens opublicerade utkorg sedan 2018, först glömdes det bort och sedan tyckte jag nog att det var för sent att publicera det men har inte nänts att ta bort det med tanke på att det trots allt dokumenterar en av våra dagar i Washington D.C. Nu när jag återfann inlägget häromdagen insåg jag att det känns som om den där resan skedde i en helt annan tid. Tiden före Covid-19. Mycket har hänt sedan dess, ny bostad, nytt jobb och ett helt nytt förhållningssätt till det här med att resa. Fotografierna väcker minnen av en resa full med äventyr…
———————————————————————————————————————-
Här kommer en liten fortsättning och återblick till sommarens resa. Dag nio: Jag och Emelie gick upp i ottan, och gav oss ut på en tidig morgonpromenad för att se solen gå upp över staden. Solen var dock lite tidigare än oss så den hade redan påbörjat sin otroligt vackra uppstigning. Vi begav oss till The Mall och före det att vi ens ätit frukost hade vi gått tiotusen steg. Den här morgonen fick vi svaret på hur stadens trappor, stenar och murar kan förbli vita och fräscha. Klockan sex på morgonen har renhållningsarbetarna fullt upp med att handskura trappor och marksten längs med The Mall.
Vi uppmärksammade skillnaden i arbetspolitiken vad gäller USA och Sverige. I USA är det överlag mycket personal som har tid över för att ta hand om kunder och besökare. Servicen är extremt god överallt och det räcker i princip att man tittar sig omkring så kommer det någon och erbjuder sina tjänster. Det kan ju vara bra, men skillnaden är att lönerna för tjänsteyrken är betydligt lägre i USA jämfört med här i Sverige, och därför förväntas det att man ge dricks överallt. Det är billigare för företag att ha anställd personal. Tanken är att om lönen är dålig så kommer personalen att ge god service för att få gott om dricks. Jag som inte är van vid att gå runt med kontanter i plånboken tycker att det känns märkligt att behöva gå runt och dela ut kontanter till folk som bara utför sitt arbete. Det faller sig inte helt naturligt för mig att dela ut dricks, men som turist gäller det att följa rådande normer och ta seden dit man kommer.
Besöker man Washington vill man ju kolla in Vita huset. Till min förvåning så var Vita huset mycket mindre än vad jag föreställt mig. Det mesta i USA är större än vad man förväntar sig så att presidentbostaden är mindre är ju lite förvånansvärt. Nu menar jag inte att det är en pytteliten bostad, men med tanke på hur känd byggnaden är så trodde jag att den skulle vara större.
Utanför Vita huset kan man kolla in The National Christmas Tree, som pyntas inför varje julhelg.
Vi hann med ett besök på The National Galleri of Art och där blev jag hänförd av att få se originalet till en av de målningar som finns på omslaget till en av min konstböcker.
Tre år sedan vi var där. Bilderna och texten mellan linjerna i dagens inlägg består av ett oredigerat fragment från ett tidigare ofärdigt inlägg som aldrig blev färdigt för att publiceras. Men fotot av min konstbok är nytaget och varje gång jag tar fram boken, minns jag på hur det var att stå mitt emot originalverket på The National Galleri of Art i Washington D.C.
Har du också sparat gamla opublicerade inlägg som du inte vill radera?
Semestern är för länge sedan slut och återgången till arbetet har pga stora förändringar varit så mycket mer än bara det vanligt intensiva (därav min tystnad i detta forum). Jag skriver inte mer än så om den saken, utan väljer istället att berätta om en helt ny bekantskap. När jag besökte bokbussen i somras kom jag och bibliotekarien att prata om poesi, och han talade så gott om Demonen, ett verk av den ryska poeten Michail Lermontov, att jag inte kunde låta bli att låna hem.
Den ryska poeten Michail Lermontov (1814 – 1841) var bara 26 år gammal när han 1841 sköts ihjäl i en duell. Enligt förordet av Kristina Rotkirch, dök Michail Lermontov upp på Rysslands litterära himmel som en meteor för att i samband med sin död lika plötsligt försvinna. Idag betraktas han som en klassiker och hans litteratur har bidragit till att påverka den ryska litteraturen. Det sägs att han påbörjade Demonen redan som 14-åring och att han ändrade formuleringar och innehåll upp till åtta gånger innan han flera år senare kände att verket var fulländat.
Jag kan tänka mig att översättning av poesi är en utmaning som kräver kunskap om språkets innebörd, om bildspråk, idiom och att därpå dessutom ta hänsyn till komposition av versteknik. Bokens översättare, Lasse Zilliacus, liknar översättandet med ”en hel bergskedja att bestiga, en där varje sång betecknar en utmanande topp”.
Jag tycker om att utgåvan är tvåspråkig, även om jag inte kan ryska så är det intressant att se originalspråket intill den svenska översättningen. Språk är fascinerande!
Jag tycker om boken, även om det klassiska innehållet kan kännas lite banalt då temat är klassiskt, där det manliga representeras av en rastlös, missförstådd, ensam demon och det kvinnliga representeras av en förbjuden oåtkomlig flicka som är oskuldsfull, ung, vacker och adlig. Demonen flyger över Kaukasus när han får syn på den sköna Tamara. Han försöker erövra hennes själ, misslyckas och förblir lika ensam som han var förut men nu utan hopp och kärlek.
Det här är en bok jag vill undersöka mera, återkomma till och läsa fler gånger så när lånetiden går ut lutar det mot att jag köper ett eget exemplar. Språket är vackert formulerat och inbjuder till egna associationer kring kärleken, livet, döden och den eviga kampen mellan det onda och det goda.
Vad är det första du tänker på när rysk litteratur och rysk poesi kommer på tal?
Jag har nyligen haft en omtumlande läsupplevelse. Dagar av ensamhet, av Elena Ferrante (Norstedts 2017) skiljer sig från böcker jag läst tidigare.
Boken skiljer sig på det sätt att jag stör mig något vansinnigt på huvudpersonen som heter Olga, är 38 år och har två barn. När Olgas man lämnar henne för en yngre kvinna tar det inte lång tid innan hon totalt tappar greppet och blir alltmer förvirrad och galen. Hon använder fula ord, beter sig ansvarslöst och hamnar i en djup depression som driver henne till att genomföra vansinniga handlingar.
Det märkliga är att jag inte kunde sluta läsa boken. Elena Ferrantes beskriver denna galenskap på ett sådant fascinerande, verklighetstroget och tidvis skamlöst sätt att man drivs att läsa vidare. Den ursinniga berättarrösten bidrar till att skapa en story som är obehaglig och fascinerande på en och samma gång.
Jag har svårt att avgöra om den är något jag rekommenderar eller inte, så den saken får ni själv avgöra. Min nyfikenhet är väckt och jag planerar att låna fler böcker av Elena Ferrante.
Har du läst något av Elena Ferrante? Vad tyckte du isåfall?
Det är under flera års tid som jag regelbundet har färgat håret i olika nyanser åt det rödaktiga hållet. Från början handlade det om att förstärka de rödaktiga tonerna i min egen hårfärg, och sen blev det rödare och rödare. Jag har trivts bra med den röda färgen och fyllt på med färg när känt för det. Men det som föranlett mina frisörbesök de senaste åren har oftast handlat om att färga utväxten eftersom min naturliga hårfärg befinner sig i en transformation på väg mot det grå, där den ljusa grå färgen har lyst upp som en stark kontrast i det mörkt rödbruna. Faktum är att jag vid de senaste färgningarna har pratat med frisören om att jag börjat få en känsla av att den röda färgen är artificiell och att jag velat hitta en färgton som är mindre artificiell, då har vi blandat in lite mer kastanjebrunt för att lugna ner det röda och det kändes tillfälligt bättre men nu har jag bestämt mig.
När semestern började var min tanke att låta håret vila för att undersöka vilken färgton mitt naturliga hår har och det känns som att befinna sig mitt uppe i ett spännande äventyr så när jag bokade min senaste tid hos frisören bokade jag bara klippning. Håret blir allt gråare och jag har bestämt mig för att låta det vara som det blir. Låta de grå tonerna visa vad de går för, de har ju trots allt en hel del kunskap och erfarenhet i sitt bagage.
Vad kan det då finnas för skäl till att inte färga håret? Alla ni som någon gång läst på innehållsförteckningen till hårfärgningsmedel vet hur många skadliga ämnen den typen av produkt innehåller. Vi färgar håret med ämnen som är starkt allergiframkallande och skadliga för både människor, djur och miljö. Skadliga ämnen som spolas ut i vasken, hamnar i vårt grundvatten där det går vidare till dricksvattnet och maten vi äter. Även om vattnet renas så kan man inte få bort alla skadliga ämnen och visst handlar det om små mängder men många bäckar små blir snart till en å.
Ett annat skäl till att inte färga håret är att acceptera sig själv som man är, bejaka det naturliga och glädjas åt att ålder är ett tecken på att man lever och frodas. Faktum är att hela grejen med att färga håret tar en himla massa tid i anspråk och all den där tiden kan man ju använda till att investera i sig själv genom att lära sig något nytt, läsa en bra bok, måla eller göra något annat man gillar.
I skrivande stund har jag insett att en del av resan handlar om mötet med människors reaktioner. En del människor konstaterar att jag börjar bli gråhårig, andra säger inget alls, några blir konfunderade och kommer med en massa tips på hur man kan gå tillväga med att färga in slingor för att övergången inte ska bli så tydlig, en del verkar chockade över att håret inte ska färgas och en del hejar på och tycker det är bra att jag vågar ge utrymme åt den grå färgen.
Håret har stor betydelse för hur vi människor ser på oss själva och andra. Jag har alltid månat om mitt hår genom att sköta om det väl och trots att jag varit medveten om att hårfärg kan vara skadligt så har valt att regelbundet färga det bara för att vara fin? Men faktum är att världen på många sätt blivit så artificiell och konstgjord att det som är autentiskt och äkta blir alltmer sällsynt och ökar i värde. Det finns många olika nyanser av grått hår, grått hår är naturligt och till viss del ett visuellt bevis på att man ingår i den skaran av människor som har varit med förr.
Har du några specifika tankar om hår, hårfärg, grått hår, eller om att bli gråhårig?
Semester är ljuvligt och nu när det snart är dags att börja jobba gäller det att suga ut så mycket som möjligt av ledigheten. Vi har varit iväg på ett helt gäng dagsutflykter och häromdagen bar det av till Hunneröds mosse, en guldklimp som ligger i närheten men som jag inte tagit mig tid att besöka tidigare. Nu när jag varit där vet jag att jag kommer att återvända. Platsen är anspråkslös men har ändå en otroligt speciell natur, med vacker flora, magiskt ljus, fjärilar och andra småkryp.
Jag bekantade mig med myrpärlemorfjärilen som med sina gyllengula vingar och prydliga teckning lös upp på mossen likt en flygande guldklimp.
En annan fjäril som är lite vanligare är det vackra påfågelögat.
Där fanns en hel del vitvingade fjärilar.
Kvickgräsfjärilen smälte väl in bland de vissna löven i skogsbrynet på väg dit, och nog påminner de bruna löven en om den höst som snart komma skall.
Promenaden ackompanjerades av ljudet från hoppande små gröna kryp och om det var gräshoppor, syrsor eller vårtbitare har jag inte koll på men efter lite efterforskning lutar det mest åt grön ängsgräshoppa. Om någon av er läsare kan artbestämma utifrån bilden ovan får ni gärna rätta mig om jag har fel då jag som sagt är novis på detta med att artbestämma insekter.
Där fanns till och med exotiska små ödlor som verkade till att trivas bäst kring de träskigaste kvarteren där det smidigt nog fanns träplankor att gå på så man slapp trampa runt i våtmarken.
Den blodröda ängstrollsländan syns tydligt på långt håll men är som de flesta trollsländor ändå klurig att hinna fånga på bild eftersom de virrar omkring i full färd, men sådan tur var så lyckades jag smyga mig på den här tillräckligt länge för att få flera fotografier i närbild.
Den vilda ängsfloran är ett betydligt stillsammare och mer lättfångat fotoobjekt.
Den blå klockgentianan tål att granskas i närbild. Vilken växt! Liten men så otroligt vacker!
Nu är jag lite nyfiken på vad du tänker om bilderna i detta inlägg. Vilken av bilderna faller dig mest i smak, eller väcker din lust för att besöka en mosse?
En av sommarens dagsutflykter gick till Hallamöllas vattenfall. Besöket var ett äventyr med vandring längs fallet och klättring bland stock och sten. Hallamölla vattenfall är 23 meter högt och rinner över fem klippavsatser som eroderats fram ur sandsten. Fallet betraktas som Skånes högsta sammanhängande vattenfall.
Bruset från vattenfallet påminner mig om klassisk musik, omgivningarna doftar ljuvligt av all körvel som växer frodigt och som verkar till att vara ett paradis för fjärilar och trollsländor…
Omgivningarna kring vattenfallet doftar ljuvligt av örten körvel som kan ses på bilden med fjärilen som har tandade vingar och skulle kunna vara en vinbärsfuks. Fjärilen med mjukt rundade vingar ser ut att vara en silverstreckad pärlemorfjäril.
I området fanns även en hel del fjärilar med vita vingar.
Vi såg flera olika sorters trollsländor och två av dem lyckades jag fånga i närbild.
När solen tittade fram återspeglades naturens vackra färgskala från omgivningarna ned i det klara vattenfallet.
Hallamölla vattenfall är beläget i närheten av Christinehofs ekopark som vi också passade på att besöka delvis därför att vi ville se skulpturen Den onämnbare av Peter Tillberg. Verket smälter in i naturens färger så det kan vara lite klurigt att upptäcka på håll. Tidigare när jag sett verket på bild har jag mest tänkt att det ser märkligt ut, och det har fått mig att associera till någon slags jättevarelse med snabel. I verkligheten upplevde jag det som intressant och ganska vackert. Rent färgmässigt smälter det in i omgivningarna och formmässigt påminner den mig om en jättestor blomsterstjälk med klockformad blomma.
Hallamölla vattenfall och Christinehofs ekopark är väl värt ett besök om man befinner sig i Skåne och vill ge sig ut på ett litet äventyr.
Har du varit iväg på någon liten dagsutflykt i sommar? Och vad tycker du att skulpturen liknar?
Vinden viner utanför husknuten när jag tar mig an ett projekt som just nu handlar om att måla nya tolkningar till dikterna i min bok, Våra andetag andas haikusommar (2018). Målningarna kommer att ingå i en samling av bilder som ska visas upp i ett sammanhang som jag berättar mer om när det närmar sig.
Besökaren bär
budskap, bringar abstrakt bild.
Essensens kärna.
Saker som dikten kan få en att fundera på: Vem är besökaren? Vad är det för budskap denne kommer med? Om bilden är abstrakt, hur ska man då tolka dess innehåll? Varför är essensens kärna viktig, och hur vet man när man förstår bilden av essensens kärna?
Faktum är inspirationen till att lyfta fram dikter ur min egen bok kom när jag var på antologisittning häromdagen. En av författarna frågade mig om jag skulle vara med på årets litteraturrunda och jag svarade att jag inte kommer att ha något eget arrangemang eftersom jag inte har någon ny bok att visa upp. Då svarade hon något i stil med att ”En bok är alltid aktuell, den blir inte gammal och den upplevs som ny av den som inte läst den innan.” Vi pratade lite om hur ord och dikter talar till en oavsett hur nya eller gamla de är och hur våra erfarenheter gör att vi kan förändra våra egna tolkningar av det vi ser eller läser. Samtalet dröjde sig kvar hos mig och kanske var det just det samtalet som fick mig att gå hem och se på min bok med nya ögon. Faktum är att hon har rätt, boken har funnits här ett tag men dikterna man läser tolkas med nya tankar och erfarenheter i bagaget. Jag tycker om dikterna och att välja ut vilka dikter jag ska måla är ett äventyr och hur många av dikterna jag kommer att måla det har jag ännu ingen aning om…
Vad tänker du? Väcker dikten eller bilden några särskilda tankar hos dig? Och vad är det du först lägger märke till? Bilden eller orden?
Julimånad är fjärilarnas tid och det har visat sig att det finns många olika sorters fjärilar häromkring. Promenaderna kan ta dubbelt så lång tid i jakten på den perfekta fjärilsbilden. Alla fjärilar är vackra, och varje gång jag får syn på en ny art slår hjärtat dubbla slag men särskilt upprymd blir jag av de vackra blåvingarna eftersom jag inte sett dem IRL så många gånger tidigare.
BlåvingeVitfjäril
Inom familjen vitfjärilar ingår flera olika arter och de exakta namnen kan jag ej så jag nöjer mig med att skriva samlingsnamnet som jag identifierat till vitfjärilar, tror dock att den översta är en kålfjäril. Nästa vitfjäril är vackert gulfärgade på undersidan av sina bakre vingar.
Vitfjäril
En fjäril som är betydligt lättare att känna igen är påfågelögat med sin magnifika färgprakt.
Påfågelöga
Fotografierna tar jag med min mobil som känns betydligt smidigare att bära med sig jämfört med systemkameran. Kvaliteten blir inte som med systemkamera men jag tycker att fördelarna med mobilen överväger och valet av mobil har självklart skett baserat på kamera.
Hur ser det ut i dina omgivningar när det gäller fjärilar? Finns det många olika sorter eller är det en art som dominerar?
Jag tackar för ditt besök och önskar dig en fortsatt fin sommardag!
